Lucka 16: lugn

Idag är den sista dagen av min sjukskrivning. På lappen i min adventskalender står det LUGN.

Det har varit en speciell höst, till en början full av oro, osäkerheter och tvivel, längre fram allt mera präglad av visshet och riktning. Ofta har jag tänkt att detta är som att röra sig i väglöst land. Jag har under veckornas lopp fått finna min egen stig genom den stundtals snåriga terrängen. Det fanns ingen karta för hur just jag skulle tillfriskna, bara lösryckta hållpunkter - ungefär som de där siffrorna man som liten skulle förbinda med varandra i tur och ordning och vips skulle en fullständig figur av något slag framträda. Fast ändå tvärtom. Jag visste på ett ungefär vart jag ville komma, men fick själv luska ut hur hållpunkterna skulle förbindas med varandra för att figuren skulle framträda. De hade ingen inbördes ordning och vissa var nästan osynliga till en början.

Ännu har jag inget perspektiv på min process. Det kommer förmodligen ta länge innan jag ser klart vad det var som gjorde att jag helnade. Men tre viktiga hållpunkter tror jag var vilan, promenaderna och samtalen med dem som ville och kunde möta mig precis där jag var. I utrymmet mellan de här hållpunkterna växte långsamt någonting nytt fram. Utmattning är ju ett symptom, ett tecken på obalans - som min kloka läkare konstaterade: för litet och för mycket av diverse signalsubstanser - och jag tror att det gäller att hitta nya livsmönster som gör att balansen återupprättas. Både i det yttre livet och i det inre. Och det finns många vägar dit. För mig hjälpte det verkligen att medvetet skapa en dagsrytm som tillät vila och aktivitet, ensamhet och gemenskap i lagom doser. Att välja glädje och tillit, mitt i det som föreföll tungt och svårt.

Ett vet jag säkert. Under den här tiden har jag återfunnit mitt inre lugn. Inte så att jag numera ständigt är harmonisk och tar livet med ro - det ryms fortfarande både ups and downs i tillvaron. Däremot är jag inte längre lika tunnhudad. Jag har fått mera distans, jag har hittat mitt eget fotfäste igen. Jag har lärt mig min läxa. 

Om några dagar återgår jag till arbetslivet. Min utmaning blir att bära med mig det här lugnet in i den världen. Att välja och välja bort. Att fokusera på det som ger, snarare än tar. Att behålla riktningen, även när det blåser från sidan. Att fortsätta gå, också om andra springer. Ytterst handlar det om att skapa förutsättningar för Det Goda Livet, varje dag.

(Bilden är tagen för några veckor sedan på en nepalesisk restaurang på Skatudden i Helsingfors. Just där och just då fångade den något av det lugn jag funnit den här hösten.)

Lucka 13: samhörighet

Vem hör du samman med?
I vilken gemenskap är du dig själv?
Var känner du dig trygg och levande?

Jag tror att SAMHÖRIGHET är en av de starkaste kraftkällorna när det kommer till inre och yttre hållbarhet. I min bild av samhörigheten behövs inga fejkade fasader eller yttre attribut. Där ryms vi ostajlade och på tvären, långt från konsumtionssamhällets tomt klingande påbud. Långt från kommersialismens glittriga substitut och sövande dövande av ensamhet.

I samhörigheten finns kraft att förändra, att dra åt samma håll. Själv känner jag samhörighet med miljöfolk över hela klotet, lika väl som med mina gröna vänner här hemma. Jag känner samhörighet med alla dem som jobbar för en mera human värld. Jag känner samhörighet med dem som älskar långsamheten och eftertänksamheten. Bland annat.

När Lucia med följe idag sprider sitt budskap över bygden känner jag glädje över att vara del av en liten kultur där det brokiga ändå ryms med. En kultur som ofta vänder sig utåt, som bär frisinne och frimodighet i sin famn. En kultur som värnar om den uråldriga traditionen att bära ljus i mörker.

(Bilden är hämtad från en julfest på mina barns dagis för några år sedan. Tre små lussande vänner i virvlande dans - kanske en av de vackraste formerna av samhörighet en iskall kväll i december...)

Lucka 12: ljus

Gryningen är ännu avlägsen när jag sätter mig ner för min stilla morgonstund. Utanför är mörkret kompakt, men här inne i fönstret hänger en adventsstjärna i papper. Genom perforeringarna sprider hon ett mjukt och sirligt sken, låter mig vakna lagom långsamt till den nya dagen.

