19 februari 2019

Om ahimsa och en yogisk revolution

Under de senaste åren har jag vid flera tillfällen skrivit om det här med inre och yttre hållbarhet. Ju längre jag lever, desto fler erfarenheter får jag av hur de två dimensionerna hänger ihop och stöder varandra. An efter växer mina insikter om hur jag själv behöver uppmärksamma dem i mitt eget liv för att få en bra livskvalitet som också är hållbar. Ofta har jag återkommit till hur mitt förhållningssätt till mig själv, till andra människor och till naturen hänger samman.


I helgen som gick tog jag de första stegen på en alldeles ny stig: jag inledde min utbildning till yogainstruktör. Det här är en långvarig dröm jag haft och nu var plötsligt tiden inne. Yogan har varit en viktig del av mitt liv ända sedan min egen studietid och jag har utövat allt från ashtanga till hatha och yin, beroende på vad livssituationen krävt och vilka möjligheter som funnits på orten. I yogan har jag kunnat både utmana mig själv och/eller återhämta mig från vardagens brus - rent kroppsligt, men också på ett mentalt plan - och småningom kände jag helt enkelt att jag ville kunna dela med mig av det rum som yogan erbjuder för kropp och sinne.

Och ännu en gång ser jag hur det inre och det yttre tvinnas samman. I min yoga finns två samtidiga rörelser: en inåt och en utåt. I de fysiska övningarna och i stillheten ökar min självkännedom, samtidigt som yogan förbinder mig med en urgammal tradition och ett oändligt universum.

Under den första kurshelgen kom ahimsa, alltså principen om icke-våld, helt slumpmässigt att bli ett ledord. Det fick mig att reflektera över hur jag i min vardag kan fördjupa respekten för mig själv, andra människor, men också allt annat levande. Hur kan jag värna om eget och andras välmående? Hur kan jag värna om djur och natur? Hur kan jag leva ett gott liv som inte kränker eller skadar någon eller något annat? Hur kan jag förverkliga ahimsa i min yoga?

Så nu sitter jag här och läser på om allt från kläder till retreater och jag baxnar. För den här branschen är tyvärr lika ohållbar som de flesta andra... Det duger inte att vi klär oss i plast och shoppar kemikaliefylld utrustning från all världens håll och kanter. Det duger inte att vi skapar exklusiva bubblor i lokaler dit bara några få välbeställda har tillträde. Det duger inte att vi flyger världen runt på lyxiga retreater. Det duger inte!

Vi yogisar behöver börja ställa oss själva en del obekväma frågor, vi behöver utmana ohållbara sociala normer. Vi behöver faktiskt leva som vi - eller kanske snarare den urgamla visdomen - lär. Vi behöver helt enkelt en yogisk revolution, varken mer eller mindre! Vi måste bli den förändring vi vill se i världen.

23 januari 2019

Mat & klimat - tankar efter EAT

Förra veckan publicerades en stor rapport kring mat & klimat av the EAT Lancet Commission. Nyheten om hur vi borde äta för att det ska kunna betraktas som långsiktigt hållbart spreds över världen i olika medier. Över trettio experter har alltså arbetat fram en helhetsbild av hur vi borde äta för att föda en befolkning på 10 miljarder år 2050 på ett sätt som är både hälsosamt och hållbart. Själv blev jag mest glad och inspirerad av nyheten. Det kändes som om det äntligen synliggjordes konkret hur stor skillnad maten gör för klimatet.

Huvudbudskapet är - inte helt oväntat - att vi borde äta mer växtbaserat och mindre animaliskt. Mer grönsaker, frukt och spannmål som bas och så baljväxter och mejerivaror på det. Mindre rött kött och socker. Resten är i princip finlir. att minska matsvinnet, som globalt sett är katastrofalt stort, är också viktigt. Dessutom lyfter rapporten fram hur viktigt det är att matproduktionen görs hållbar. Här handlar det bland annat om kolsänkor, biodiversitet, vattenförbrukning och konstgödsel.

De förslag rapporten lägger fram är egentligen ingen raketvetenskap. Utöver vetenskapen behöver bondförnuftet finnas med - lokalproducerad mat enligt säsong och allra helst giftfritt odlad är självklart bättre än långväga importerade och besprutade varor. Mat lagad från grunden (på bra och enkla råvaror) är mer hållbart än processad färdigmat. Det som är bulkvaror på vardagsmenyn ska vara riktigt hållbart, sedan kan man kanske lyxa till det ibland med varor som har ett högre klimatavtryck. Kanske.


Studien har fått mycket positiv respons, men också provocerat. Den har bland annat kritiserats för att den inte i tillräckligt hög grad problematiserar själva matproduktionen och beaktar det faktum att ett hållbart jordbruk måste innefatta även betande djur. Gräsbetande kor, får och getter är ju oerhört viktiga för biodiversiteten och för att upprätthålla en bra jord, som det går att odla grödor på också i framtiden. Men faktum är att rapporten ger utrymme också för den typen av mat och jordbruk - det är omfattningen som måste minska. Den globala matproduktion vi har idag måste ställas om så att det håller sig inom de planetära gränserna. Och då måste det till lokala lösningar. Dem kan vi driva på både som konsumenter och som medborgare som påverkar de politiska besluten.

Själv funderar jag mycket på nödvändigheten av ett småskaligt jordbruk med metoder som kräver så lite fossila bränslen som möjligt. Vi har inte råd att överhuvudtaget släppa ut mera partiklar i atmosfären och de fossila bränslena och konstgödseln måste därför fasas ut ur jordbruket. På individnivå kan jag välja att stöda den här typen av alternativ matproduktion, men jag efterlyser systemförändringar och en lagstiftning som styr upp det här fältet.

Jag är givetvis glad åt att jag har möjlighet att dels odla en del mat själv i min trädgård, dels välja ekologisk och/eller lokalproducerad mat via REKO-ringen och i vår välsorterade lilla lokalbutik. Jag kan välja att minska matsvinnet och jag kan bidra till "zero waste" när jag handlar. Samtidigt undrar jag hur man åstadkommer en omställning där vi alla ges samma möjligheter, där vi alla knuffas i hållbar riktning genom det utbud som finns och de priser som sätts på varorna. Både i stan och på landet, oavsett vår ekonomiska situation och vår position i samhället.

