#KärnkraftsfriBottenvik

Dags att samla positiv energi för att kämpa för en vik fri från atomelände! På Facebook kan du delta genom att fota ditt eget smultronställe och länka upp bilden med hashtaggen #KärnkraftsfriBottenvik.

Min bild är tagen den 13.6 2015 på Hanhikivi udde. Snart är udden bakom Fennovoimas lås och bom, men jag hoppas att den en dag är fri att vandra ut till för oss alla igen!

 

Skickat via Blogsy

Roadtrip to Pyhäjoki

Ett lätt duggregn faller över Österbotten när jag i junimorgonen kör mot Pyhäjoki. Jag kör genom ett underbart försommarlandskap, anar Bottenviken bortom fälten och skogarna. Är tacksam över att få leva här. Ungefär i Kalajoki står två dyblöta människor vid vägkanten med en skylt i händerna. På skylten står det Pyhäjoki. Något inom mig väljer att tvärbromsa, kliva ur bilen och erbjuda skjuts. Ett erbjudande som tas emot med vänliga leenden. Det visar sig att de två människorna är på väg till lägret på Hanhikivi udde. De har rest långt, de har liftat och tältat sig genom vårt land, de är genomfrusna och trötta. Men de är här! För att kämpa för något de tror på och mot något de inte tror på. Med fredliga medel. Vår gemensamma resa föder ett samtal om att göra det man kan, om att vi alla har våra gåvor som vi kan använda för att förändra den här världen till en bättre plats. Vi talar om de tåg som tuffar genom Europa med radioaktivt kärnavfall. Vi talar om aktivister som av poliser brutalt slås ner och av media svartmålas som anarkister. Vi konstaterar att det är en galen värld vi lever i.

I Pyhäjoki kör vi över den gamla bron och ser den strida forsen. Själv ska jag delta i seminariet Energiakäänne Pyhäjoella och möta gamla och nya vänner, som förenas av sitt intresse för förnybar energi och sin avoga inställning till kärnkraften. Seminariet är informativt och sakligt och utgör en del av lägret Bättre Ström som ordnas i Pyhäjoki dessa veckor. Föreläsningarna handlar om solenergi (som kunde täcka hela Finlands energibehov redan år 2028), om att de förnyelsebara energiformerna är framtiden (eftersom de kunde ge oss 5 ggr fler jobb än kärnkraften och dessutom bli en reell exportartikel), om det mycket osäkra slutförvaret av kärnavfallet (och Fennovoima har ju inte ens en plan för hur de ska handskas med sitt avfall ännu!) och om Rosatom och den reaktortyp som planeras för Pyhäjoki (en skrivbordsprodukt som ännu aldrig tillverkats eller testats på riktigt). Kontentan av seminariet är i korthet:

1. Kärnkraft är en fullständigt ONÖDIG satsning (energibehovet minskar i vårt land, vi kunde effektivisera och använda förnyelsebart istället).
2. Kärnkraften är fullständigt OETISK satsning (bränslet och avfallet skadar människor och miljö i evinnerliga tider, kopplingen till kärnvapen är solklar, de risker den medför är - ingenjörernas försäkranden till trots - alldeles uppenbara).
3. Kärnkraften är en fullständigt OEKONOMISK satsning (gynnar i detta fall närmast den ryska ekonomin och bara ökar vårt energiberoende).

När sommarkvällen kommer åker vi ut till Hanhikivi udde. Vi ser förödelsen: det stora dagbrottet där material till vägen bryts, det enorma kalhygget där små björkruskor hänger ensliga i västanvinden, den massiva vägen som drar fram, stängslet man bygger... Vi ser de övergivna stugorna: vedstapeln någon radat upp för kommande somrar, den lilla blå handsnickrade segelbåten som inga barn kommer segla med framöver. Vi möter solnedgången över en underskön Bottenvik, vi ser snurrande vindmöllor i horisonten både norröver och söderöver, vi ser en strandlinje som tar andan ur vem som helst. Vi möter dem som slagit läger och ägnar sig åt att protestera högljutt och i möjligaste mån fördröja byggandet av infrastruktur. Vi talar om möjligheterna att stoppa detta vansinnesprojekt.

När jag kör från Pyhäjoki är kvällsljuset alldeles magiskt. Solens sneda strålar lyser över mitt grönskande Österbotten. Den sol som sänker sina strålar över oss alla, som kunde ge oss energi så det räcker och blir över om vi bara valde att ta vara på hennes gåvor. Solen som ger oss vinden och bioenergin. Solen som lyser över planeten varje dag. Och jag känner energivändningen inom mig: hur den heliga vreden omvandlas till användbar kämpaglöd!

aktivism och passivism i kärnkraftsfrågan

Det är fortsättningsvis mycket på gång kring Pyhäjoki och Hanhikivi udde. Stugägarna är vräkta, aktivister har slagit läger, kärnkraftsmotståndare av olika slag protesterar, media rapporterar - och Fennovoima framhärdar. Utan bygglov, utan pardon. Väktare bevakar området och polis griper aktivister som försöker blockera eller fördröja förstörelsen.


