Mars: blygsam självförsörjning

Maten (som ju var temat för februari månads bloggande) den får jag återkomma till, för februari var så kort, så kort och gick så fort, så fort detta år. Swoosh och så blev det mars, halvvägs mot april. Eftersom jag försöker leva som jag lär - varav en av huvudpunkterna är att leva ett lugnare liv - stressar jag inte fram några inlägg här på bloggen. De kommer när de kommer, som ni säkert märkt. Nu i mars får temat mat en liten twist - nämligen självförsörjning. Och då handlar det förstås om odling av mat!

Jag vill först säja att graden av självförsörjning i vår familj är blygsam, men stadigt ökande. Här praktiserar jag ett slags "good enough"-tänkande: hellre något än inget alls. Inga skyhöga ribbor eller utopiska mål. Eftersom vi bor i hus i stan med en tomt på cirka 1000 m2 får vi inse att total självförsörjning inte är att tänka på. Däremot är det "många bäckar små" och en strävan att se odlandet som en avkopplande hobby, ett kreativt rum. Och - inte minst! - en välbehövlig kontrast till det myckna sittandet framför datorer i jobbvardagen. Odlingsfilosofi är enkelt uttryckt "lite av allt". Just nu är det fyra platser i trädgården vi odlar på: köksträdgården, djupsängen, kryddgården och potatislandet. Och så har vi ju ett tomattält - fjolårets nödlösning när tomaterna, paprikorna, gurkorna behövde ett växthus vi aldrig hann bygga.

Under sensommaren är familjen numera rätt självgående på sallat, ruccola, mangold, grönkål och spenat. Vi odlar bondbönor och brytbönor, ärter och olika kryddor. Våra rotsaker nöjt vi förra året av långt in på hösten och potatisarna finns det faktiskt kvar lite av ännu. Sen experimenterar vi med sparris och tomater, gurka och paprika. Hittills inte särskilt framgångsrikt, dock. Inför kommande säsong hoppas jag därför att vi får till ett riktigt växthus. Jag drömmer om egen inkokt tomatsås och inlagda gurkor. Och så planerar jag odla lök och vitlök.

Hela poängen med självförsörjning handlar kanske mer om mening än om mat? Att "skapa" min egen mat gör mej tillfreds. Odlandet för mej närmare Moder Jord på ett sätt som få andra sysslor gör - jag blir rotad och sänker livstempot, återfår ett längre perspektiv. Tacksamheten för det arbete alla odlare gör växer. Liksom respekten för grödorna, som tas tillvara med omsorg. Att vi sänker maträkningen, att vi äter mer vegetariskt och att maten smakar godare är liksom bara sidoeffekter...