När jag fått grunna en stund på rapporten landar jag i tanken om att den viktigaste kunskapen för framtiden kanske är att förstå matens väg från jord till bord, att veta hur man gör när man odlar för husbehov och för regionala behov, att känna till hur man tillvaratar och tillreder det man skördat. Pedagogen i mig skissar genast odlingslådor, frösådder, matprojekt och receptutveckling - medvetenhet, förhållningssätt, kunskap och färdigheter åt folket!





10 januari 2019

#FFF Jakobstad

Kärt barn har många namn:

#fridaysforfuture
#climatestrike
#riseforclimate
#united4earth
I´m with Greta Thunberg
Perjantait Gretan kanssa

 
Varje fredag sedan i höstas sitter och står människor världen över i solidaritet med Greta Thunberg. Denna fantastiska unga tjej, som bestämde sig för att skolstrejka för klimatet innan svenska riksdagsvalet i höstas. Som på några få månader fick igång tusentals människor världen över. Som talade med tyngd till FN-ledare vid klimatmötet i Katowice. Som sade rakt ut det som så många vuxna med formell makt undviker - att vi måste vända klimatskutan nu, innan det är för sent.

På listan över morgondagens manifestationer finns (bland hundratalet andra städer) Helsingfors, Prag, Kampala, Milano, Köpenhamn, Umeå, Salo - och så lilla Jakobstad. Det är som en flodvåg av #granniesforfuture och #yogisforfuture och #teachersforfuture och #vegansforfuture och massor av andra grupper som engagerar sig. Alla i syfte att uppmärksamma klimatfrågan och kräva en avsevärt mera ambitiös klimatpolitik - lokalt och globalt. Den community som byggs nu har djupa rötter och starka grenar, dess frön sprider sig med vinden i så många olika riktningar. Bara att följa den föder hopp och handlingskraft.

I Jakobstad höll vi den första manifestationen strax innan jul och imorgon blir det vår fjärde #FFF. Vi träffas på fredagar kl 15-16 vid Rådhusets trappa. Samlas runt vår skylt och vårt budskap. Varje vecka har det dykt upp några nya ansikten, människor i olika åldrar, med olika bakgrunder och ingångar i klimatengagemanget. Det är en otroligt vacker gemenskap som bildas.

Temat för vår manifestation i Jakobstad imorgon är behovet av en uppdaterad klimatstrategi för helaJakobstadsnejden. Den nuvarande strategin är skriven 2010 och är ärligt talat inte särskilt ambitiös. Mot bakgrund av all den forskning som gjorts de senaste åren och med tanke på vilka omvälvande förändringar vi måste göra innan 2030 för att hålla oss inom Parisavtalets sikte på 1.5 graders temperaturhöjning måste både ribban och takten i omställningen höjas. Nu!

Alla som vill är varmt välkomna att engagera sig genom att dyka upp vid våra manifestationer (med eller utan plakat) eller att gå med i vår grupp på Facebook och bidra till konstruktiv diskussion där. Klimatfrågan är global, men en stor del av omställningen är lokal. Vi kan alla börja med att gräva där vi står - i ord och handling - för att skapa en bättre värld.



3 januari 2019

7 days of rest & reflection: eld



Ett för mig nytt, men alldeles underbart sätt att inleda det nya året är att delta i det globala evenemanget "7 days of rest & reflection". För min del innebär det att jag är med i den svenska gemenskap som omställningsnätverket har på nätet: 7 dagar reflektion och vila.

Tanken med det här evenemanget är att förbereda oss - kanske främst mentalt - inför de utmaningar vi som mänsklighet har framför oss. De kommande åren är avgörande för livet, så som vi känner det, på Jorden. Vår kapacitet att ställa om hela kulturer på kort tid kommer att kräva både mod, beslutsamhet och styrka. För att kunna förverkliga den yttre hållbarheten behöver vi rusta oss genom att se till den inre hållbarheten.

Ett sätt att göra det kan vara just genom vila och reflektion. Att vila och reflektera kan i och för sig uppfattas som väldigt provocerande i ett tidevarv när så mycket kretsar kring handling, snabbt tempo och prestation. Att bara sitta still och vara - kan det verkligen vara ett sätt att förändra världen? Jag tror det. Varje gång jag själv har tagit nya steg på hållbarhetsstigen har det varit resultatet av att jag stannat upp, känt efter, tänkt efter, fått lite perspektiv på mitt liv. I vardagsruljangsen rullar saker, vanor, beslut liksom bara på av sig själva - hållbara såväl som ohållbara. Men när jag velat förändra någonting till det bättre har det så gott som alltid föregåtts av en period av stillhet och lugn, som gjort att den inre rösten (visdomen) blivit hörbar.

Under 7 days of rest & reflection har årets första sju dagar var och en ett eget tema:

1 Jorden
2 Vattnet
3 Elden
4 Luften
5 Klimatet
6 Den Levande Naturen
7 Livets Väv

Idag fokuserar jag alltså på elementet eld. Jag mediterar över det här elementet, jag uppmärksammar vad elden betyder i mitt liv och i andras. Jag synliggör min tacksamhet över den värme som finns i solsken och tända eldar och ljus. Jag minns alla somrar jag fått tanka solsken som gett nya krafter att orka genom kommande vintrar. Jag tänker på alla de vedträn vi fått använda genom åren för att värma vårt hus och de pinnar som gett oss oss lägereld ute i naturen - och jag tackar skogen. Jag låter blicken vila i det ljus som står tänt på bordet och känner hur stillheten sprider sig i sinnet. Samtidigt reflekterar jag över den eld som härjar i skogsbränder världen över. Den värme som klimatförändringen för med sig. Den förtärande eld som användningen av fossila bränslena ytterst innebär. Det slöseri av miljontals ton av resurser som bränns varje dag värden över i sopförbränningsanläggningar. Och jag önskar att vi människor ska låta vår visdom leda oss till ett klokare bruk av elementet eld.