Jag ska inte uppehålla mig vid några längre filosofiska resonemang om den aktivism som pågår på udden, bara konstatera att aktivism kan vara ett symptom på att de normala demokratiska, politiska processerna inte fungerar och att människors möjligheter att påverka på andra sätt är kringskurna. Aktivism kan också vara ett verkningsfullt redskap när det gäller att synliggöra missförhållanden som annars riskerar tystas ner eller bortförklaras.

Själv anser jag att det är en himla tur att det finns människor som nu är beredda att masa sig ut ur den självcentrerade bekvämlighetszonen och protestera mot kärnkraftsbygget i Pyhäjoki! Jag beundrar verkligen dem som vågar låta blicken nå utanför den egna naveln - som sätter Svenssonliv och fredagsmys och träning och heminredningsprojekt åt sidan och ägnar sig åt det som kan tänkas gynna fler än dem själva, både nu och i framtiden! Människor som envetet kämpar för att på olika sätt synliggöra och protestera mot Det Stora Bolagets övergrepp på natur och människor. Människor som fortsätter visa på alternativen till kärnkraft. Människor som inte drabbats av passivism.

Passivism har sällan förändrat världen till det bättre. Förändringar, däremot, har uppstått där människor engagerat sig, vågat stå upp för det de tror på, visat personligt mod. Mahatma Gandhi, Rosa Parks & MLK, Nelson Mandela är förebilder för gräsrötter världen över. De blundade inte, de gav inte upp, de drog sig inte undan obekväma situationer, gick inte över där ribban var som lägst. De insåg att varje människa kan vara med och förändra världen. Idag agerar en grupp aktiva människor i Pyhäjoki i deras anda. May the force be with them!

Om att tro på sommaren...

Idag har vi haft sol i vår stad, men det blåser fortfarande snåla vindar. Odlingssäsongen känns minst sagt senkommen, speciellt i jämförelse med fjolåret. Ändå finns den där, den obändiga tron på sommaren.

I år kommer vi att utöka vårt odlande med sikte på högre självförsörjningsgrad. Vi har plöjt upp en liten åkerlapp ute på landet och där ska vi inleda någon form av växelbruk. Hittills har vi mest ägnat oss åt att förbereda jorden. Med harvningen fick vi tacksamt nog hjälp av en släkting med lagom liten traktor. Sedan dess har vi grepat oss igenom kvadratmeter för kvadratmeter, tagit bort kvickrot och duntrav och allehanda ogräsrötter. Nu ser jorden rätt bra ut och vi har kunnat sätta både bönor, ärter, kål, gurka, pumpa och squash. Endera dagen åker rotsaksfrön och potäter ner i marken. Till all lycka är jorden på vår åker sandblandad och genomsläpplig, så vi har inte lidit av det myckna regnandet. Men för att växterna ska komma igång nu behövs det både sol och värme!

På hemmaplan kör vi i stort sett samma koncept som ifjol. Det är växelbruk med baljväxter, gurkväxter och kålväxter, diverse rotsaker och lite potatis till husbehov. Allt det har jag kunnat så och sätta tack vare att vi har bra mikroklimat på gården. Ett växthus ska vi sannolikt få upp de närmaste veckorna och hoppeligen hinna odla fram tomater och paprikor i innan hösten kommer. Mer kryddor ska vi också ha; just nu drar jag upp basilika och salvia i mängder.

Och så har vi de röda solhattarna ni ser på bilden. De segar sig långsamt upp ur såjorden och i dem tycker jag mig se en symbol för min egen naiva optimism och tillit till att sommaren kommer, tidsnog!

 

Skickat via Blogsy

Rabarbersaft

På vår gård växer en underbar rabarber. Det är förmodligen av någon urgammal sort, någon av dem som var vanliga på den österbottniska landsbygden under förra seklet. Jag antar att min fammo hade den med sig när familjen flyttade in till stan. Det är i varje fall en seg och livskraftig sort. Den prunkar från år till år, trots att den aldrig någonsin får extra vatten eller näring. Bortglömd och undanskymd, men fantastiskt god!

Just nu är det verkligen rabarbertider. Det gäller att ta vara på den medan stjälkarna är fräscha och fina. Göra kräm och sylt och pajer. Igår gjorde jag själv världens mest lättgjorda rabarbersaft: Jag sköljde och skar 1 kg rabarber i småbitar. Kokade i 15 minuter i 1,5 l vatten. Silade av saften och kokade upp med 4 dl socker och saften av en pressad citron. Sen hällde jag upp saften på återvunna flaskor, lät svalna något innan jag skruvade på korkarna och ställde i kylen.

Nu har vi tre liter somrig saft att njuta av - och samtidigt drömma om varmare och soligare dagar!

PS. Saften spädes ungefär 1:2 och har förstås begränsad hållbarhet.

 

Skickat via Blogsy

Mysli!