Jag tänder ett doftande ljus, låter kroppen finna en lugnare andning, drar en lapp ur kalenderburken och läser: LJUS.

Så stark är min längtan efter ljus denna den mörkaste av alla årstider! Jag längtar efter solens strålar och försöker vara utomhus en liten stund mitt på dagen varje dag. Jag längtar efter att tända ljusen i lyktorna och adventsstaken och njuter av att se deras fladdrande lågor. Jag längtar efter det varma röda skenet från tron, hoppet och kärleken - de små i våra fönster och de stora ute i stadsbilden.

Det yttre ljuset är viktigt för mig. Men jag tänker idag faktiskt än mer på det inre ljuset.

Tidigt i höstas när jag mådde som allra sämst i min utmattning, hörde jag orden "ljus och kärlek" i ett alldeles oväntat sammanhang, på en akademisk fest. Under de veckor som gått sedan dess har jag ofta återkommit till de här orden. De har faktiskt format ett slags ledstjärna som hjälpt mig att röra mig i en bättre riktning. Gång på gång har jag frågat mig: Vad tänder ljuset i mig? I vilka sammanhang känner jag att ljuset får utrymme att växa? Och, icke minst, hur kan jag bli en som reflekterar andras ljus? Mina svar är ännu trevande. Kanske är det, som så ofta, själva frågandet som är det viktiga, själva startskottet för en förändring.

Såhär dagen före Lucia kanske vi kan fråga oss själva: När det nu är som mörkast omkring oss - hur kan du och jag vara ljusbärare? Och lyssna noga till svaren...

Lucka 11: att bry sig om

Som ni säkert märkt bloggar jag inte om varje lucka i min adventskalender för inre hållbarhet. Jag tror att det är som det ska vara! Ibland behöver jag välja andra sätt att bearbeta de ord som står på lapparna i min kalendern. Ibland kanske tyst reflektion eller ett mellanmänskligt samtal är mer verkningsfulla redskap för att utvecklas. Tidsnog ska jag ändå samla alla lapparna från alla luckorna och dela med mig av hela den här inre adventskalenderresan till er läsare...

Idag står det ATT BRY SIG OM på den lapp jag vecklar ut. Att bry sig om är för mig motsatsen, motrörelsen, motståndet till likgiltigheten, slentrianen och förnekelsen. Att bry sig om är att tro att någonting betyder någonting. Det jag bryr mig om riktar jag min energi mot, sätter jag min kraft på. På så sätt blir det också betydelsefullt vad och vem jag bryr mig om. Och hur...

Just nu bryr jag mig rätt mycket om några få immateriella saker. Jag bryr mig om min egen hälsa, jag bryr mig om min familjs välmående och jag bryr mig om gemenskapen med mina nära vänner. Jag månar om de sysslor och rutiner som skapar lugn och ro i mitt liv. Jag ägnar mig åt att skala bort det som distraherar mig. Jag tränar på att vända fokus bort från materiell välfärd och ytlig framgång. Jag tänker mycket på kvalitet kontra kvantitet, på alla områden i livet. Jag tränar på att leva helhjärtat, i samklang med min inre röst.

Parallellt med den här processen i den egna lilla livsbubblan, bryr jag mig givetvis också om de två riktigt stora frågorna: mänskligheten och den här planeten. Hur kan jag i min vardag leva på ett sätt som åtminstone inte orsakar mer elände i världen? Eller hur kan jag i bästa fall bidra till att den här världen blir en bättre plats för oss alla? 

"Ingen kan göra allt, men alla kan göra något." - och vad är då mitt något? Att vara stödfamilj, att ha ett fadderbarn, att skänka av mina resurser (tid och pengar) till välgörenhet. Att sortera mina sopor och välja den ekologiska mjölken, att avstå den billigaste tröjan, att släcka den där extra lampan, att ta bussen istället för bilen... Att lyssna aktivt. Att tala om det som annars skulle tigas ihjäl. Att logga ut från nätet och logga in till mig själv. Att jobba mindre och krama mina barn mer. Till exempel.

Att bry sig om är för mig många små vardagshandlingar. Det finns inget "i princip" i det här sammanhanget, det finns bara det som verkligen sägs och det som görs. Det som väljs eller väljs bort. Att göra så gott man kan, på riktigt.