Under min stilla stund slår det mig plötsligt att eld också innebär glöd, som i kämpaglöd vi behöver för att skapa och leda och uthärda förändringar. Dagens insikt handlar därför om vikten av att hålla omställningslågan levande - hos mig själv och hos dem som finns runt omkring mig. Hur jag gör det i praktiken får bli temat för ett annat inlägg!

1 januari 2019

Nyårslöftet 2019



Det känns som ett viktigt år vi har framför oss. Som en tippning point eller hellre en turning point. Speciellt mot bakgrund av höstens stora klimatrapport från FN och toppmötet i Katowice. Under året som gick kändes det faktiskt som om fler och fler kom till insikt om vidden av den hållbarhetskris vi befinner oss i. Bra så. Nu återstår det förstås att väcka dem som ännu sover. Samt att gå från ord till handling och göra våra liv fossilfria. Vi har i bästa fall 12 år på oss att rädda klimatet från att gå överstyr. Det är bråttom. Det är obekvämt. Det är livsnödvändigt.


Själv tänker jag att det gäller för oss alla att förändras både till det inre och till det yttre. Vi behöver hitta både den inre och den yttre hållbarheten för att åstadkomma ett fossilfritt samhälle. Vi behöver skapa nya relationer - till oss själva, varandra och världen.


För min del handlar den inre biten mycket om min riktning i livet. Mitt livstempo, mitt välmående, min personliga resa mot någon form av harmoni med det som är. Om att hitta lugn och styrka, om att växa som människa. Att välja och välja bort. Att bli mer närvarande, mer accepterande, mer förnöjsam. Att gå med fasta steg på det som är min livsväg. Att urskilja de värderingar som är grunden för det goda livet.


Jag ser den inre hållbarheten som ett slags grund för den yttre. Samtidigt ger de yttre handlingarna också näring åt min inre resa. Jag äter vegetariskt, jag sänker inomhustemperaturen, jag håller köpfri november och det gör mig ännu mera medveten om den inre biten, vem jag är i relation till allt det omkring.


Nyligen mätte jag min egen klimatpåverkan genom att fylla i svenska KLIMATKONTOT. Jag har gjort det förut och det är alltid lika inspirerande. Mätaren är väldigt konkret och det är lätt att få syn på var de egna "klimatläckorna" finns - och följaktligen alltså relativt enkelt att klura på åtgärder för att täppa till dem. Över tid har mitt eget avtryck också minskat, vilket självklart känns uppmuntrande. Däremot har jag precis som de flesta en god bit kvar att gå! 



Mitt nuvarande leverne ger nämligen en belastning på motsvarande 3,6 ton koldioxid per år. Det kan jämföras med medelsvenskens 8 ton, världsmedlet 6 ton och det vi alla borde komma ner till: 0,7-1,5 ton/person/år. Mina resor står för den största utsläppsposten (enstaka flygresor och en del kilometer med en gammal, bensindriven bil), men för att sänka mitt avtryck till önskad nivå borde jag också få ner min elförbrukning, vattenförbrukning och konsumtion. Det här med el och vatten ska jag diskutera med resten av familjen och klura fram lösningar på. Resekontot är ganska slimmat redan, med tanke på vad mitt arbete kräver, men konsumtionsbiten kan jag helt klart också minska. Jag är ingen stor shoppare, men en representativ garderob behöver jag, så det blir en del kläder och skor. Här får jag tänka i nya banor: slow fashion, återbruksplagg, second hand... Jag tränar mig ständigt i att leva mer med mindre - och får faktiskt en kick när jag märker att det går!


Så nyårslöftet, då? Ja, jag tänker att jag ska leva mera hållbart under 2019. Varken mer eller mindre. Jag ska värna om mitt fysiska och psykiska välmående. Jag ska minska mitt ekologiska fotavtryck och helt konkret bidra till mindre utsläpp genom principen "många bäckar små". Jag ska fortsätta stå upp för en bättre framtid privat och på jobbet.


Vi har ingen PlanetB. Det är nu fönstret för förändring är öppet. Gott Nytt År!



12 november 2018

November

Det stora grå november påminner mig om vikten av att vila. Precis som naturen. Att gå i ide en liten smula. Bara vara i det som är.

Att se detaljerna, de små skiftningarna, skönheten i det som skalas av. Att röra mig i de invanda rutinerna som låter mig slappna av. Inte ständigt skapa nytt, tänka vidare, sträcka mig längre. Att istället skapa utrymme för att blicka inåt. Se det som finns under ytan. Hos mig själv och andra.

Femtio nyanser av grått. Diset. Duggregnet. Kravlösheten. Där samlar jag kraft. Bearbetar, mediterar, accepterar. Utan distraktioner. Är i det som är. Här.


9 juli 2018

Grönkål i överflöd

Ibland blir jag bara så häpen över den växtkraft som bor i små frön. Har just nu massor av grönkål på gång, mer än vi behöver, så om någon där ute vill ha är det bara att höra av sig! 

28 juni 2018

I ljuset och skuggan på Gare de Paris-Est



Jag vet, det har varit tyst här på bloggen hela våren... Det var inget medvetet beslut att hålla paus, det bara gav sig självt. Det fanns så många andra saker jag hellre ägnade min tid åt. Så mycket annat som låg mig varmare om hjärtat. Familjen och vännerna, litteraturen och yogan. Iakttagandet. Lyssnandet. Eftertänksamheten. Närvaron. Min egen stillsamma inre-hållbarhets-revolution.

Så plötsligt ikväll var det något som pockade på. Vi har en grå och regnig sommarkväll här i Jakobstad och jag hade redan krupit upp i soffan med ullig pläd, varmt te och en fascinerande bok. Men det var någonting som absolut ville formuleras, som inte gav sig förrän jag plockade fram min dator och klickade upp bloggen och började skriva. Det var någonting med själva det faktum att jag faktiskt har ett hem, en soffa och en tekopp... och ett utrymme i bloggosfären.

