Att våga - igen!

Vill bara puffa för att det verkar vara dags för Att våga-kurs hos Maria på Flemmingsbacken igen. Jag var där förra våren och det var en dag jag kommer bära med mig och inspireras av länge. Jag rekommenderar dagen varmt! Så många bra övningar, härlig miljö och fint tänk. Och Maria herself som lever som hon lär. Anmäl dig nu. Bums!

Mars: blygsam självförsörjning

Maten (som ju var temat för februari månads bloggande) den får jag återkomma till, för februari var så kort, så kort och gick så fort, så fort detta år. Swoosh och så blev det mars, halvvägs mot april. Eftersom jag försöker leva som jag lär - varav en av huvudpunkterna är att leva ett lugnare liv - stressar jag inte fram några inlägg här på bloggen. De kommer när de kommer, som ni säkert märkt. Nu i mars får temat mat en liten twist - nämligen självförsörjning. Och då handlar det förstås om odling av mat!

Jag vill först säja att graden av självförsörjning i vår familj är blygsam, men stadigt ökande. Här praktiserar jag ett slags "good enough"-tänkande: hellre något än inget alls. Inga skyhöga ribbor eller utopiska mål. Eftersom vi bor i hus i stan med en tomt på cirka 1000 m2 får vi inse att total självförsörjning inte är att tänka på. Däremot är det "många bäckar små" och en strävan att se odlandet som en avkopplande hobby, ett kreativt rum. Och - inte minst! - en välbehövlig kontrast till det myckna sittandet framför datorer i jobbvardagen. Odlingsfilosofi är enkelt uttryckt "lite av allt". Just nu är det fyra platser i trädgården vi odlar på: köksträdgården, djupsängen, kryddgården och potatislandet. Och så har vi ju ett tomattält - fjolårets nödlösning när tomaterna, paprikorna, gurkorna behövde ett växthus vi aldrig hann bygga.

Under sensommaren är familjen numera rätt självgående på sallat, ruccola, mangold, grönkål och spenat. Vi odlar bondbönor och brytbönor, ärter och olika kryddor. Våra rotsaker nöjt vi förra året av långt in på hösten och potatisarna finns det faktiskt kvar lite av ännu. Sen experimenterar vi med sparris och tomater, gurka och paprika. Hittills inte särskilt framgångsrikt, dock. Inför kommande säsong hoppas jag därför att vi får till ett riktigt växthus. Jag drömmer om egen inkokt tomatsås och inlagda gurkor. Och så planerar jag odla lök och vitlök.

Hela poängen med självförsörjning handlar kanske mer om mening än om mat? Att "skapa" min egen mat gör mej tillfreds. Odlandet för mej närmare Moder Jord på ett sätt som få andra sysslor gör - jag blir rotad och sänker livstempot, återfår ett längre perspektiv. Tacksamheten för det arbete alla odlare gör växer. Liksom respekten för grödorna, som tas tillvara med omsorg. Att vi sänker maträkningen, att vi äter mer vegetariskt och att maten smakar godare är liksom bara sidoeffekter...

Konferenstankar

Just nu är jag på jobbresa. På nordisk pedagogikkonferens med temat Education for Sustainable Development. Förutom att jag får träffa många fina och kunniga människor, ger konferensen inspiration till att jobba mer aktivt för hållbarhetsfrågorna också i mitt jobbsammanhang.

Den avgjort mest intressanta sessionen problematiserar hela den västerländska synen på kunskap och utbildning. Vårt rationella grepp och vår teknikfixering verkar inte vara nån fungerande väg till hållbarhet. Kanske behöver vi ett bredare kunskapsbegrepp, ett som rymmer både känsla och förnuft? Kanske är vår uppdelning i kultur och natur i själva verket en av rötterna till vårt nuvarande beklämmande miljöläge? Kan vi rentav lära oss något av människor med en annan världsbild än den västerländska? Dem som vi vanligtvis så gärna exporterar vår kunskap och vår utbildning (och ökande ohållbarhet) till?

Och eftersom jag själv är involverad i lärarutbildning tänker jag: hur hanterar vi hållbarhetsfrågorna där? Hanterar vi dem överhuvudtaget? Får blivande lärare, alla kategorier, några bra "tänk" och verktyg för att jobba med hållbarhet? Vilka värden uttrycker vi egentligen som utbildning? Uppmärksammas detta annat än marginellt, i form av en enstaka kurs i miljöpedagogik eller utepedagogik?

Och den krassa sanningen är: Mitt universitet skriver ingenting om hållbarhet i sin strategi för åren 2010-2019. På pedagogiska fakultetens hemsida står det ingenting om detta. Inte i beskrivningarna av utbildningsprogrammen heller. Hur kan det komma sig - vi har ju ändå haft ett helt UNESCO-decennium för utbildning om hållbar utveckling nu... Är hållbarheten förgivettagen? Eller bortglömd? Eller avsiktligen inte framskriven? Många frågor där, mycket att gå vidare med och jobba för!

Fast det svåra är ju att leva som man lär. På konferensen dricks det buteljerat vatten och kaffe ur pappersmugg. Det delas ut flashiga trycksaker i tjockt glossigt papper, som inte är miljömärkt. Det är däremot tygkassen vi får, den som de flesta av oss de facto kunde klara oss utan. Många har nog flugit hit. Själv bor jag på ett hotell som har inplastade plastmuggar och småtvålar i badrummet. Mitt hotellfönster är otätat och jag vill helst inte tänka på hur mycket el som läcker rakt ut från elementet. Men till frukost serveras det fair trade kaffe, det är alltid något.

Sammanfattningsvis. Jag kommer att åka härifrån med ett förändrat mindset. Med påfyllning. Utmanad till förändring. Och det är när jag ser konsten, Patrick Huses utställning, som jag känner hopp. Där finns något. I bilderna, i kommunikationen, i respekten för vardagsvärldens meningsskapande. Det är i vardagen vi lever våra hållbara liv så som vi lär.

 

Skickat via Blogsy