Lucka 6: glädje

Idag firar vi Finlands 99 självständiga år. Mina tankar går till mina morföräldrar och farföräldrar, som kämpade (hemma och vid fronten) för ett fritt land, för en bättre framtid för sig själva och Finlands folk. Deras berättelser har format mig sedan jag var så liten att jag inte förstod sammanhangen, bara känslan. Berättelserna om rädsla, mod, trötthet och uthållighet. Berättelserna om sorg och ilska, men också lättnad och glädje.

På lappen i min adventskalender står det idag, passande nog, GLÄDJE.

Jag känner glädje över att ha fått leva nära dem som levde genom Finlands två krig. Över att ha fått ta del av deras erfarenheter och livsvisdomar. Glädje över att jag fortfarande hör deras röster inom mig, bara ett ögonblick bort. Glädje över deras omsorger om mig, min syster och mina kusiner, våra föräldrar. Deras förmåga att ge mig och oss alla ett sammanhang, en tillhörighet.

Jag känner glädje över den tillvaro jag fått tillgång till bara genom att födas i det här lilla hörnet av världen. Materiell välfärd, fri utbildning, gratis skolluncher, välförsedda bibliotek, välfyllda moderskapslådor, gratis hälsovård - och allt det andra fina som vi fortfarande åtnjuter som medborgare i detta land, om än de senaste årens politik naggat en del av det goda i kanten. Allt detta som ger mig möjlighet - och skyldighet - att göra gott för andra, både nära och fjärran.

Mest av allt känner jag idag glädje över mina två döttrar och min sambo. Deras kreativitet, livsglädje och ärlighet utmanar och utvecklar mig varje dag. I deras humor, värme och finurlighet, envishet och egensinnighet får jag möta mina bästa och mina sämsta sidor. I den här gemenskapen finns mitt syre.

Ikväll tänder jag traditionsenligt två ljus i köksfönstret. Det ena för hemmet, det andra för - inte bara fosterlandet - utan för fosterjorden. Det andra ljuset lyser ikväll för att vi ska finna modet och uthålligheten att kämpa för att alla på det här klotet ska kunna leva ett gott liv. För att vi alla ska få känna mening och glädje, i det lilla och i det stora.

Lucka 5: kulturens kraft

KULTURENS KRAFT står det på lappen jag drar ur min kalender för inre hållbarhet idag. Vi människor är både förnuft och känsla och i bästa fall leder kombinationen av förnuft och känsla oss till insikt, till helhet, till handling. I arbetet för en mera hållbar värld kan kultur - och då tänker jag konst, musik, litteratur - vara en transformerande kraft, om vi bara öppnar oss för den.

Alltså: titta, lyssna, känn & tänk - och låt sedan din samlade erfarenhet leda dig vidare!

Lucka 3: att leva helhjärtat

Varken mer eller mindre... Det svåraste och det vackraste en människa kan göra!

Lucka 2: ödmjukhet

I min adventskalender för inre hållbarhet finner jag idag ordet ÖDMJUKHET. 

Under den stilla stunden låter jag tankarna vandra kring det ordet. Jag tänker på ödmjukheten som lätt blir bristvara i en tid när vi ofta matas med budskapet om vikten av att hävda oss själva, att sälja in oss själva och vårt kunnande, att ständigt ta plats och ta ton. Vad händer med helheten när vårt ego blåses upp? På det personliga planet, lika väl som på det samhälleliga. Vad blir det av motpolen till det grandiosa, av erkännandet av andras storhet? När - om någonsin - ser vi då oss själva i proportion? När lär vi oss då se den andra människan som vår like och hur lär vi oss då leva i ömsesidigheten och jämbördigheten?

För mig ger naturen ofta perspektiv. Jag känner mig ödmjuk inför dess storhet eller skönhet. Jag känner mig liten och obetydlig - förstår att jag en del i en helhet. Där, när jag ser hur beroende jag är av den, påminns jag också om mitt ansvar att förvalta den väl.

Jag känner också ödmjukhet i samvaron med människor som vågar möta de svåra frågorna i livet, människor som inte flackar med blicken, som orkar höra och se. Ödmjukheten växer också när jag lyssnar in livsvisdomen hos dem som varit med länge, dem som levt i utsatthet, dem som fått en lott långt från min bekväma medelklasstillvaro. I de stunderna är det lätt att inse att mina privilegier inte är givna, att de ofta är ödets nyck, snarare än min egen förtjänst.

Jag upplever numera även stor ödmjukhet inför själva Lifvet. Jag kan önska och vilja och jobba i riktning mot mina mål, men jag vet att allt inte hänger på mig. Hur mitt liv ser ut hänger samman med hur min familj mår, hur mina medmänniskor har det. Hälsa eller sjukdom, liv eller död - det riktigt stora står inte alltid i min makt att påverka.