Under de senaste veckorna har jag haft möjlighet att se delar av Europa i ny dager. Jag har varit ute på interrail med familjen (jag ska återkomma till detta underbara långsamma resande i ett separat inlägg) och fått uppleva både det jag ville se och det jag (möjligtvis) hellre blundat för. Ljuset och skuggan. Ett Europa med brutala klyftor mellan dem som har och dem som inte har - hem, mat, pengar, pass, möjligheter.

Jag har sett taggtrådsstängsel som ska hålla de papperslösa människorna på rätt sida om gränsen.
Jag har sett tiggarens framsträckta händer och känt skam över den futtiga summan jag gett.
Jag har sett människor med mörkare hud och mörkare hår utfrågas bryskt i en passkontroll.
Jag har sett den hemlösas uppgivna blick och känt skuld över att bara promenera förbi.
Jag har sett mitt pass och mina pengar öppna vägar som jag vet är slutna för andra.

Och nu sitter jag här i mitt mysiga medelklasshem och funderar på vad jag ska göra av alla mina privilegier, hur jag ska förvalta mitt eget pund, denna min skavande insikt. Min Weltschmertz.

Världssmärta lär kunna leda till nedstämdhet, till passivitet, till flyktbeteenden. För egen del tänker jag att världssmärtans viktigaste funktion kan vara att ge impulser till kampen för en bättre värld. För mig räcker det inte med att jag förstår att vara tacksam över hur bra jag själv har det - även om det förstås är en fin sak i sig. Det känns som om det måste till något mer. Frågan är bara exakt vad.

Kanske är det en början att stanna upp inför det hela? Att åtminstone inte blunda. Att åtminstone inte fly. Att åtminstone inte inbilla mig att det lyckliga, lyckade livet är någonting som tillkommer mig i kraft av min egen förträfflighet. Att inse att jag inte varit "min egen lyckas smed" när jag råkade födas in i rätt familj i rätt land vid rätt tidpunkt i världshistorien. Att låta de mer metafysiskt lagda jobba enligt devisen att vi med enbart tankens kraft kan förändra världen. När min blick möter blicken hos tiggaren under de vackra glasfönstren på Gare de Paris-Est vet jag att det handlar om annat än att han inte tänkt tillräckligt positivt innan han hamnade där.

Kanske är det en början att använda den plattform jag har just här och nu för att fortsätta tala och arbeta för att allas människovärde ska respekteras? Att ge mera tid åt den obekväma yttre-hållbarhets-revolutionen. Att skriva mina inlägg och artiklar, att fortsätta med mina föreläsningar och forskningsprojekt, att köpa det där rättvisemärkta ekologiska kaffet även när det kostar mig några euro extra... Att naivt och envetet tro att mina vardagliga handlingar är länkar i ett vindlande globalt bygge som småningom leder till att fler människor får jämlika möjligheter att leva ett gott liv.







7 januari 2018

Önskelista 2018

Så snabbt det gick, slutet av år 2017! Mina novemberveckor fylldes av forskning och familjeliv, december toppades av ett alldeles fantastiskt seminarium med forskarnätverket SIRENE. Sedan var det vips julledighet och dags för verklig vila. Det var åtminstone tanken...  fast det kom en massa annat emellan :) Och så ett nytt år och nya möjligheter!

Nyår inbjuder till förväntningar och förhoppningar. Själv tycker jag om känslan av ett avslut och en ny början. Vissa saker vill jag lämna bakom mig, vissa saker vill jag ta in i mitt liv. Under fjolåret var det mest bara bra saker i mitt liv. Positiva förändringar som gav energi, glädje, tilltro. Det är inte mycket jag vill lämna bakom mig. Möjligen lite för mycket jobb och lite för lite återhämtning, fast jag fann den bästa balansen på många år. Möjligen lite för många prylar i våra skrubbar och skåp, trots rensningsförsök. Möjligen en och annan energicirkel som fortfarande sipprar och borde slutas.

Men fortfarande är det ett och annat jag vill lägga till i mitt liv. Jag önskar mig mera motion och tid i naturen. Jag önskar mig fler stunder av stillhet. Jag önskar mig ännu mera vegetarisk kost. Jag önskar mig lite större förmåga att "släppa och gå vidare" och klokskap att sätta min kraft på rätt saker. I övrigt är jag ganska ok med hur jag är och hur jag har det just nu.

Om jag höjer blicken och tittar ut över världen blir det snabbt en längre önskelista. Det är många pusselbitar som verkar ligga på fel plats fortfarande. Jag önskar väldigt mycket mera jämlikhet mellan människor. Mera global rättvisa. Mera tolerans i fråga om språk, kultur, religion, kön... både lokalt och globalt. Mera, mycket mera, fred. Mera helhetstänkande och insikt om att vi bara har en enda Jord och behöver ta vara på den. Nu genast! Mera måttfullhet och mera ödmjukhet. Mera humor och värme. Mera kärlek. Bara för att nu nämna några punkter.

Världen är halvfärdig. Det är väl som det ska. Men jag önskar att 2018 ska bli året då fler av oss känner att vi hittat vår plats i livet och att vi drar våra strån till hållbarhetsstacken, i stort och i smått. Året då vi gnor på för fred och frihet, för respekt och tolerans, för en renare natur, för en bromsning av klimatförändringen, för ett grönare och skönare liv. Varken mer eller mindre.

Och jag önskar att 2018 blir det år då fler verkligen tar till sig Margaret Meads ord:

Never doubt that a small group of thoughtful, committed citizens can change the world; indeed, it's the only thing that ever has. Margaret Mead
Read more at: https://www.brainyquote.com/quotes/margaret_mead_100502
"Never doubt that a small group of thoughtful, committed citizens can change the world: indeed, it is the only thing that ever has."


11 november 2017

Nöjd i november

Det är märkligt! Jag har alltid tyckt att november är en så motsträvig månad. Mörkret, den ruggiga kylan, segheten i det som varken är höst eller vinter... Jag har bara velat gå i ide en stund och vakna igen när adventsbelysningen tänds och doften av glögg och pepparkakor breder ut sig över Norden.

