Ekologisk bubbelkväll

Häromsistens hade vi ekomarthor vår traditionsenliga vårfest. Vårt motto är ju att kombinera ekotänk med vardagslyx och vi brukar dra lite extra på lyxfaktorn när vi samlas till vårfest. Den här gången ordnade vi knytkalas och bubbelprovning. Jag räknade just ut att vi varit veksamma i 6 år nu och det är ju verkligen värt att fira!

Sedan starten 2010 har antalet medlemmar gått från ett dussin till cirka 50. Vi har hunnit med en massa olika aktiviteter, allt från att göra eget shampoo till att engagera oss i mathjälp. Det jag uppskattar mest är att vi är en så brokig skara - i vår krets finns rum för att leva ekoreko på rätt många olika sätt. Och det är inga pekpinnar inblandade. Jag tror att det är en av orsakerna till att alla hittar sin egen tråd i verksamheten.

Nåja, nu var det alltså ekologisk bubbelkväll. I hyllan på ALKO finns numera glädjande stort utbud av ekologiska bubblor. Vi fick hjälp att välja ut några sorter i prisklassen 10-15 € per flaska och ordnade en liten provning. Vi hade också med en alkoholfri variant, som tyvärr inte föll mig i smaken, eftersom den smakade mest av grape och socker. För egen del dricker jag lika gärna en vanlig pommac...

Jag är inte särskilt kräsen när det kommer till riktigt festliga drycker. Lite förkärlek har jag dock för det italienska och min favorit blev faktiskt den italienska proseccon Pizzolaro Stefany. Den är lätt och rätt sprallig i smaken. Jag gillar att den är mer åt det torra hållet. Och att den kommer från ett vinhus som varit verksam i fem generationer och odlat vin enligt ekologiska principer sedan 1985!

Tyvärr har också ekologisk vinproduktion sina grumliga sidor. Ekologisk odling av druvorna verkar vara en sak och själva framställningen en annan. För min del väger det ändå tungt att man i stället för kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel använder mer naturliga ämnen, tex kopparsulfat och svavel för att hantera skadedjur. Men precis som med andra lyxvaror gäller det ju att inse att eko och hållbarhet är komplexa och relativa begrepp. Transporter, förpackning, arbetsförhållanden och dylikt inverkar förstås på helheten och jag önskar att man småningom kunde utveckla en form av footprint-markering också för den här typen av produkter.

Hursomhelst, vi hade en trevlig kväll med givande samtal och god mat. Än en gång fick jag vatten på min kvarn om gemenskapens betydelse för omställningsprocesser. Kanske fick någon av oss igen inspiration för att införa en hållbar vardagsvana - bubblig eller inte - eller kände tillhörighet till en grupp människor som också vill trampa upp nya stigar.

Bara så ni vet, just nu står det faktiskt en flaska av den där proseccon på kylning i vårt kylskåp... Hållbarhet i livet kan nämligen också vara något så enkelt som att veta när det är läge att bubbla!

PS. För den som undrar: Jag kände tydligen på mej att lejonen skulle fixa hockeysegern nyss ;)

Skickat via Blogsy

Orden och jorden - igen!

Kulet och mulet väder, men vårkänslor ändå!

Idag tog vi oss nämligen tid att plantera ut lite växter på friland. Det är förstås i tidigaste laget, men vi chansar. Går det som vi hoppas har vi en hel del egna pumpor, squash och frilandsgurka att skörda redan i juli...

I växthuset har tomaterna och basilikan huserat i ett par veckor redan. De har rotat sig jättefint, men skulle nog behöva mer värme för att riktigt ta fart. Basilikan och mangolden är på gång och några potatisblad börjar kika fram i min improviserade varmbänk. Snart ska vi sätta också gurkplantor och paprikaplantor i växthuset. Det får bli köpeplantor eftersom vi inte riktigt var ute i tid med den sådden.

Växthuset är ju ännu under arbete. Inom kort borde vi få till ett golv av betongplattor, som hjälper till att magasinera värme och jämna ut temperaturskillnaderna mellan dag och natt. Plus hindra ogräset att slå rot, förstås. Och sedan grunnar vi på om vi ska ha någon form av kanter mellan golv och odlingsbänkar - och i så fall i vilken form.

På det hela taget är det i varje fall väldigt välgörande med lite odling som motvikt till det akademiska livet. Tankarna klarnar när händerna arbetar, det är vilsamt för sinnena med spirande grönska, fågelsång och doft av jord och duggregn. Jag har skrivit om odlandets välsignelser förr och jag upprepar mig: orden och jorden - båda lika viktiga för att jag ska känna mig som en hel människa!

 

Skickat via Blogsy

Vårskrik!

