Om inre och yttre hållbarhet

Det är tidig morgon. Det är solsken och fågelkvitter utanför sovrumsfönstret. Jag vaknar av en inre väckarklocka och mornar mig en stund. Dricker mitt morgonkaffe, bläddrar i tidningen och småpratar med S. Delar den där stunden. Tar en runda ut till växthuset, tittar till plantorna och ger dem en skvätt vatten. Hör koltrasten och vindens sus i den lilla skogsdungen. Känner doften av jord som värms under solens strålar. Ser att stjärnflockan snart kommer explodera i en kaskad av rostigt rött. Just där och just då, ingen tideräkning.

Jag läste psykologen Jonas Mosskins krönika i gårdagens DN om att vi alla måste börja leva som lantisar. Att vi stadsmänniskor har tappat bort något viktigt, att vårt oupphörliga dövande av vårt inre är det som tär på jordens resurser, att vi måste finna nya vägar till balans och mening, att vi måste leta efter den inre hållbarheten. Jag tror det ligger något i det han skriver.

Däremot är jag inte säker på att den inre hållbarheten alltid kommer först. I ett inlägg här på bloggen i somras skrev jag såhär:

"Jag tror att den yttre hållbarheten är tätt tvinnad med den inre hållbarheten, att de ömsesidigt förstärker varandra. Att engagera sig, att arbeta för något, att bidra med sitt kunnande eller sin närvaro eller sin humor ger inre styrka. Om det sedan gäller att sortera sopor eller odla sin egen mat eller köpa grön el eller ekomat - de handlingarna ger så otroligt mycket mer än de tar. Och den inre styrkan ger i sin tur mod att göra mer. Kanske inte rädda hela världen, men däremot göra det jag kan just här och just nu.

Jag tror att vi människor mår bra av att ta ansvar. Av att bry oss. Av att läsa på och lära mer. Av att tro och se att det går att förändra världen, inte var och en ensam, men många tillsammans. Strävan efter ett hållbart liv ger både mål och mening. Ett mål och en mening bortom den futtiga individualistiska maximeringen av lycka eller vinst för mig och mina närmaste.

Jag tror också att det är livsviktigt att måna om sin inre hållbarhet för att orka jobba med den yttre. Att stanna upp, att reflektera, att vila, att fylla på reserverna. Att vistas mycket i naturen och hämta kraft. Att oftare lyssna inåt, att respektera vad den inre rösten vill säja. Att ta hand om sig själv - inte som ett självändamål, utan för att det gagnar helheten i livet. Att våga släppa gamla tankemönster och ta till oss nya."

Så tänker jag fortfarande. Att det ena ger det andra, ömsesidigt. Den här morgonens glimt av gemenskap, förundran och närvaro - stunden tillsammans, stunden i det gröna - ger mig kraft att möta världen, mod att stå emot den ohållbara trendighetens lockelser. Våga vara, snarare än göra eller äga. Och ibland är det rakt tvärtom; att valet att stå upp för hållbarheten (ekologiskt, socialt eller ekonomiskt) ger mig påfyllning inombords. Att beslutet att exempelvis sätta slantarna på ett växthus istället för att åka på semester till andra sidan jordklotet gör något med mitt inre. Att aktivt avstå en del av det som av konsumtionssamhället basuneras ut som nödvändigt eller eftersträvansvärt stärker min inre hållbarhet. Det ena och det andra, oupplösligt!