I år är det alldeles annorlunda. Jag tycker mörkret och rusket är hanterligt, rent av riktigt mysigt:

Jag tänder brasa i kakelugnen.
Jag tänder de små lyktorna på bordet.
Jag sveper in mig i yllefilten och drar stickasockor på fötterna.
Jag brygger te och njuter av värmen som sprids i kroppen.
Jag riktar blicken mot högen av böcker och väljer den som för stunden lockar.
Jag bokar biljetter till konserter och teaterföreställningar.
Jag tar mig tid att sitta länge i soffhörnan med familjen.
Jag ser till att träffa vänner.
Jag går korta promenader när det är som ljusast mitt på dagen.
Jag ser den lysande gröna mossan mot de grå stenarna.

Häromdagen insåg jag att hemligheten bakom min nöjd-i-november-känsla kanske ligger i att jag för en gångs skull inte längtar till något "annat". Jag är tillfreds med det som är just nu och just här. Det finns en vila i november och jag vilar i den. Kanske vilar jag också mer än någonsin förr i mig själv? Kanske är jag verkligen mera närvarande än förr? Möjligen är det här kopplat till att jag åter landat i kroppen, efter år av tankar och känslor som snurrat på övervarv och med centrifugalkraft slungat mig bort från mitt innersta. Möjligen.

Hursomhelst. I år är jag nöjd i november. Jag njuter. Och jag vet ju att det där andra, det ljusa och varma, det kommer tids nog.

3 oktober 2017

Power Shift 2017

Under förra helgen hade jag möjlighet att för första gången delta i evenemanget Power Shift, som ordnades för fjärde gången av organisationen 350 Suomi, den finländska grenen av globala gräsrotsrörelsen 350.org. Hela 350-rörelsen handlar om att aktivt bromsa och motverka klimatförändringen. I praktiken innebär det att minska våra CO2-utsläpp till under 350 ppm (från den nuvarande nivån 400 ppm) och samtidigt utveckla vårt fossilberoende samhälle till ett tryggt och jämlikt sådant. Mer om organisationen kan du läsa till exempel här och här. 


Power Shift samlar alltså människor som vill agera i klimatfrågan. Under evenemangen lär man sig mera om vad klimatförändringen innebär i teori och praktik, skapar nätverk för förändring, får inspiration och verktyg samt utbyter idéer. Temat för årets finländska Power Shift var "Nordiskt samarbete och klimatåtgärder" och det var med stor förväntan jag i lördags styrde stegen mot Ås ungdomsgård i Helsingfors.

Det vilade något absurt över själva valet av lokal - ett före detta bårhus. Ovanför ingången finns nämligen ett latinskt uttryck hugget i sten: statutum est hominibus mori, vilket jag med mina hemsnickrade kunskaper i latin förstår ungefär som att det är människans lott att en gång dö. Galghumor eller sammanträffande - oavsett en text som stämde till eftertanke. Tack och lov var stämningen innanför dörrarna allt annat än gravallvarlig. Något av det skönaste med de två dagarna på Power Shift var alla skratt, all värme och alla humoristiska kommentarer. Mitt i det pågående klimateländet.

Visst, läget är alarmerande, för att uttrycka det milt. På Grönland syns klimatförändringen redan i kulturen. Människors sätt att leva påverkas dramatiskt av att djur och natur inte längre följer etablerade mönster. Jakten och fisket, ursprungsbefolkningens sätt att leva i samklang med naturen, är hotade. Samtidigt är Finland värd för Arktiska samarbetet och arbetar hårt för att klimatfrågan ska synas på agendan. Och ändå kan jag inte låta bli att tänka att våra politiker talar med kluven tunga i den här frågan. Man vill äta kakan och ha den kvar; vara först när Arktis ligger isfritt, bygga en Ishavsbana, vara med i stödfunktionerna kring en eventuell oljeutvinning. Och rädda klimatet.

Nå, nu var det inte teorin som blev den stora behållningen av mina två dagar på Power Shift, utan praktiken. Genom arbetet i workshopen kring Omställningsrörelsen i Svenskfinland fick jag ett utökat nätverk, massor av fin inspiration och redskap för att arbeta med omställning av min egen vardag. Och igen en gång kretsar mina tankar så mycket kring mat - den är nyckeln till så många andra frågor - och kommunikation! Att vi skapar rum för berättelserna om det goda arbete som pågår runt om i våra landsändor. Att människor ventilerar sina idéer och stöttar varandra, drar åt samma håll och puffar på där det behövs. Att jag gör mitt bästa och det räcker till - jag behöver inte vara överallt och ingenstans, bara leva i enlighet med mina värderingar här och nu, så gott jag förmår.




Även arbetet i den dramaworkshop som Panu Pihkala och Anna Lehtonen höll på temat klimatångest var otroligt givande. För min del kan den processen sammanfattas i en rörelse från känslan ORO till upplevelsen TRÖSTERIKT. Att vi människor när vi öppnar oss och verkligen ser varandra kan skapa otroligt fina gemenskaper, som tillsammans över tid kan göra världen till en mera hållbar plats. De skapande processerna har ju en otrolig potential. De går "förbi" de rationella hindren och talar direkt till hjärtat. Och bara det är viktigt och ger så mycket energi och handlingskraft åt en change maker.


Panu Pihkala talade dessutom insiktsfullt om hur den som engagerar sig i de här frågorna också bryter en tystnadskultur, ifrågasätter det rådande systemet och därmed möter sociala motstånd av olika slag. Det gäller att söka sig näring och finna sin gemenskap, att komma ihåg syret till sig själv, innan man kan bidra med något gott för andra.

Inre hållbarhet är därigenom en förutsättning för yttre hållbarhet. Just detta var ett tema som Gisela Linde också talade om - då under rubriken inre omställning - och det på ett sätt som gav åtminstone mig mycket vatten på min kvarn. Jag tror fullt och fast på den text som avslutade föreläsningen: "It needs to start in the human heart" - dock är det väl det som är både det enkla och det svåra med förändringen... 