Mitt i aktivism och arbetsliv slog husmodern i mig till. Jag kände för att göra egen mysli!

Jag äter ju sedan i höstas mestadels glutenfritt (och mår btw otroligt mycket bättre!) och har hela vintern satsat på havregrynsgröt som morgonmål. Nu när det lutar åt sommar vill jag dock ha något lättare och vad är väl då bättre än att göra egen mysli?! Butikshyllorna svämmar över av sockerstinna mysliförpackningar (tjugo procent socker är ingen ovanlighet) och de ekologiska alternativen är sällan bättre, tyvärr. Dessutom är de vanligen både importerade och rätt dyra...

Vad jag gjorde nu var att jag blandade 5 dl havregryn, 1 dl linfrön, 1 dl kokosflingor och lite hackad mandel. Samtliga eko. Sedan strödde jag en matsked farin över. Jag hällde på ett par matskedar ekologisk lokalproducerad rypsolja blandat med en deciliter vatten och kramade ihop det hela. Rostade 20 minuter på en plåt i 175 grader. Och tillsatte en näve torkade tranbär. Hällde upp i min groddningsburk, som har lock med nät, vilket gör att myslin håller sig torr och krispig.

Voila! Nu har vi en lagom sats för den närmaste veckans morgnar. Och utgående från principen "man tager vad man haver" blir det sedan trevlig variation i mysliburken. Nästa sats kanske smakar bovete och kanel... Eller blåbär och vanilj... Absolut vardagslyx!

 

Skickat via Blogsy

Hel och hållbar

Vad är det att vara en hel människa? Vad är det att vara en hållbar människa?

De frågorna har sysselsatt mig mycket de senaste åren. Mitt i den trasighet livet ibland har fört med sig, har frågan om helheten & hållbarheten har pockat på min uppmärksamhet. Jag har velat ta tag i och utforska dem, förstå vad de innebär och varifrån de kommer. Min bloggande kompis Mia skrev ett tänkvärt inlägg om att lyssna inåt häromveckan och det fick mig att grunna vidare såhär:

När jag skrev min avhandling (som handlar om lärande - inte om hela och hållbara människor) landade jag i den gamla bilden av "huvud, hjärta, hand" - om än i en modernare tolkning - och kompletterade den med en dimension till, nämligen "relation". Jag såg hur deltagarna i studien lärde sig holistiskt; genom att bearbeta sina erfarenheter i tanke, känsla och kropp. Det ena gick liksom inte utan det andra. Det räckte inte med tankearbete och information, det räckte inte med praktiska övningar, det räckte inte med känslomässigt engagemang. Det behövdes alla tre dimensionerna för att få till en genuin förändringsprocess, ett djupgående lärande, en transformation. Jag såg också hur det hela tiden bäddade in sitt lärande i relationer. Såg hur viktig Den Andras blick var - den blick som stod för bekräftelsen, tryggheten, men också mothugget, frågan och utmaningen. Och jag märkte att lärandet liksom vilade i den spegling som uppstår i äkta möten med andra människor.

Nu sitter jag här och grunnar på om det egentligen inte är så i det vanliga livet också? Att tankens arbete behöver kompletteras av handens arbete, att känslorna behöver vidkännas, bäras och delas i relation till andra människor. Att balans mellan delarna är en förutsättning för helheten och att helheten är grund för hållbarheten. Kanske kommer en del av ohållbarheten ur tendensen att fokusera så mycket på yta, på fasad, på uppskruvade bilder av hur mycket vi ska äga eller göra för att betraktas som lyckade? Kanske har ohållbarheten att göra med att vi sätter så lite energi på vem vi innerst inne är? Kanske har den att göra med att vi glömt balansen mellan vita activa, vita regenerativa och vita contemplativa? Jag har nämligen en känsla av att det aktiva livet i vårt 24/7-samhälle värderas så mycket högre än det eftertänksamma och vilsamma livet.

Just den här försommardagen känner jag mig både hel och hållbar. Jag har läst & skrivit, ringt mina samtal, strukit några punkter på AttGöra-listan på jobbet. Jag har också ätit långfrukost, kramats, fikat och skrattat med mina barn. Jag har talat med En God Vän om saker som känns viktiga på riktigt. Nu är det snart dags att kavla upp ärmarna och söka sig ut i trädgården. Gräva ett spadtag eller två, dofta på kryddväxterna, plocka lite mynta till kvällens tekopp. Just den här dagen känns det som att jag har ett liv i balans. Men jag vet också att livet kan vara skört och att krafterna kan tryta. Att någon kan dö, någon kan bli sjuk, att det kan finnas alldeles för många krav och omständigheter i förhållande till mina resurser. Att den inre rösten lätt kan drunkna i sorlet från bruset runtomkring.

Helheten - och därmed hållbarheten - måste jag värna om. Ständigt. Genom att skapa balans i det lilla och i det stora i livet. Och genom att ibland också "bara" vara. Andas. Lyssna. Grunna lite. Känna efter. Just där - mitt i ingenting - finns också små frön till hållbarheten.