Nöjd i november

Det är märkligt! Jag har alltid tyckt att november är en så motsträvig månad. Mörkret, den ruggiga kylan, segheten i det som varken är höst eller vinter... Jag har bara velat gå i ide en stund och vakna igen när adventsbelysningen tänds och doften av glögg och pepparkakor breder ut sig över Norden.

I år är det alldeles annorlunda. Jag tycker mörkret och rusket är hanterligt, rent av riktigt mysigt:

Jag tänder brasa i kakelugnen.
Jag tänder de små lyktorna på bordet.
Jag sveper in mig i yllefilten och drar stickasockor på fötterna.
Jag brygger te och njuter av värmen som sprids i kroppen.
Jag riktar blicken mot högen av böcker och väljer den som för stunden lockar.
Jag bokar biljetter till konserter och teaterföreställningar.
Jag tar mig tid att sitta länge i soffhörnan med familjen.
Jag ser till att träffa vänner.
Jag går korta promenader när det är som ljusast mitt på dagen.
Jag ser den lysande gröna mossan mot de grå stenarna.

Häromdagen insåg jag att hemligheten bakom min nöjd-i-november-känsla kanske ligger i att jag för en gångs skull inte längtar till något "annat". Jag är tillfreds med det som är just nu och just här. Det finns en vila i november och jag vilar i den. Kanske vilar jag också mer än någonsin förr i mig själv? Kanske är jag verkligen mera närvarande än förr? Möjligen är det här kopplat till att jag åter landat i kroppen, efter år av tankar och känslor som snurrat på övervarv och med centrifugalkraft slungat mig bort från mitt innersta. Möjligen.

Hursomhelst. I år är jag nöjd i november. Jag njuter. Och jag vet ju att det där andra, det ljusa och varma, det kommer tids nog.

Power Shift 2017

Under förra helgen hade jag möjlighet att för första gången delta i evenemanget Power Shift, som ordnades för fjärde gången av organisationen 350 Suomi, den finländska grenen av globala gräsrotsrörelsen 350.org. Hela 350-rörelsen handlar om att aktivt bromsa och motverka klimatförändringen. I praktiken innebär det att minska våra CO2-utsläpp till under 350 ppm (från den nuvarande nivån 400 ppm) och samtidigt utveckla vårt fossilberoende samhälle till ett tryggt och jämlikt sådant. Mer om organisationen kan du läsa till exempel här och här. 

Power Shift samlar alltså människor som vill agera i klimatfrågan. Under evenemangen lär man sig mera om vad klimatförändringen innebär i teori och praktik, skapar nätverk för förändring, får inspiration och verktyg samt utbyter idéer. Temat för årets finländska Power Shift var "Nordiskt samarbete och klimatåtgärder" och det var med stor förväntan jag i lördags styrde stegen mot Ås ungdomsgård i Helsingfors.

Det vilade något absurt över själva valet av lokal - ett före detta bårhus. Ovanför ingången finns nämligen ett latinskt uttryck hugget i sten: statutum est hominibus mori, vilket jag med mina hemsnickrade kunskaper i latin förstår ungefär som att det är människans lott att en gång dö. Galghumor eller sammanträffande - oavsett en text som stämde till eftertanke. Tack och lov var stämningen innanför dörrarna allt annat än gravallvarlig. Något av det skönaste med de två dagarna på Power Shift var alla skratt, all värme och alla humoristiska kommentarer. Mitt i det pågående klimateländet.

Visst, läget är alarmerande, för att uttrycka det milt. På Grönland syns klimatförändringen redan i kulturen. Människors sätt att leva påverkas dramatiskt av att djur och natur inte längre följer etablerade mönster. Jakten och fisket, ursprungsbefolkningens sätt att leva i samklang med naturen, är hotade. Samtidigt är Finland värd för Arktiska samarbetet och arbetar hårt för att klimatfrågan ska synas på agendan. Och ändå kan jag inte låta bli att tänka att våra politiker talar med kluven tunga i den här frågan. Man vill äta kakan och ha den kvar; vara först när Arktis ligger isfritt, bygga en Ishavsbana, vara med i stödfunktionerna kring en eventuell oljeutvinning. Och rädda klimatet.