"Att förändra världen = att förändra oss själva" har jag skrivit i min röda anteckningsbok. Kanske var det ändå det som blev det viktigaste jag bar med mig hem på söndag kväll. Måhända med ett litet tillägg; tillsammans. Vi behöver förändra oss själva och världen, tillsammans.




29 september 2017

När det skaver i hjärtat.

Jag hör siffrorna. Jag till och med ser dem på en power point längst fram i salen. Ändå tar det en bra stund innan de träffar mig med full kraft. När de väl gjort det kan jag inte göra mig fri - det skaver i hjärtat. Statistiken följer mig långt efter att Harry Lunabba (forskare i socialpolitik vid Soc & Kom) avslutat sin föreläsning om barnskyddet.

Jag får veta att det år 2015 (vilket är det år vi hittills har senaste samlade statistiken för) gjordes barnskyddsanmälningar om 66.646 barn i vårt land. Som en liten referenspunkt kan det vara bra att veta att det samma år föddes 55.472 barn i vårt land.

17.644 barn var placerade utom hemmet för en kortare eller längre tid.
10.501 barn var omhändertagna.
3.733 barn placerades i brådskande ordning, eftersom de ansågs befinna sig i omedelbar fara eller i behov av brådskande placering och vård utom hemmet.

Statistiken för 2016 och 2017 har vi inte ännu, men det finns dessvärre anledning att tro att kurvan igen pekar uppåt och att utsattheten bland barnen i vårt välfärdsland ökar. Mental ohälsa, missbruk och våld anges som topp tre i orsakerna till varför barn omhändertas. Den som är intresserad kan läsa den här artikeln:


Under den dryga vecka som gått sedan föreläsningen har jag burit på mitt skavande hjärta. Det är något som inte stämmer i dagens Finland. Vi är bäst i test (PISA) och vår nordiska välfärdsmodell går på export - eller lyfts åtminstone gärna fram i festtal och marknadsföring... Vi har nya läroplaner och ministerierna pumpar pengar i nya spetsprojekt. Vår statsminister grundar en Helsinki Graduate School of Economics med (åtminstone) 15 professurer och verkar nu anse att "political decisions should be made based on experts' assessments of their impact on the economy and society" (YLE 19.9 2017).

Vågar man hoppas på att han ännu tar till sig forskarnas röster om den ökande ojämlikheten bland familjerna i vårt land? Vågar man hoppas att han inser att det också skulle behövas ett institut som jobbar med att bevara och utveckla modeller där alla våra barn faktiskt får en hyfsad start i livet? Vågar man hoppas att han och andra beslutsfattare förstår att framtiden ligger i barnens händer?

Jag kan inte annat än hoppas att det skaver i hjärtat på tillräckligt många personer med kunskap, makt och pengar för att vi tillsammans ska lyckas svänga kurvorna neråt igen.






10 september 2017

Om förändringens vindar och Ikigai

Septembersöndag. Regnet står som spön i backen och termometern visar sjutton plus. En sådan där dag som kräver noll och intet av en, så oerhört välkommen! Jag sitter uppkrupen i soffhörnan och låter tankarna vandra. Jag lever mitt i förändringens vindar just nu - därav den avslagna takten på bloggandet på sistone - och det är skönt med en stund av eftertanke och ett försök att formulera det jag upplever.

Sedan den första augusti har jag nytt jobb. Jag jobbar som universitetslektor på Helsingfors Universitet, med fokus på småbarnspedagogik och utbildning av barnträdgårdslärare på svenska. För första gången på 20 år är jag tillsvidareanställd. För första gången någonsin har jag tid för forskning i tjänsten. För första gången på mycket länge får jag fokusera enbart på det som ligger närmast hjärtat, sådär yrkesmässigt. Ni kan säkert ana hur bra det känns! Och jag undrar på allvar varför jag inte vågat språnget tidigare... För plötsligt är jag i ett flöde där nya möjligheter öppnar sig, där bitar faller på plats i pusslet, där jag möter "rätt" människor oväntat och oplanerat.

Eftersom jobbet ligger så långt från hemmet har jag och familjen nu en ny vardag. Våra veckor har en annan rytm än förr, med mina "hemmadagar" och "bortadagar". Vissa dagar sitter jag hemma i mitt Refugium och skriver på mina texter, äter min lunch tillsammans med sambon och är tillgänglig när barnen kommer hem från skolan. Jag för och hämtar från aktiviteter, sköter markservicen och går promenader i favoritskogen. Andra dagar långpendlar jag med tåg, jobbar intensivt och koncentrerat tillsammans med kollegor och studerande och övernattar i Lilla Lyan. Jag träffar goda vänner, njuter av storstadspulsen eller söker mej till ett yogapass som lugnar kropp och sinne.

Den största förändringen just nu är nog är att min vardag genomsyras av välmående. Jag har fått tag i någonting; ett sätt att leva och arbeta som gör att jag faktiskt omsätter mina erfarenheter och goda föresatser i praktiken, varje dag. Och det är ju inga märkligheter det handlar om. Jag lyssnar till kroppen och ger den vad den behöver: till exempel promenader, yoga, vila och bra näring. Jag lyssnar till knoppen och fokuserar på det som är viktigt, skärmar av mej när det behövs, förhåller mej medvetet det digitala flödet, tar mina små jobbpauser lite oftare. Kanske viktigast av allt är att jag så mycket mera medvetet än förr uppmärksammar dem och det som gör mej gott och ger mej glädje, det som känns intressant och konstruktivt.

I allt detta anar jag något av det som på japanska kallas ikigai - en plats i livet där min passion och mitt kunnande möter omvärldens behov på ett sätt som känns meningsfullt och som gör att jag kan blomstra. Jag är exakt där jag ska vara just nu. De av er som följt mig under en längre tid vet att det inte alltid varit såhär. Att det funnits tider när vägen var alltför motig, perioder när krafterna tröt och när tilliten och hoppet satt långt inne. Stunder då jag inte såg hur jag skulle kunna skapa utrymme för det jag verkligen vill göra i livet, privat och professionellt. Desto större är tacksamheten nu!

