Kuriren-artikel

I förra veckan kom senaste numret av den finlandssvenska veckotidningen Kuriren ut. Där ingår en artikel om mitt bloggande och mitt hållbarhetstänk. När intervjun skulle göras stod jag på utmattningens brant. Det kändes snudd på förmätet att tala offentligt om inre och yttre hållbarhet.

När jag läser artikeln nu är jag oerhört glad att den ändå blev gjord. Själva intervjun blåste på den glöd som redan fanns inom mig. Den bidrog till att jag såg var det verkliga hållbarhetsunderskottet fanns i mitt eget liv där och då - och till att jag faktiskt vågade stå upp för mitt eget välmående genom att sjukskriva mig från ett arbetsliv som bara var för mycket. När jag satt där och formulerade mina tankar stod det klart för mig hur jag behövde gå tillväga för att komma på rätt kurs igen. Jag visste innerst inne också att jag inte behövde vara en "grön mönstermänniska" för att få tänka högt i hållbarhetsfrågorna. Att good enough är good enough.

Det jag gjort de senaste veckorna är att jag börjat omsätta mitt hållbarhetstänk på ett nytt och väldigt grundläggande sätt i min vardag. Genom att stiga av ekorrhjulet har jag kunnat bereda rum för att vattna och nära det frö till återhämtning som finns där allra längst in. Jag har fått perspektiv på både ett och annat i livet och (kanske främst) i arbetslivet. I takt med att krafterna återvänder upptäcker jag också hur jag vill bygga upp en ny vardag, som genomsyras av mina grundläggande värderingar. Jag anar en ny rytm, ett annat tempo, ett fokus på det som betyder mest för mig.

Den där rubriken är nog inte alls så tokig ändå - utmaningen för oss alla är ju faktiskt att få ihop det hållbara i teori och praktik! Jag ska be att få återkomma med en rapport om den saken.

Viktigaste filmen!

Om jag bara kunde, skulle jag göra så att varenda människa i hela världen skulle sätta sig framför skärmen och se den här filmen! Sätta sig ner och ta in varenda bild, vartenda ord. Låta sig drabbas av insikt.

Om jag kunde skulle jag be var och en lämna det petiga, kritiska ifrågasättandet åt sidan för en stund. Låta förnekelserna och bortförklaringarna vara, inte förirra sig och slösa energi på hårklyverier. Det gagnar i förlängningen bara dem som vill fortsätta spela sitt riskfyllda spel på planetens bekostnad.

För den stora bilden är fullständigt klar. Vi har ett problem. Vi måste göra något åt det. Nu!

Och "Before the Flood" stryker oss verkligen inte medhårs... I slutet av filmen blir det obehagligt mörkt och tyst. Det skaver, och det är precis som det ska göra. Bara på den grunden kan vi bygga något bättre på riktigt - och filmen visar riktning också på den punkten.

Se den! Så kan vi diskutera efteråt...

Det gröna livet...

Det är fredag och jag känner för att skriva några rader. En liten hälsning från min lugna bubbla.

Idag har det gått fyra veckor sedan jag blev sjukskriven. Fyra veckor med både tårar och tacksamhet. Jag sticker inte alls under stol med att vissa stunder varit - är! - riktigt jobbiga. Det är mycket gammalt skräp som ska rensas ut: trötthet och stress, förstås, men också sorg och ilska och frustration... Över sådant som varit. Över sådant jag varit. Typ plikttrogen, ansvarstagande, osviklig och ambitiös. En som orkat och gått på ren sisu, också när varningslamporna blinkat ilsket rött.

Å andra sidan: jag känner sådan tacksamhet för alla otroligt fina stunder (och de är fler än de tunga) dessa veckor. Stunder då jag har kunnat njuta av lugnet inombords, känna glädje, en gnutta iver, rent av finna tillförsikt igen. Känt någonting helt nytt spira. Jag börjar upptäcka vissa mönster i återhämtningen.

Naturen är bra, stirra på horisonten är bra. Ensam eller i sällskap av en god vän.

Stilla stund är bra. Tända ljus. Andas. Sluta ögonen. Låta sinnet finna ro. Ensam, helst. Med eller utan musik. Med eller utan ord. Morgon eller kväll, helst båda. Låta tanketjattret tystna, fokusera ingenting eller någonting. En dag den här veckan lät jag till exempel tanken gå till regnbågsprofetian. Den känns värd att ägna en tanke i dessa tider.

 

Det är märkligt, men inombords finns det också mycket värme just nu, vid sidan av allt det jobbiga. Jag känner mej buren, mitt i bräckligheten. Jag är helt överväldigad av den omtanke möter från människor i min omgivning. Både dem jag möter IRL och dem jag möter digitalt. Antalet läsare av det förra inlägget vittnar också om att vi är många som berörs av detta med utmattning. Att det är viktigt att vi talar och skriver om hur det är när allt inte går som i Strömsö... 

Kanske är det först när vi på djupet möter oss själva och tar konsekvenserna av det mötet, som den verkliga hållbarheten byggs? Det tog mig länge att öppet erkänna min stora trötthet. Länge var jag den som orkade, som höll ut och höll ihop. Nu övar jag mig på att vara så som jag är - och det ligger en förunderlig styrka i att våga släppa taget. I allt detta ligger också mötet med varandra; att ärligt säga hur vi har det, att inte bygga fejkade fasader, att möta varandras erfarenheter med respekt och värme.

Där någonstans börjar det (nya) gröna livet för min del.