Just nu är jag på jobbresa. På nordisk pedagogikkonferens med temat Education for Sustainable Development. Förutom att jag får träffa många fina och kunniga människor, ger konferensen inspiration till att jobba mer aktivt för hållbarhetsfrågorna också i mitt jobbsammanhang.
Den avgjort mest intressanta sessionen problematiserar hela den västerländska synen på kunskap och utbildning. Vårt rationella grepp och vår teknikfixering verkar inte vara nån fungerande väg till hållbarhet. Kanske behöver vi ett bredare kunskapsbegrepp, ett som rymmer både känsla och förnuft? Kanske är vår uppdelning i kultur och natur i själva verket en av rötterna till vårt nuvarande beklämmande miljöläge? Kan vi rentav lära oss något av människor med en annan världsbild än den västerländska? Dem som vi vanligtvis så gärna exporterar vår kunskap och vår utbildning (och ökande ohållbarhet) till?
Och eftersom jag själv är involverad i lärarutbildning tänker jag: hur hanterar vi hållbarhetsfrågorna där? Hanterar vi dem överhuvudtaget? Får blivande lärare, alla kategorier, några bra "tänk" och verktyg för att jobba med hållbarhet? Vilka värden uttrycker vi egentligen som utbildning? Uppmärksammas detta annat än marginellt, i form av en enstaka kurs i miljöpedagogik eller utepedagogik?
Och den krassa sanningen är: Mitt universitet skriver ingenting om hållbarhet i sin strategi för åren 2010-2019. På pedagogiska fakultetens hemsida står det ingenting om detta. Inte i beskrivningarna av utbildningsprogrammen heller. Hur kan det komma sig - vi har ju ändå haft ett helt UNESCO-decennium för utbildning om hållbar utveckling nu... Är hållbarheten förgivettagen? Eller bortglömd? Eller avsiktligen inte framskriven? Många frågor där, mycket att gå vidare med och jobba för!
Fast det svåra är ju att leva som man lär. På konferensen dricks det buteljerat vatten och kaffe ur pappersmugg. Det delas ut flashiga trycksaker i tjockt glossigt papper, som inte är miljömärkt. Det är däremot tygkassen vi får, den som de flesta av oss de facto kunde klara oss utan. Många har nog flugit hit. Själv bor jag på ett hotell som har inplastade plastmuggar och småtvålar i badrummet. Mitt hotellfönster är otätat och jag vill helst inte tänka på hur mycket el som läcker rakt ut från elementet. Men till frukost serveras det fair trade kaffe, det är alltid något.
Sammanfattningsvis. Jag kommer att åka härifrån med ett förändrat mindset. Med påfyllning. Utmanad till förändring. Och det är när jag ser konsten, Patrick Huses utställning, som jag känner hopp. Där finns något. I bilderna, i kommunikationen, i respekten för vardagsvärldens meningsskapande. Det är i vardagen vi lever våra hållbara liv så som vi lär.
Skickat via Blogsy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar