Det gröna livet...

Det är fredag och jag känner för att skriva några rader. En liten hälsning från min lugna bubbla.

Idag har det gått fyra veckor sedan jag blev sjukskriven. Fyra veckor med både tårar och tacksamhet. Jag sticker inte alls under stol med att vissa stunder varit - är! - riktigt jobbiga. Det är mycket gammalt skräp som ska rensas ut: trötthet och stress, förstås, men också sorg och ilska och frustration... Över sådant som varit. Över sådant jag varit. Typ plikttrogen, ansvarstagande, osviklig och ambitiös. En som orkat och gått på ren sisu, också när varningslamporna blinkat ilsket rött.

Å andra sidan: jag känner sådan tacksamhet för alla otroligt fina stunder (och de är fler än de tunga) dessa veckor. Stunder då jag har kunnat njuta av lugnet inombords, känna glädje, en gnutta iver, rent av finna tillförsikt igen. Känt någonting helt nytt spira. Jag börjar upptäcka vissa mönster i återhämtningen.

Naturen är bra, stirra på horisonten är bra. Ensam eller i sällskap av en god vän.

Stilla stund är bra. Tända ljus. Andas. Sluta ögonen. Låta sinnet finna ro. Ensam, helst. Med eller utan musik. Med eller utan ord. Morgon eller kväll, helst båda. Låta tanketjattret tystna, fokusera ingenting eller någonting. En dag den här veckan lät jag till exempel tanken gå till regnbågsprofetian. Den känns värd att ägna en tanke i dessa tider.

 

Det är märkligt, men inombords finns det också mycket värme just nu, vid sidan av allt det jobbiga. Jag känner mej buren, mitt i bräckligheten. Jag är helt överväldigad av den omtanke möter från människor i min omgivning. Både dem jag möter IRL och dem jag möter digitalt. Antalet läsare av det förra inlägget vittnar också om att vi är många som berörs av detta med utmattning. Att det är viktigt att vi talar och skriver om hur det är när allt inte går som i Strömsö... 

Kanske är det först när vi på djupet möter oss själva och tar konsekvenserna av det mötet, som den verkliga hållbarheten byggs? Det tog mig länge att öppet erkänna min stora trötthet. Länge var jag den som orkade, som höll ut och höll ihop. Nu övar jag mig på att vara så som jag är - och det ligger en förunderlig styrka i att våga släppa taget. I allt detta ligger också mötet med varandra; att ärligt säga hur vi har det, att inte bygga fejkade fasader, att möta varandras erfarenheter med respekt och värme.

Där någonstans börjar det (nya) gröna livet för min del.