Nå, nu var det inte teorin som blev den stora behållningen av mina två dagar på Power Shift, utan praktiken. Genom arbetet i workshopen kring Omställningsrörelsen i Svenskfinland fick jag ett utökat nätverk, massor av fin inspiration och redskap för att arbeta med omställning av min egen vardag. Och igen en gång kretsar mina tankar så mycket kring mat - den är nyckeln till så många andra frågor - och kommunikation! Att vi skapar rum för berättelserna om det goda arbete som pågår runt om i våra landsändor. Att människor ventilerar sina idéer och stöttar varandra, drar åt samma håll och puffar på där det behövs. Att jag gör mitt bästa och det räcker till - jag behöver inte vara överallt och ingenstans, bara leva i enlighet med mina värderingar här och nu, så gott jag förmår.

 

Även arbetet i den dramaworkshop som Panu Pihkala och Anna Lehtonen höll på temat klimatångest var otroligt givande. För min del kan den processen sammanfattas i en rörelse från känslan ORO till upplevelsen TRÖSTERIKT. Att vi människor när vi öppnar oss och verkligen ser varandra kan skapa otroligt fina gemenskaper, som tillsammans över tid kan göra världen till en mera hållbar plats. De skapande processerna har ju en otrolig potential. De går "förbi" de rationella hindren och talar direkt till hjärtat. Och bara det är viktigt och ger så mycket energi och handlingskraft åt en change maker.

Panu Pihkala talade dessutom insiktsfullt om hur den som engagerar sig i de här frågorna också bryter en tystnadskultur, ifrågasätter det rådande systemet och därmed möter sociala motstånd av olika slag. Det gäller att söka sig näring och finna sin gemenskap, att komma ihåg syret till sig själv, innan man kan bidra med något gott för andra.

Inre hållbarhet är därigenom en förutsättning för yttre hållbarhet. Just detta var ett tema som Gisela Linde också talade om - då under rubriken inre omställning - och det på ett sätt som gav åtminstone mig mycket vatten på min kvarn. Jag tror fullt och fast på den text som avslutade föreläsningen: "It needs to start in the human heart" - dock är det väl det som är både det enkla och det svåra med förändringen... 

"Att förändra världen = att förändra oss själva" har jag skrivit i min röda anteckningsbok. Kanske var det ändå det som blev det viktigaste jag bar med mig hem på söndag kväll. Måhända med ett litet tillägg; tillsammans. Vi behöver förändra oss själva och världen, tillsammans.

När det skaver i hjärtat.

Jag hör siffrorna. Jag till och med ser dem på en power point längst fram i salen. Ändå tar det en bra stund innan de träffar mig med full kraft. När de väl gjort det kan jag inte göra mig fri - det skaver i hjärtat. Statistiken följer mig långt efter att Harry Lunabba (forskare i socialpolitik vid Soc & Kom) avslutat sin föreläsning om barnskyddet.

Jag får veta att det år 2015 (vilket är det år vi hittills har senaste samlade statistiken för) gjordes barnskyddsanmälningar om 66.646 barn i vårt land. Som en liten referenspunkt kan det vara bra att veta att det samma år föddes 55.472 barn i vårt land.

17.644 barn var placerade utom hemmet för en kortare eller längre tid.
10.501 barn var omhändertagna.
3.733 barn placerades i brådskande ordning, eftersom de ansågs befinna sig i omedelbar fara eller i behov av brådskande placering och vård utom hemmet.

Statistiken för 2016 och 2017 har vi inte ännu, men det finns dessvärre anledning att tro att kurvan igen pekar uppåt och att utsattheten bland barnen i vårt välfärdsland ökar. Mental ohälsa, missbruk och våld anges som topp tre i orsakerna till varför barn omhändertas. Den som är intresserad kan läsa den här artikeln:

Under den dryga vecka som gått sedan föreläsningen har jag burit på mitt skavande hjärta. Det är något som inte stämmer i dagens Finland. Vi är bäst i test (PISA) och vår nordiska välfärdsmodell går på export - eller lyfts åtminstone gärna fram i festtal och marknadsföring... Vi har nya läroplaner och ministerierna pumpar pengar i nya spetsprojekt. Vår statsminister grundar en Helsinki Graduate School of Economics med (åtminstone) 15 professurer och verkar nu anse att "political decisions should be made based on experts' assessments of their impact on the economy and society" (YLE 19.9 2017).

Vågar man hoppas på att han ännu tar till sig forskarnas röster om den ökande ojämlikheten bland familjerna i vårt land? Vågar man hoppas att han inser att det också skulle behövas ett institut som jobbar med att bevara och utveckla modeller där alla våra barn faktiskt får en hyfsad start i livet? Vågar man hoppas att han och andra beslutsfattare förstår att framtiden ligger i barnens händer?

Jag kan inte annat än hoppas att det skaver i hjärtat på tillräckligt många personer med kunskap, makt och pengar för att vi tillsammans ska lyckas svänga kurvorna neråt igen.

Om förändringens vindar och Ikigai

Septembersöndag. Regnet står som spön i backen och termometern visar sjutton plus. En sådan där dag som kräver noll och intet av en, så oerhört välkommen! Jag sitter uppkrupen i soffhörnan och låter tankarna vandra. Jag lever mitt i förändringens vindar just nu - därav den avslagna takten på bloggandet på sistone - och det är skönt med en stund av eftertanke och ett försök att formulera det jag upplever.

Sedan den första augusti har jag nytt jobb. Jag jobbar som universitetslektor på Helsingfors Universitet, med fokus på småbarnspedagogik och utbildning av barnträdgårdslärare på svenska. För första gången på 20 år är jag tillsvidareanställd. För första gången någonsin har jag tid för forskning i tjänsten. För första gången på mycket länge får jag fokusera enbart på det som ligger närmast hjärtat, sådär yrkesmässigt. Ni kan säkert ana hur bra det känns! Och jag undrar på allvar varför jag inte vågat språnget tidigare... För plötsligt är jag i ett flöde där nya möjligheter öppnar sig, där bitar faller på plats i pusslet, där jag möter "rätt" människor oväntat och oplanerat.

Eftersom jobbet ligger så långt från hemmet har jag och familjen nu en ny vardag. Våra veckor har en annan rytm än förr, med mina "hemmadagar" och "bortadagar". Vissa dagar sitter jag hemma i mitt Refugium och skriver på mina texter, äter min lunch tillsammans med sambon och är tillgänglig när barnen kommer hem från skolan. Jag för och hämtar från aktiviteter, sköter markservicen och går promenader i favoritskogen. Andra dagar långpendlar jag med tåg, jobbar intensivt och koncentrerat tillsammans med kollegor och studerande och övernattar i Lilla Lyan. Jag träffar goda vänner, njuter av storstadspulsen eller söker mej till ett yogapass som lugnar kropp och sinne.

Den största förändringen just nu är nog är att min vardag genomsyras av välmående. Jag har fått tag i någonting; ett sätt att leva och arbeta som gör att jag faktiskt omsätter mina erfarenheter och goda föresatser i praktiken, varje dag. Och det är ju inga märkligheter det handlar om. Jag lyssnar till kroppen och ger den vad den behöver: till exempel promenader, yoga, vila och bra näring. Jag lyssnar till knoppen och fokuserar på det som är viktigt, skärmar av mej när det behövs, förhåller mej medvetet det digitala flödet, tar mina små jobbpauser lite oftare. Kanske viktigast av allt är att jag så mycket mera medvetet än förr uppmärksammar dem och det som gör mej gott och ger mej glädje, det som känns intressant och konstruktivt.

I allt detta anar jag något av det som på japanska kallas ikigai - en plats i livet där min passion och mitt kunnande möter omvärldens behov på ett sätt som känns meningsfullt och som gör att jag kan blomstra. Jag är exakt där jag ska vara just nu. De av er som följt mig under en längre tid vet att det inte alltid varit såhär. Att det funnits tider när vägen var alltför motig, perioder när krafterna tröt och när tilliten och hoppet satt långt inne. Stunder då jag inte såg hur jag skulle kunna skapa utrymme för det jag verkligen vill göra i livet, privat och professionellt. Desto större är tacksamheten nu!