Kanske är ödmjukhet en inre kvalitet att odla, särskilt i tider av kulturell hybris. Att vara ödmjuk kan vara att avstå från att bygga luftslott. Att avstå från den ständiga längtan efter ett materiellt "mer". Att avstå från att breda ut sig själv på någon annans bekostnad. I ödmjukheten vilar insikten om att gräva där jag står, att använda mina gåvor på ett sätt som gynnar andra, lika väl som mig själv. Kanske handlar ödmjukhet om att se mig själv i rätt perspektiv - inte större än jag är, men verkligen inte heller mindre. 

Den ödmjukheten vill jag gärna nära.

Lucka 1: förväntan

På sistone har jag grunnat en del på detta med inre hållbarhet. Vad består den av? Hur uppnår man den? Hur hittar man en riktning och hur behåller man den? Vilka är berättelserna som ger näring åt mitt inre? Och - inte minst - hur förhåller sig den inre hållbarheten till den yttre? I något skede beslöt jag mig därför för att utforska den inre hållbarheten i form av en alternativ, personlig adventskalender. Jag sökte fram en burk, vaskade fram 24 ord som jag tror är viktiga i det här sammanhanget, skrev ner dem på varsin lapp och blandade om i burken...

 

Mitt koncept är avskalat: se till att hitta en lugn stund under dagen, tänd ett ljus och landa lite i kropp och sinne, dra sedan en lapp och begrunda det ord som står på lappen. Om du vill är du välkommen att följa med i min kalender, annars kan du förstås göra din egen. Nu öppnar jag i alla fall den första luckan! Och på dagens lapp står ordet FÖRVÄNTAN.

Barndomens präst, framme i den vita majestätiska kyrkan på backen. Ljus som glittrar ikapp med guldet i takkronorna. Värmen i bänkarna. Doften, den speciella doften. Musiken, den fantastiska pompösa Hosianna, framförd av hjärtans lust av proffs och vanliga dödliga. Ett av mina tidiga minnen. Det måste ha varit en första advent när jag lärde mig att ordet advent är förväntan. Att advent handlar om att se fram emot, att längta efter, att invänta något. I Herrens hus väntar vi på Herrens ankomst, på det lilla Jesusbarnet i krubban. Han som kommer med bud om kärlek och fred.

Och nu undrar jag: Vad har det här ordet att säja mig nu? Hur ser min förväntan ut? Vad väntar jag på och vad längtar jag efter denna advent? Jag som lever i en kultur där det mesta ska ske genast, där så mycket ska vara effektivt, där snabbt per definition ofta är mer önskvärt än långsamt - har jag ens ro att låta väntandet ha sin gång? Eller blir jag bara rastlös och frustrerad? Rastlös och frustrerad och uppgiven, när nu världen ser ut som den gör...

Men faktum är att jag tror min förväntan är starkare än någonsin. Läs nu bara här:

Tempo - ett lugnare tempo - det längtar jag ofta efter, det strävar jag efter, och det lever jag faktiskt i just nu. Det vill jag kunna behålla. Det gör mig nämligen till en bra mycket bättre människa och medmänniska.

Gemenskap - det ser jag fram emot! Med dem här hemma och dem där borta. Faktiskt bär jag också på en förväntan om gemenskap i en vidare bemärkelse: mellan folk och länder, mellan dem som har det gott och illa ställt, mellan människan och naturen...

Glädje - mer glädje - det ser jag fram emot. Efter all den här personliga tröttheten och nedstämdheten. Men också för den här hårda och cyniska världen vi ser runt omkring oss.

Ro - den där djupa tilliten till att de hållbara frön vi sår kommer blomma en dag. Men också ro att med omsorg välja riktning, välja handling, välja sammanhang. Ro att låta förändringen ta den tid den behöver när den går på djupet. Ro att stå stadigt även när det stormar runtomkring. 

Och så kärlek och fred då. På bred front! 

Kanske är förväntan så viktig för att den handlar om vart vi är på väg. Jag tänker att förväntan berättar något om det som ger oss drivkraft och mening, det som bär oss också i utmanande tider. Tror vi att världen, livet och vi själva kan bli bättre, göra mer gott, leva ett rikare och mera hållbart liv - då är chansen bra mycket större att vi gör någonting som leder i den riktningen. Tänker jag...

Hur tänker månne du? Hur ser förväntan ut i ditt liv just nu?