Digital paus

Det har jag tänkt ta ett tag framöver. Kanske faktiskt ända fram emot början av augusti. Ni lär märka.

Jag ska unna mej att vila från det digitala och att fylla på med det reella. Sjunga långsamhetens lov. Ägna mej åt basbehoven: sömn, bra mat, frisk luft, fina människor. Jag ska "jorda mig" genom att gå barfota och påta i jorden tills jag får sorgkanter under naglarna. Jag ska läsa tegelstensromaner och dricka mitt eftermiddagskaffe med andakt. Jag ska tappa känslan för veckodag och klockslag. Låta bli att vara Duktig Flicka och leva livet på bra magkänsla i stället.

Hoppas du också får den sommarsemester du behöver. Med vila och påfyllning i alldeles lagom doser. Vi ses när augustikvällarna skymmer!

Lax till max

Här är det buljongtillverkning på sena kvällskvisten! Det är nämligen laxfisketider i våra trakter och jag har fått hämta midsommarlax direkt från sjön - nästan. Vi hade turen att få bud av fiskaren när han var påväg in mot Ådö fiskehamn med dagens fångst. Bara att sätta sig i bilen och köra ut och håva in ett antal kilo. Nu har vi veckomenyn räddad: laxsoppa de närmaste dagarna och ugnslax till midsommarhelgen. Och frysen är fylld med portionsbitar och laxbuljong för en tid framåt.

Det fina med den här laxen är att den har simmat fritt, om än i Östersjön. Den har rest extremt kort väg från fångstplatsen till vårt kök. Den har sysselsatt en lokal yrkesfiskare, som får hela förtjänsten. Inga giriga mellanhänder här inte... Färg, konsistens och smak är dessutom alldeles annorlunda - vår alldeles subjektiva åsikt är förstås att den är bättre - än den vanliga butikslaxens. Det är lokalmat, det är REKO och det är säsongtänk. Hur lyxigt som helst!

PS. Laxbuljongen gör du ungefär såhär:

1. Fyll en kastrull med överlopps fiskbitar (ryggfena, huvud, stjärtfena och sånt)

2. Täck fiskdelarna med kallt vatten och blanda ner en tsk salt per liter vatten

3. Koka upp och skumma

4. Tillsätt en lök, en morot, cirka tio pepparkorn och en näve persilja

5. Låt koka 15 minuter och sila

(Buljongen kan frysas en kortare tid. Jag sätter själv gränsen vid max tre månader, eftersom lax är en fet fisk.)

 

Skickat via Blogsy

Vila och påfyllning i Emmes

 

Försommarkvällens magiska ljus sveper in. Det är tyst, så när som på tusen fåglars kvitter. Vinden håller på att mojna. Det doftar från den vedeldade bastun. Vägen hit har ringlat sig fram genom skogen, förbi något enstaka hus, över en järnbro vid en fors. I en glänta har vi lämnat bilen och sista lilla biten har vi gått till fots längs en smal stig mellan mossbelupna stenar.

Vi är på Emmes Retreat i Nedervetil. Uppe mellan träden svävar några nästan kamouflerade små trädhus, somliga bara strax över marken, somliga någon meter upp. En paviljong för yoga håller på att växa fram högst uppe i backen. Glashuset ligger lite för sig själv, nära vattnet. Där sover man mitt mellan ute och inne. Ser fåglarna flyga riktigt nära, hör suset från tallarna, känner kvällens sena solstrålar värma. Somnar med trädkronorna svävande strax ovanför huvudet. Vaknar till det tidiga skira morgonljuset som silar mellan träden i öster. Det är magiskt.

Allt här är gjort med respekt för naturen. Kvar under husen växer fortfarande getporsen och blåbärsriset. Trädhusen är byggda i trä och målade i skogsgrönt. Det är mycket naturmaterial och naturens egna färger i den sparsamma inredningen. El till husbehov produceras med solpaneler och toaletterna är av det komposterande slaget. I huvudbyggnaden serveras morgonmål med utsikt över sjön och knaster från den magasinerande spisen. Och i bastun nere vid sjön får man bada och ta ett naturellt dopp - om man vågar. Det finns möjlighet att paddla kajak och kanot eller att gå en promenad längs stigarna i skogen. Framför allt finns det möjlighet att bara vara - att låta kroppen och själen hinna ifatt varandra.

Vi blir så varmt emottagna. Vi får vara i stillheten. Nära naturen och nära oss själva. Vi får möta människor med hjärtat på rätta stället, med en vision om att föra det goda vidare. Här finns rum för välmående och inspiration och samtal om det som känns viktigt i livet. Här finns det som många av oss nutidsmänniskor behöver i våra liv. Så stort tack, Ulla-Beth och Henrik! Vi kommer verkligen gärna igen.

Längtan till Lugnet

"Det mest progressiva är att vi inte förlorar centrum för ytan. Att vi inte förlorar stillheten för bullret, långsamheten för hastigheten. Och själen för pengarna."

Så säjer Martin Lönnebo i ett samtal i filmen Trädälskaren, som jag rekommenderade häromdagen. Jag tror han fångar något riktigt centralt där. När vi nu lever i en kultur som slungar oss bort från oss själva, upp på ytan, in i bullret. När det brusar omkring oss av allt det snabba och föränderliga och rastlösheten råder. När allt har ett pris och inget ett värde.

