Jag åkte tåg med några härliga människor härom kvällen. Det blev tal om allt från lycka (om den nu finns) och förnöjsamhet (hur den nu ser ut) till frågan om det alls kommer finnas en levande bygd utanför storstäderna om tjugo år (vad man nu menar med det uttrycket). Sällskapet skingrades, men tankarna dröjde sig kvar.
I helgen fick jag veta att en av de mest varmhjärtade och skärpta tanterna jag mött i mitt liv gått ur tiden. Hon levde merparten av sitt liv i kanten av en åker, bredvid en stillsamt strömmande å. Hennes vardag och epicentrum fanns i ett litet hus på landet några mil från vår lilla stad. Hon (och hennes man) var strävsam småbrukare. Hon var den levande landsbygden i egen hög person! Hon hade såvitt jag vet inte rest så mycket och absolut inte jorden runt, hade ingen "livsstil" och sprang aldrig efter trender och andras tyckanden.
Däremot hade hon tid att lyssna och tala med eftertanke. I hennes kök stod radion ofta på och försåg henne med både färska nyheter och djupare analyser, och högarna med bibliotekslån lät henne röra sig fritt genom tid och rum och bilda sig långt mer än mången av oss som ständigt har hela nätet till förfogande. Hon hade en integritet och en livsvisdom som räckte för flera. Hon visste mycket om dem som gått före, hon kunde namnen på alla gläntorna, åkrarna och tjärdalarna på en mils radie. Hon var en av dem som kunde berättelsen om min mammas släkt och platsen de gjort till sin i generationer. Nu är hon borta och jag känner saknad och samtidigt tacksamhet. I hennes kök fanns det nämligen oändligt med rum för både den lilla människan och den stora världen.
Jag har ingen aning om huruvida hon var lycklig, men jag vet att hon var förnöjsam. Hennes 90-åriga ekologiska fotavtryck här på jorden var inte stort, men intrycket av hennes tillvaro här är desto större. Hon var extremt hållbar, i många avseenden.
Om vi antar att lycka inte är ett tillstånd, utan en guldkant i livet, har vi då lättare för att leva i förnöjsamhet? Om vi inser att förnöjsamheten är relativt oavhängig våra materiella tillgångar, kan vi då leva i frivillig enkelhet, nöjda med det vi har istället för att ständigt jaga efter mer i ekorrhjulet? Om vi inser att allt hänger ihop, också staden och landet, kan vi då leva i respekt och harmoni med oss själva och varandra? Jag vill tro det. Jag har sett glimtar av det. I mina samtal med en underbart tant.
Skickat via Blogsy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar