Jag lever i kravlösheten. Det är min sjätte, nej sjunde, semesterdag och jag börjar så sakteliga landa i en långsammare lunk. Kroppen finner en annan rytm. Knoppen likaså. Men det går inte smärtfritt. Det är "pay back time", som min bästa vän i världen kallar det. Det är stundtals rastlöst och ibland frustrationsfyllt att återfinna detta andra efter månader av stress och prestation. Det skaver faktiskt lite. Att inte ha en plan. Att ta dagen som den kommer.
Ute i kaffestugan vid havet piskar regnet mot rutan. Jag tröttnar aldrig på den horisonten! Klipporna, tallarna, vattnet... Den horisonten påminner mig om vem jag är, där allra innerst inne. De holländska turisterna ger färg åt den grå eftermiddagen. Kaffet är starkt och samtalet söker sig sakta fram. I tystnaderna bor en särskild form av tillit och trygghet.
Jag misstänker att jag har viss draghjälp i finnandet av min semesterlunk av det regn och rusk som så många förbannar just nu. Visst skulle jag gärna möta solens strålar utanför mitt fönster - se dem sila genom lövverket och klä trädgården i guld. Känna värmen och soldoften mot huden. Låta solen ladda mig med ny energi.
Samtidigt kan jag känna att det är något överraskande skönt med dessa kulna och duggande dagar. De inbjuder till långsamhet, till läsning och middagsvila, till samtal och reflektion. Vänner och släktingar kommer förbi för att umgås en stund. Ingen verkar ha särskilt bråttom någonstans, ingen ser ut att känna någon press att "ta vara på sommaren" just nu. I väntan på värmeböljan är det legitimt att bara vara.
Det är som det är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar