På tufftufftåget

högtalardamen med sitt superkorrekta "seuraavana Lapua - nästa Lappo - the next stop Lapua" ekar ut över vagnen. jag är på väg till huvudstaden för att föreläsa ett par dagar. har dryga fyra timmar tid att tänka, tid att skriva, tid att läsa, tid att göra ingenting.

jag älskar tåg. mest på grund av den obrutna lagom långsamma tiden. men också på grund av människorna. för mej är tåget en chans att vara en stund i det "finska" Finland: att höra språket som jag i dess karghet älskar, se kärva tanter med smörgåspaket, sticksöm och kvällstidning. jag har dessutom en teori om att tågåkande tanter är väldigt vanliga människor med vanliga liv. att de står med fötterna på jorden i sina lagom ohippa kläder. att de är skönt opretentiösa och väldigt hälsosamma att omge sig med. fast det kan ju hända att jag generaliserar lite... hursomhelst, jag tycker om att känna tågdoften och suset från rälsen, det lilla gunget när vi susar fram genom kvällsmörkret, slamret från strumpstickorna.

tågåkandet påminner mej om studietiden. då var resan mellan Österbotten och huvudstaden lång, ibland fylld av motstridiga känslor av äventyr och hemlängtan. tåget var både resan ut i vuxenhetens vida värld och resan tillbaka hem till rötterna, en metafor för polerna i mitt liv och balansakten att utveckla min identitet någonstans däremellan. tåget var också ett mellanrum, en frizon i utmanande eller osäkra tider. det var också en zon för böckerna, både de akademiska och de skönlitterära.

nu sitter jag här och låter minnen och tankar komma och gå. snart ska jag plocka upp Philip Teirs "Vinterkriget" och sjunka in i dess sanningssägande fiktiva värld. jag ska hämta en kopp te och smyglyssna på finska tanter som talar om sina vanliga liv. föreställa mej vem dom är och var dom kommer ifrån, vilka liv dom levt och lever.

det slår mej nu att tåget ju är en koncentration av berättelser. dessa resande människor, dessa brottstycken av samtal, dessa platser vi åker till eller från. de blir metaforer för berättelser om liv och mening långt från flashiga karriärer och kvarter. det är nog det som är hemligheten med tåget.

Rädda Arktis!

Kort och kraftigt: gå in på www.savethearctic.org och skriv under! Nu!

Skickat via Blogsy

Återerövra din tid!

Läste på en blogg jag följer (fina kloka köpstoppsbloggen, se listan till höger) att det är take back your time day idag. Ett lustigt sammanträffande, för på den kurs jag höll häromdagen var tid, tidsbrist, stress och högt livstempo ett återkommande stråk (trots att kursen egentligen handlade om röst och kommunikation).

Det förfaller som att vi är allt fler som upplever att tempot i samhället och arbetslivet och vardagen är högt. Vart tog lugnet vägen? Hur blev vi så utan tid? Vi har ju fortfarande 24 timmar i dygnet. Hela veckan, hela året, hela livet.

Jag tänker ofta på det naturliga slow som låg i luften hos min mommo och moffa. Hade det att göra med bondesamhället, landsbygden, skogen? Var det tidsandan? Var det dom som personer? Minnet säjer att vid deras köksbord fanns alltid oceaner av tid. Där fanns en rofylld rytm, en lunk som gav utrymme för filosofiska samtal, undran, argumentation. För att bli sedd och för att se, barn som vuxen. Där fanns årstidernas rytm och stilla söndagar - utan söndagsöppet. Där fanns förmiddagskaffe och eftermiddagskaffe och kvällste - stunder där vi alla samlades runt bordet. För att prata och vara med varandra. Som en välkommen paus i det ibland strävsamma slitet, antar jag de vuxna såg det.

Det slår mej nu att varandet numera så ofta överskuggas av görandet. Att mitt eget liv är en ständig strävan för att hålla balansen mellan de två. Jag älskar mitt jobb, jag älskar att läsa och skriva, jag vill göra tusen och en saker på min fritid. Men jag behöver också stirra på brasan, göra nästan ingenting. Andas in, andas ut. Praktisera min yoga i tystnad och lugn. Då får jag välja bort konsumtion, ytgrejer jag skulle göra mest för att nån annan vill det, aktiviteter som bara är kulturellt förväntade utan att ge mej något på djupet. Jag får ibland tacka nej också till sånt som är intressant, utmanande och roligt. Lära mej att alla bollar inte kan eller bör vara ständigt i luften. Att gamla analoga klockor tickar rätt behagligt och visar på den cykliska - inte lineära - tiden.

Vad vill du ha din tid i livet till? Vilka är dina tidstjuvar? Var finns dina oaser där själen hinner ifatt kroppen? Vem är du när du inte gör? Kanske hann du inte återerövra din tid just idag. Ingen fara: det är 24 timmar också nästa dygn!

 

Skickat via Blogsy

Köttfritt liv?

Vad äter du om och när du avstår kött? Vilket är ditt bästa vegerecept? Har du något som kan tänkas gå hem hos barn under skolåldern? Vad tänker du om köttfri måndag? Eller vegetarianism i barnfamiljer?

Min egen mat i måndags blev havregröt till lunch på jobbet och lax med grönsaker till middag med familjen. Inget kött alltså, men inte helt vege ändå. Kött äter jag numera ett par gånger i veckan, ofta då ekologiskt lokalproducerat nötkött, men kyckling bara sporadiskt (av etiska skäl). Fast jag känner att det lutar mer och mer åt att köra helgrönt. Sen jag läste "Äta djur" känns det inte bra att ha före detta levande varelser på tallriken. Åtminstone inte sånt kött som kommer från stordrift på konventionella gårdar.

Dessutom tänker jag att vegetariskt ju är ett fantastiskt bra alternativ när det gäller att mätta många munnar på vårt klot. Om alla sju miljarder ska äta 100 gram kött vid varje måltid räcker betet sannolikt inte till och dessutom orsakar själva djurhållningen stora utsläpp av CO2. För att producera ett kg kött behövs tio kg spannmål. Låter det smart? Att äta vege är alltså att slippa krångla till matkedjan och gå omvägen via foder och djur. En form av frivillig enkelhet om man så vill.
Jag ifrågasätter också om vi människor faktiskt är gjorda för att få i oss stora mängder kött så gott som dagligen. I all synnerhet som nedbrytningen av kött i tarmen ger restprodukter som kopplats till bland annat hjärt- och kärlsjukdom. Bra protein finns ju i andra former också: baljväxter kombinerade med spannmål, mjölkprodukter, ägg, nötter... En ask kikärter är kanske en bra början på både klimat- och hälsoresan?
Det är alltså dags att göra lite gröna vågen. Dela gärna med er av era vegetariska höjdare! Här kommer en av mina egna favoriter:
Mixa 5 dl kokta kikärter, finhacka en lök och ett par klyftor vitlök. Blanda ner ett ägg. Salta och peppra. Stek biffar. Servera med grön sallad, yogurtsås och tomat-och-persilja-hack.
Snabbmat. Nyttig mat. Klimatsmart mat. As simple as that!

Skickat via Blogsy

Hemmahöstlov

Idag har småfolket haft höstlov exakt nio dagar. På hemmaplan. Eftersom far i huset och jag själv inte kunnat ta ledigt, har vi pusslat oss genom veckan. Jobbat hemifrån och tagit lite hjälp utifrån, av farfar och morfar.

Det verkar ändå ha varit en skön vecka för barnen. Inget speciellt program. Inga avancerade utflykter. Ett simhallsbesök, ett stadsbesök och sen oceaner av tid för lek och läsning. Pyjamasdagar och vardagspyssel. När snön föll klipptes det flingor och stjärnor av papper. I mängder. Nån dag senare blev dessa ett inslag i en fantasifull lek om "förbluffade tvillingar" i form av gosedjur och legodjur och diverse andra attiraljer från vårt köksskåp. En lek som nu fortsatt i åtminstone fyra omgångar och förefaller lika underhållande för oss i smyg lyssnade stora som för barnen själva.

 

Ibland tänker jag att vår tid är så besatt av att det ska hända något hela hela tiden. Vi styr upp tiden, vi planerar och sysselsätter och stimulerar våra barn - och oss själva - in absurdum. Vi tror att de behöver och vill ha leksaker och prylar för att utvecklas. Vi jagar rastlöst upplevelser och resor och program för dagen när det väsentliga i själva verket kanske är friheten att bara få vara. Tiden, den obrutna, och leken, fri från störande element.

Lite tänker jag på morgondagens samlingarna på dagis och i skolan. På frågorna om vad barnen gjort på höstlovet. Vad händer när man svarar "inget speciellt"? Och undrar jag om man kunde vända på resonemangen. Kanske är just det svaret ibland tecknet på att det funnits utrymme för barnets egen agenda? För något verkligt speciellt? För att ha fått vara bara hemma, med någorlunda närvarande vuxna, i egen takt och låta dagen gå utifrån egna intressen.

Med det skrivet ska jag nu övergå till att pyssla julpynt. Tillsammans. På barnens villkor. Bara för att de vill det!

 

Skickat via Blogsy

Giftfärgsdepp!

Det är ju inte riktigt färdigmålat här än. Ett par burkar färg skulle inhandlas idag. Och tusan så irriterad jag var efter besöket i färghandeln!

Vi skulle ha en färg till småfolkets vägg. Rosa, vattenbaserad färg med så lite gifter som möjligt. Hade vi tänkt. Den i och för sig vänliga försäljaren gav ett förslag med argumenten billig och snabbtorkande. Riktigt lättmålad, dessutom. Vi frågade vilket bindemedlet var och fick ett svävande svar. Vi undrade över lösningsmedel och fick veta att färgen i fråga i alla fall var "hälsosam".

Vi skulle ha en färg att måla gamla brädväggen med. Linoljefärg hade vi tänkt var det bästa, men den torkar ju så långsamt. Så vi undrade över alternativ. Försäljaren förslog "bästa färgen på marknaden". Att den var akrylatfärg gjorde oss fundersamma. Vi hade en association till akryl, till plast, till latex. Nejnej, sa försäljaren - inga plaster här inte. Bara bra egenskaper och mycket sundare än alkydoljefärg ifall man snart ska bo i utrymmet, sades det.

Vi tvekade en stund, lät oss just och just övertygas, köpte två burkar och gick ut. Och i bilen påväg hem slog harmen till. Hur är det möjligt att alternativen är så få? Att kunskaperna bland försäljarna så ytliga? Att vi som ändå betraktar oss som miljömuppar bara ger upp och resignerar?

Nu är det i och för sig sent att stiga tidigt upp, men jag surfar ändå runt och försöker förstå vilka alternativen kunde ha varit. Och jag tänker på vilka ämnen som ska snurra runt i vår inomhusluft den närmaste tiden, jag sörjer de kemikalier som sköljs ut i naturen när vi tvättar penslarna och jag bannar skickliga marknadsföringskampanjer som skymmer sikten för oss vanliga konsumenter!

Kanske får jag så lov att lära mej måla med äggoljetempera till slut. Det verkar vara det grönaste gröna man kan göra. Men tills dess... Hur gör månne ni andra?

Renovera mera

I ärlighetens namn smakade det trä, takmålandet. För ikväll skulle jag bara ha velat vara klar med renoveringen. Fått börja njuta. Det var alltså läge att istället plocka fram sisun. Och jag stretade på och fick ett och annat gjort.

Det var kanske därför det gick det som det gick. Precis när jag skulle ställa undan burken med vit färg slant den ur min hand. Ut över det nyss slipade trärena golvet. Och jag hade resten av kvällen räddad med att röja i röran.

Nu är ordningen återställd och lugnet har lagt sej. Men jag kan inte låta bli att undra om detta var Tecknet? Nu ska jag kanske inte renovera mera på en tid? Det kanske är dags att dra streck? Att tagga ner och runda av och återgå till vardagen igen.

Och ja. Jag ska inte lägga till några fler små projekt på renoveringslistan. Jag ska inse att de inte görs i en handvändning i förbifarten. Jag ska bara stillsamt slutföra det jag påbörjat och låta Kunniga Män sköta resten. Hedersord.

Skickat via Blogsy

Den Grå Vardagen...

Hann ikapp mej rätt omgående, bara så ni vet. Först: Ett barn med feber i tre dagar. Sen: En post-semesterjobbrush kombinerad med tre dagar av frossa och magsjuka (jag själv). Tala om att få chansen att praktisera yogisk attityd ;)

De senaste sju dagarna har jag alltså andats in - andats ut. Tänkt att allt har sin mening. Druckit te på ingefära och citron. Laddat in bilder med sol och värme.

Nu är vi friska och krya igen! Ute faller löven ur träder, det talas om minusgrader och kvällsmörkret är kompakt. Jag boar in mej med stickasockor min mamma gjort, dricker te och tänder ljus. Välkommen höstrusk och myspys. Nu är jag redo!

Skickat via Blogsy

Yoga i Provence

Utvilad. Inspirerad. Utmanad. Stärkt till kropp, själ och ande. Nyss hemkommen från en veckas vila och påfyllning kan jag inte låta bli att dela med mej. Ibland händer det nämligen att universums goda krafter samverkar och att verkligheten överträffar ens vildaste förhoppningar.

Den charmerande inramningen var givetvis en bidragande faktor. Tänk "En lanthandel i Provence" - slingriga vägar, en by från medeltiden, soldränkta odlingar. Sprött klingande katolska klockor och sorl från uteserveringar längs bygatan. Ett litet pensionat med vänligaste tänkbara värdinna och fantastisk frukost. En nära vän som resesällskap. Och därtill ett gäng härliga kvinnor med intresse för att både njuta av tillvaron och utvecklas i sin yoga. Samtal om den största glädjen och den största sorgen. Solen, värmen, dofterna som balsam för alla sinnen.

Där, i den lilla byn Plan de la Tour på pensionat l´Amandari, fick jag för en vecka möjlighet att ägna mej enbart åt väsentligheterna. Jag sov djupt och länge. Gick tysta morgonpromenader bland vinodlingarna, olivlundarna och bergen. Tränade fokuserat och lärde mej mer om hatha yogans olika element. Åt både gott och nyttigt. Skrattade mer än jag sammantaget gjort på månader. Och någonstans mitt i allt detta hann kroppen och själen och anden ifatt varandra.

I lugnet och mellanrummet infann sej närvaron. Där landade mina tankar om mej själv och mitt liv just nu. Där blev vardagens konturer skarpare, där insåg jag vilket mitt fundament är. Där kunde jag formulera nygamla insikter om Det Goda Livet. Samt återupptäcka den sköna sköra kombinationen av disciplin och livsnjutande, som blev något att varsamt bära hem som den dyrbaraste tuliainen (ett ord vi också på svenska i Finland använder ungefär i betydelsen hemkomstgåva). Kanske den balansen symboliseras i det armband jag köpte i den lilla affären i byn? Där möts nämligen hälften brunt och svart läder i skimrande silver. Det ska jag bära och minnas människorna, platsen och insikterna.

Kanhända är det absurt att behöva åka långt Bort för att förstå Hemma? Ändå är det något just med perspektivet - att på avstånd förstå saker man är nästan blind för när man knegar runt i vardagens hjulspår. Jag är innerligt tacksam och glad. Merci och namaste, Yoga i Provence!