Jag har tillbringat några dagar i Storstan. Med en vecka kvar till julafton glittrar det och glimmar det i galleriorna. Glänsande kulor och skimrande slingor överallt, glansbilder av den härliga julen. Den som kommer till oss efter att vi inhandlat de rätta presenterna och paketerat in dem i skimrande papper och bling bling. Den som kommer till oss i det välstädade och trendigt pyntade hemmet, där den rätta maten står på bordet.
Överallt den glättiga julmusiken som en hinna mellan oss och den blödande världen. Den förrädiska doften av saffransbröd och glögg som skapar distans till flyktingströmmar och förhöjt terrorhot.
Kanske är det för att jag själv förändrats som jag har allt svårare att uthärda den kommersiella julen? Kanske är det för att jag insett vilket ekologiskt fotavtryck julen kan - man inte alls behöver! - bära med sig som överflödet sticker mig mer och mer i ögonen? Kanske är det för att jag sett in i ett ensamkommande flyktingbarns ögon som jag har så svårt att överösa min familj med materiella gåvor? Kanske.
Men visst vill jag ha julstämning. Jag tänder ljusen i adventsstaken och jag dricker lite glögg. Jag bakar julbröd och klär den gröna granen. Jag sjunger julsånger och lyssnar på julradio. Jag skriver kort och slår in några få paket. Jag saktar ner och ber om att tröttheten ska lätta och den stilla glädjen infinna sig.
Jag längtar efter änglasång och evangelium. För mig själv och för världen.
Vackert skrivet. Jag har funderat på att söka finansiering för att ALLTID kunna vistas utomlands i bushen den här tiden på året. Det är så befriande att inte känna alla de där måstena. Men lite glögg och stearinljus skulle inte alls vara så tokigt!
SvaraRadera