PS. Bara för tydlighetens skull: Jag tror inte att det här tillståndet kommer att vara för alltid. Jag tror inte att jag är "färdig" på något sätt eller har "förstått" någonting slutgiltigt. Jag tror absolut att livet för med sig nya utmaningar och prövningar när det är dags. Det är som det ska vara.

24 juli 2017

köksradions lov

den är liten och svart och kompakt på ett sympatiskt vis. med en utdragbar antenn som bryter svårt mot alla andra linjer runtomkring. den är förmodligen den mest funktionella och minst designade modellen jag kunde tänka mej.


den påminner mej om mina farföräldrars köksradio, ur vilken jag i barndomen bland annat hörde fantasifulla programkoncept från Radio Botnia. kanske är det just det som gör mej extra glad? eller det faktum att den nu bidrar till att återuppliva radiomänniskan inom mig - hon som glömdes bort när alla poddar och paddor vällde in i tillvaron.

det är någonting överraskande gemytligt med att ha en köksradio på fönsterbänken. att under en mulen sommardag som idag kunna lyssna på måfå till de program som erbjuds. att inte så medvetet välja och planera, utan bara drabbas och få fördjupa sig i ämnen man inte visste man var intresserad av. som svensk cybersäkerhet, till exempel... vem hade väl trott att jag skulle haka på det, innan jag idag lyssnade på Studio Ett i ett lätt knastrande Sveriges Radios P1. (lätt knastrande, eftersom jag ännu tydligen inte hittat den ultimata radioplatsen i rätt vinkel tillräckligt nära fönstret eller kanske bara inte riktat antennen exakt rätt mot Vännäs för att få upp P1 brusfritt, men det lär väl lösa sig... eller kanske var det bara någon molnfront över Bottenviken som kom emellan?)

nu sitter jag här på kvällskvisten och grunnar på att den här köksradion är så värdefull just genom sin begränsning. jag kan inte klicka runt hejvilt som på nätet eller pausa mitt i ett program - det som gäller är den kanal som är inställd och det program som pågår. och det där lite långsamma, färdigserverade tempot bidrar till någon form av lugn och fördjupning hos mig. jag både får och måste återerövra det verkliga lyssnandet, som jag ofta tappar bort när det är lite högt tempo i vardagen. det här är en form av frivillig enkelhet jag verkligen mår gott av - slow i en nygammal tappning.

en minnesvärd sommardag i nådens år 2017, således. äntligen har vi radiosikt* igen efter nästan ett decennium av radioskugga i vårt kök!

*radiosikt är alltså motsatsen till radioskugga, lärde jag mig idag. är det inte ett helt underbart ord?



8 juli 2017

Life hack på riktigt

Jag räknar dem som dyrbara guldkorn. Dagarna då jag har sand mellan tårna, havsdoft i näsan och vind och sol mot huden! Och viktigast är nästan sanden mellan tårna, barfotagåendet.


I vår familj har vi sänkt ribban rätt lågt för vad som kan betraktas som strandväder. Följaktligen tickar mätaren nu på det magiska talet 7. Vi har alltså sju dagar på stranden i bagaget, denna halvdana finländska sommar till trots. Dock inga riktiga dopp för min del än, bara skönt vadande i knähöga vågor. Förvånansvärt uppfriskande det också!

Först idag insåg jag att det är precis såhär man gör när man sparar sommaren på burk! Genom att ta in de fina dagarna i kroppen och själen, genom att låta solenergin och vindenergin drabba en, genom att gå barfota i sand som lagrat miljoner år av universum i sig. 

Att bara så ni vet - burken är vi själva och det här med strandliv är en life hack på riktigt!

2 juni 2017

Mycket ljus och mycket värme...

Det är fredagsmorgon i mitt digitala sociala flöde: Vänner som förtvivlar över kylan, regnet och blåsten. Vänner som förtvivlar över ledarskapet i det stora landet i väster och dess beslut att verkligen lämna avtalet från Paris. Vänner som förtvivlar över vår business as usual: det hopplöst omedvetna shoppandet, resandet, ätandet som raserar betingelserna för kommande generationers liv på den här planeten.

Själv råkar jag ha en sådan där dag när jag tänker att allt är möjligt. Att vi (äntligen!) lever i ett momentum. Aldrig förr har så många varit medvetna om att vi står vid randen av en klimatkollaps. Aldrig förr har så många engagerat sig i omställningsfrågor - lokalt och globalt. Aldrig förr har så många gräsrötter och så många med makt (politisk och ekonomisk) uttalat sin vilja att bidra till en mera hållbar värld. I smått och i stort. En handling i taget.

I mig frodas tilliten och hoppet denna fredagsmorgon. Jag ser all gryende medvetenhet, alla uppstickande initiativ till att förändra systemen (gällande mat, energi, prylar, byggande och transporter), alla människor som sätter själ och hjärta i att odla tolerans, generositet och värme. Jag ser REKO-ringar och energikluster. Jag ser unga människor som säjer att de söker mera mening med sitt liv än en påklistrad identitet som konsument av "de rätta" attributen. Jag ser barn som med stor iver sår frön och sätter potatis. Jag ser människor som tänder brasor och brygger te, som samlas och delar sitt liv med varandra.

Och jag tänker att det är ljus och det är värme. Att det bara gäller att hålla alla lågorna vid liv. Att om vi lyckas möjliggöra varandra kommer vi att möjliggöra transformationen. Också i plus två grader, regn och noolan.


24 maj 2017

När tiden hejdar sig

Jag vandrar genom en vaknande stad. Ljuset som faller österifrån på tvärgatorna, ljuden från spårvagnar och bilar, dofterna av storstad om våren... Allt väcker lager på lager av gamla minnen. I de här kvarteren har jag rört mig sedan jag gick från tonåring till vuxen. I den här staden har jag lärt känna mig själv, prövat mina egna vingar, blivit flygg. Varje cell i mig bär med sig våndan och glädjen över att lämna det gamla och växa in i något nytt. Då som nu som alltid.



Jag stannar upp och fotograferar vårblommor utanför Ständerhuset. Finlands färger - det djupa blå och det klara vita - strålar i rabatten. Jag promenerar genom några av de vackraste kvarteren vårt land kan bjuda på. Jag känner platsens själ.

