Om modet att vara sårbar

Utanför tågfönstret sänker sig mörkret över vårt vintriga land. I mina hörlurar spelar Coldplay "Fix you" och nedför mina kinder strömmar plötsligt tårarna igen. I mitt inre samsas hundra motstridiga känslor. Av sorg, av lättnad, av oro, av tacksamhet.

Jag har tillbringat dagen med en grupp människor som just här och just nu behövt ett "holding space" - och jag har gjort det lilla jag kunde för att ge dem ett sådant. Jag har avvikit från den akademiska normen. Jag har varit medmänniska, varken mer eller mindre. Jag har varit - jag har lyssnat, jag har mött, jag har gläntat på dörren också till mitt eget inre. Jag har berett rum för att samtala om det vi vanligen tiger om.

När det där som inte får hända plötsligt händer - mitt ibland oss - vad gör vi då? Hoppas vi på krisplaner och riktlinjer? Drar vi oss undan av rädsla för att göra eller säga fel saker? Gömmer vi oss bakom masker och roller och yrkesspråk? Eller vågar vi möta rädslan och sorgen, litenheten inför livets nycker - vår egen och andras?

Jag vill själv tro att medmänskligheten är vårt viktigaste verktyg när trygghetsbubblan brister. Att väven av relationer är det enda egentliga skyddsnät vi kan bjuda varandra när vi faller. Att tillsammans är man ändå lite mindre ensam. Att orden, också de trevande och fumliga, kan hjälpa oss liten en bit på vägen vidare. Att modet att vara sårbara är den finaste gåvan vi kan ge varandra. I mötet med livet och i mötet med döden.