Själv tror jag att vi behöver ta vår längtan till lugnet på djupaste allvar. I annat sammanhang har jag skrivit om behovet av refugier - skyddade tillflyktsorter - för lärande. Platser dit vi kan söka oss för att lära holistiskt. Nu tänker jag att vi också behöver hitta dessa refugier i vår vardag, för komma både kontakt med oss själva och varandra. Platser (inte alltid i rum, men nog i tid) där bruset är mindre och vi har möjlighet att höra den inre rösten. De platserna förefaller vara allt svårare att finna. De marknadsförs inte högljutt eller färgglatt. Vi måste själva skapa dem och värna om dem.

Var finns ditt refugium? Hur gör du för att bromsa? För att rikta blicken inåt? Var finner du stillheten, så att du kan närma dig det som ger dig mening på riktigt?

Just idag är mitt eget svar: Jag loggar ut. Jag söker doft av skog. Jag känner marken under mina fötter. Jag väljer Människan och Boken. Det långsamma samtalet och det stora lugnet.

Trädälskaren

Jag såg en förtrollande film igårkväll. Den berörde flera av de teman som är riktigt viktiga i mitt liv. Återkomsten till och kontakten till rötterna (bokstavligen!) och vikten av att få växa fritt och i min egen takt, bland annat. Jag ska inte skriva sönder den - bara uppmuntra dig att se den!

Solskydd - kemikaliefritt

Kanhända är det nån annan där ute som undrat över bra alternativ när det gäller solskydd? Hur ska man som ljushyllt Nordbo hantera det faktum att man vill fånga så många soliga strålar som möjligt under sommaren och samtidigt undvika att bränna sin vinterbleka hud? Och balansera vetskapen om att malignt melanom ökar kraftigt med insikten om vad vanliga solkrämer är gjorda av?

Ovan ser ni hur jag tänker just nu. Jag äter mycket bär, frukt och grönt, särskilt granatäpple, morötter och tomater, för de skyddande flavonoidernas skull. Betakaroten och lykopen är två av de ämnen som hjälper cellerna att reparera sig, liksom grönt te och kakao. Sedan igår smörjer jag in mej med AM Naturprodukters solcreme med solskyddsfaktor 25. Den är ett alternativ till de konventionella krämerna och innehåller tiosol, en naturlig variant av titandioxid, som även finns i kokosolja och ger skydd mot UV-strålarna. Om tiosol ska jag dock läsa på framöver. Det verkar finnas argument både för och emot, nackdelen verkar vara att partiklarna är så små och eventuellt går in i huden.

Som i alla frågor gäller det väl att använda sunt förnuft. Jag tänker att lagom mycket sol är bäst. Dessutom skyddar jag huden genom solhatt med vida brätten, tunna kläder och genom att undvika stark sol mitt på dagen. Och genom att njuta så mycket jag kan - vem vet, det kanske också är en skyddande faktor?

Skickat via Blogsy

Att återskapas

På vår favoritstrand är vattenståndet lågt. Det blåser från norr. Vi söker lä bakom en klippa. Vecklar ut filten fån det brunrutiga sjuttiotalet. Den är opraktisk, men skön och liksom hör till - utan filten ingen riktig strandkänsla. Vi äter vårt medhavda mellanmål, läser Bamse och Salman Rushdie, doppar tårna i det kalla vattnet.

Där och då infinner sig Det Stora Lugnet. Medan barnen rusar runt med sina kompisar, medan det doftar från engångsgrillen intill, medan måsarna seglar i vindbyarna. Det är något med klippor, sand och vind i håret. Med sol som värmer vinterblek hud. Med kroppsligheten i mötet med elementen och med klipporna som slipats av istiden.

När molnen drar in och regndropparna faller packar vi ihop och skyndar hemåt. Med en bil full av sand. Och då tänker jag att det är detta som är rekreation i ordets verkliga betydelse - att återskapas under några timmar på en strand.

Orden och jorden

Att man kan njuta så av att så! Peta ner små frön i jorden. Mylla ner och vattna. För att sedan stilla beundra dagens verk. Allt medan det susar i träden, småfåglarna kvittrar, barnen stojar på en studsmatta.
Jag tror bestämt att jag det finns nån del i min hjärna som helt enkelt behöver doften av jord, myllans struktur, det kreativa planerandet som hör till sådden... Nånting i mej vill gräva, vända, rensa. Ödmjukt böja ryggen inför moder jord och känna hur hon frikostigt ger oss det vi behöver. Känna stolthet över det arv jag i någon form för vidare: kunskapen om hur man skapar sin egen mat i samklang med den bit natur man har att förvalta. Urenkelt och samtidigt ett vardagsunder.
Kan det vara så att jag är en hybrid - nån form av akademikerbonde? En människa som behöver näring från både orden och jorden. Behöver bruka både ord och jord. För det ena kunde inte vara utan det andra i mitt liv. Nu när kvällen kommer plockar jag fram min bok. Låter tanken flyga, söker nya perspektiv. Ute i pallkragarna gror fröna.

Skickat via Blogsy

Drivbänkar

Man tager vad man haver... Vi råkade ha pallkragar och extrafönster och gjorde ett par drivbänkar:

 
Fyllde dem med sand, löv, kompost, gräsklipp och lite överskottsjord. Petade ner frön för sådant vi gärna vill ha nära till hands. Nu är detta vår lilla växtkuvös. Ett miniväxthus för rucola, mangold, rädisor, basilika och frilandsgurka (som senare ska få flytta till större ytor). Det ska bli spännande att se hur snabbt det gror och växer i drivbänkarna i jämförelse med i vårt vanliga köksland. Jag återkommer med rapport.