Jag, som trodde att den här våren skulle bli lugn och behaglig, fick tänka om... Det blev hektiskt värre. Massor med inspirerande jobbgrejer, ett manus som ännu skulle revideras, lite miljöpedagogikstudier - och vårt vårbruk! Ingen bloggtid alls. Inte många lediga stunder. Inte mycket till vila. I varje fall inte tillräckligt.

För en vecka sedan kände jag att det var läge för ett vårskrik, fast inte av den där fantastiska sorten som Ronja Rövardotter ägnar sig åt. Den som är full av liv och lycka över allt som spirar. Nej, snarare ett frustrerat och irriterat skrik. Den sortens skrik som ligger under ytan och pyr när dygnets timmar inte riktigt räcker till och de egna resurserna känns oerhört begränsade i förhållande till allt som ska uträttas. Dessvärre.

Fortfarande tycker jag det känns lite pinsamt att erkänna det offentligt. Att jag trillar dit, i stresshjulet, av och till. Trots att jag borde veta bättre tar jag på mej uppdrag och förivrar mig och bara inte kan säja nej till allehanda - bara för att det är så himla roligt. Ibland dessvärre också av pliktkänsla eller för att jag är oklar över konsekvenserna av att avstå. Och så sitter jag där... Plötsligt en dag känns allt det där roliga och inspirerande inte alls lika roligt och stimulerande, utan mest som krav och bördor.

Jag vet ju att det akademiska livet är som det är. Ändlös prestation, aldrig vila på lagrarna, ständig jakt på pengar för projekt och skrivande, en aldrig sinande ström av förändring och utveckling. Och mycket av det där är jag ok med. Till och med inspirerad av, tidvis. Samtidigt, var finns det rum att lyssna inåt, att balansera aktiviteten med vila, att reflektera? Spontaniteten och intuitionen blir lätt åsidosatta när jobbresor skär av ens fritid, när läsning av examinationer och skrivande av artiklar alltid är på hälft. Och när familjelivet dessutom snurrar på med allehanda aktiviteter. Det är då som själen liksom börjar göra sig påmind. Högre och högre. Tills jag lyssnar.

Och jag lär mej, om än ytterligt långsamt... Jag lär mej att skapa fler luckor i kalendern. Jag lär mej att tacka nej, att avsätta tid för vila. Jag lär mej att hämta kraft från naturen. Jag lär mej att jag inte behöver vara överallt hela tiden. Jag lär mej att reservera tid för pay back time och göra det som ger mej påfyllning. Jag lär mej att ta mej tid för en lunch med en vän. Jag lär mej att njuta av små saker i stunden. Jag lär mej att bara vara - igen och igen. Jag lär mig att lyssna till själen.

Och så en dag är det där andra vårskriket faktiskt där! Det som är kraft och glädje. Det som är förundran och tillförsikt på samma gång. Och jag tänker att aldrig aldrig mer ska jag glömma balansen. Att alltid alltid ska jag minnas att värna om pauserna och påfyllningen. Att denna dagen faktiskt är ett liv.

Skickat via Blogsy

Jordnära - premiär!

Ikväll var det äntligen premiär för vårt (sambons och mitt) gemensamma hållbarhetsprojekt! Vi har ju båda länge intresserat oss för miljöfrågor och varit aktiva i olika sammanhang: bloggat, skrivit, skapat, pratat och gjort konkreta evenemang. Nu villl vi ge engagemanget en ram och den ramen är alltså Jordnära, ett mikroföretag som jobbar med hållbarhetsfrågor genom vision och kommunikation. Det känns inspirerande - och förstås också lite pirrigt!

Vi inledde verksamheten med att ordna en visning och diskussion av filmen This Changes Everything här i Jakobstad. Filmen är ju inte direkt lättsmält - den väcker många obekväma frågor om de berättelser vi lever inom, om kapitalismens kraft och om utmaningarna med att skapa en verklig förändring som gör att världen klarar tvågradersmålet. Bland annat. För min del väckte diskussionen många tankar, framför allt om hur vi kan väcka hopp och handlingskraft bland alldeles vanliga människor och om hur en förändring på bred front kan bli möjlig. Det räcker liksom inte med att bara Matti Meikäläinen ställer om - det behövs en omställning på alla nivåer från det lokala till det globala. Och helst nu, meddetsamma!

En diskussion med många väldigt olika röster kändes i varje fall som en god start på både en förändringsprocess och på det gemensamma projektet. Kanske kan Jordnära bli ett forum för diskussion om miljö, klimat och hållbarhet i en region där det annars är rätt tyst i dessa frågor? Kanske kan vi bidra till någon form av förändring och plattform för lokal omställning just genom att skapa mötesplatser och rum för dialog. Jag vill tro det.

Just nu bokar vi höstens program; bland annat en workshop den 30 september med Daniel Hansson från Terra Religata. Då blir det "solutions for a broken world" och möjlighetstänk för hela slanten, så håll utkik efter den närmare info som kommer inom kort via vår Facebooksida och även här på bloggen!

 

Skickat via Blogsy