Bara ett par minuter senare möter jag en svart bil med en kista svept i statsflaggan - och tiden hejdar sig. Jag förstår att den som vilar i kistan är president Koivisto, att färden går till Storkyrkan där begravningen ska ske imorgon. Själv är jag på väg till universitetet för att tala om utveckling av småbarnspedagogiken i vårt land. Jag tänker på hur en snickares son från Åbo kunde gå från hamnarbetare till att bli republikens president. Att någon eller något gav honom den tilltron till sig själv, insikten om att livet kan innehålla den resan. Jag tänker på vad utbildning - i bästa fall - kan göra med en människa. Att utbildning är mest betydelsefull för de barn som kommer från "utsatta" förhållanden. Jag tänker på statsmannaskap och solidaritet, på att sätta sin livsenergi på att bidra till allas bästa, det gemensamma goda livet. Och jag tänker på vilka livsrum och livsresor som bjuds de barn som växer upp i vårt land just nu. Hur kan vi fortsätta skapa möjligheter för alla barn att utvecklas till sin fulla potential?

Under ett kort ögonblick blir livet förtätat. Vår stund på jorden är så kort, vare sig vi är presidenter eller vanligt folk. Vad gör vi med den stunden? Hur fångar vi våra ögonblick? Hur möter vi varandra och hur möjliggör vi varandra? Så tvinnas smått och stort i livets väv. En vårmorgon i Finland 100 år.





18 maj 2017

Oasen

Den jobbintensiva dagen i storstan får en överraskande vändning. Mitt i bruset ligger nämligen en underbar oas - en riktig lisa för själen och de av digitalisering dövade sinnena. Det gröna, knopparna och blommorna, doften av vår, fågelsången... Grusgångarna och gräsmattorna under fötterna... Att få upptäcka den här platsen efter så många år och steg på asfalt i den här staden - det gjorde min dag! Återknuten på några minuter, jordad och återhämtad. Vardagsunder!

3 maj 2017

Förtjusande förändringsfilmer, anyone?

Mycket på jobbet = mindre tid för bloggande... Såhär är det väl alltid i april - det är massor som ska göras innan terminen är slut. Och det är som det ska. Mellan varven har jag tack och lov ändå fått möjlighet att se ett par fina filmer:



A Quest for Meaning är glädjerik och sporrande! Den ger tillförsikt: vi är faktiskt många som vill skapa nya berättelser om hur livet kan levas, hållbart, på det här klotet. Den ger impulser till att själv fortsätta förändras och förändra, envetet och oförtrutet. Bara en sån sak!



Tomorrow (som den engelska titeln lyder) är så otroligt inspirerande, så lagom mycket krassa fakta och så otroligt många goda exempel på den förändring som redan pågår runt om i världen! Den är dessutom smart uppbyggd rent berättartekniskt, och fotot är helt i min smak, pus att jag bara älskar den där franska accenten. Alla gånger sevärd!

Har du sett några bra filmer på det här temat? Tipsa mej gärna i så fall! Jag drömmer nämligen om att göra en sammanställning av alla hoppingivande hållbara stories som finns i filmväg just nu. Tänk om vi kunde bilda ett virtuellt filmsällskap? En gemenskap som bidrar till flödet av kulturella transformerande berättelser? En sida - "förtjusande förändringsfilmer" - dit man kunde söka sig för att hitta filmer som gör en peppad att ta de där stegen vidare i det egna tänket och den egna handlingsberedskapen? Jag har nyss öppnat ett Googledocs för ändamålet och utmanat en grupp studerande att lämna sina bidrag. Inom någon vecka ska jag dela med mej av deras filmtips. Ska ladda upp det inom några veckor, så stay tuned!


12 april 2017

Flytta-fram-den-ekologiska-skuldens dag


Visste du att det idag är omställningsrörelsens aktionsdag för att flytta fram den ekologiska skulden? Jag hade ingen aning. Inte förrän jag häromveckan fick ta del av ett upprop från omställningsgruppen i Salo. Uppropet ar både upprörande och uppfriskande.

Ekologiska skuldens dag är ett ganska obekant begrepp. Fler av oss har antagligen hört talas om Overshoot Day, alltså den beräknade dag på året när vi börjar konsumera över våra tillgångar. Globalt sett brukar den dagen inträffa någon gång i augusti. Då överskrider konsumtionen jordklotets förmåga att producera nya resurser och ta hand om de utsläpp vår livsstil förorsakar.

I vårt land inträffar den här dagen ändå redan i medlet av april! Ja, du läste rätt - ungefär nu sker vår övergång till ett liv i ekologisk skuld. Det är skrämmande! Under årets första 100 dagar förbrukar vi finländare alltså så mycket resurser som vi skulle ha tillgång till om vi levde på ett sätt som beaktade jordens bärkraft. Nu lever vi som om vi hade tillgång till dryga tre jordklot - sic! Och år för år ökar takten och överkonsumtionen och den ohållbara resursanvändningen.

Den här nyheten från förra året på speglar vad den ekologiska skulden handlar om. Läs gärna! Och vill du se dig själv i spegeln så kan du gå till klimatkalkylatorn på WWF:s hemsida och med den göra en beräkning av hur många jordklot din egen livsstil kräver. När du fyllt i den kan du sedan fundera på hur du i ditt eget liv kan vända trenden och leva mera hållbart.


För att uppmärksamma dagen och uppmuntra till att flytta fram den ekologiska skuldens dag ordnas idag olika aktioner runt om i landet. Hemma hos oss ser och diskuterar vi filmen Minimalism (se mitt förra blogginlägg) tillsammans med några vänner. Förhoppningsvis får vi inspiration och nya idéer för att minska vår ekologiska fotavtryck ytterligare. Det är verkligen dags att ta rimligheten till heders! Och som bonus denna dag; ett nytt talesätt: "ställa om bör man - annars dör man" - vad om det nu är dags att sluta med förskönande omskrivningar och istället möta den skoningslösa verkligheten som den är...