PS. Bara för tydlighetens skull: Jag tror inte att det här tillståndet kommer att vara för alltid. Jag tror inte att jag är "färdig" på något sätt eller har "förstått" någonting slutgiltigt. Jag tror absolut att livet för med sig nya utmaningar och prövningar när det är dags. Det är som det ska vara.

köksradions lov

den är liten och svart och kompakt på ett sympatiskt vis. med en utdragbar antenn som bryter svårt mot alla andra linjer runtomkring. den är förmodligen den mest funktionella och minst designade modellen jag kunde tänka mej.

den påminner mej om mina farföräldrars köksradio, ur vilken jag i barndomen bland annat hörde fantasifulla programkoncept från Radio Botnia. kanske är det just det som gör mej extra glad? eller det faktum att den nu bidrar till att återuppliva radiomänniskan inom mig - hon som glömdes bort när alla poddar och paddor vällde in i tillvaron.

det är någonting överraskande gemytligt med att ha en köksradio på fönsterbänken. att under en mulen sommardag som idag kunna lyssna på måfå till de program som erbjuds. att inte så medvetet välja och planera, utan bara drabbas och få fördjupa sig i ämnen man inte visste man var intresserad av. som svensk cybersäkerhet, till exempel... vem hade väl trott att jag skulle haka på det, innan jag idag lyssnade på Studio Ett i ett lätt knastrande Sveriges Radios P1. (lätt knastrande, eftersom jag ännu tydligen inte hittat den ultimata radioplatsen i rätt vinkel tillräckligt nära fönstret eller kanske bara inte riktat antennen exakt rätt mot Vännäs för att få upp P1 brusfritt, men det lär väl lösa sig... eller kanske var det bara någon molnfront över Bottenviken som kom emellan?)

nu sitter jag här på kvällskvisten och grunnar på att den här köksradion är så värdefull just genom sin begränsning. jag kan inte klicka runt hejvilt som på nätet eller pausa mitt i ett program - det som gäller är den kanal som är inställd och det program som pågår. och det där lite långsamma, färdigserverade tempot bidrar till någon form av lugn och fördjupning hos mig. jag både får och måste återerövra det verkliga lyssnandet, som jag ofta tappar bort när det är lite högt tempo i vardagen. det här är en form av frivillig enkelhet jag verkligen mår gott av - slow i en nygammal tappning.

en minnesvärd sommardag i nådens år 2017, således. äntligen har vi radiosikt* igen efter nästan ett decennium av radioskugga i vårt kök!

*radiosikt är alltså motsatsen till radioskugga, lärde jag mig idag. är det inte ett helt underbart ord?

Life hack på riktigt

Jag räknar dem som dyrbara guldkorn. Dagarna då jag har sand mellan tårna, havsdoft i näsan och vind och sol mot huden! Och viktigast är nästan sanden mellan tårna, barfotagåendet.

I vår familj har vi sänkt ribban rätt lågt för vad som kan betraktas som strandväder. Följaktligen tickar mätaren nu på det magiska talet 7. Vi har alltså sju dagar på stranden i bagaget, denna halvdana finländska sommar till trots. Dock inga riktiga dopp för min del än, bara skönt vadande i knähöga vågor. Förvånansvärt uppfriskande det också!

Först idag insåg jag att det är precis såhär man gör när man sparar sommaren på burk! Genom att ta in de fina dagarna i kroppen och själen, genom att låta solenergin och vindenergin drabba en, genom att gå barfota i sand som lagrat miljoner år av universum i sig. 

Att bara så ni vet - burken är vi själva och det här med strandliv är en life hack på riktigt!

Mycket ljus och mycket värme...

Det är fredagsmorgon i mitt digitala sociala flöde: Vänner som förtvivlar över kylan, regnet och blåsten. Vänner som förtvivlar över ledarskapet i det stora landet i väster och dess beslut att verkligen lämna avtalet från Paris. Vänner som förtvivlar över vår business as usual: det hopplöst omedvetna shoppandet, resandet, ätandet som raserar betingelserna för kommande generationers liv på den här planeten.

Själv råkar jag ha en sådan där dag när jag tänker att allt är möjligt. Att vi (äntligen!) lever i ett momentum. Aldrig förr har så många varit medvetna om att vi står vid randen av en klimatkollaps. Aldrig förr har så många engagerat sig i omställningsfrågor - lokalt och globalt. Aldrig förr har så många gräsrötter och så många med makt (politisk och ekonomisk) uttalat sin vilja att bidra till en mera hållbar värld. I smått och i stort. En handling i taget.

I mig frodas tilliten och hoppet denna fredagsmorgon. Jag ser all gryende medvetenhet, alla uppstickande initiativ till att förändra systemen (gällande mat, energi, prylar, byggande och transporter), alla människor som sätter själ och hjärta i att odla tolerans, generositet och värme. Jag ser REKO-ringar och energikluster. Jag ser unga människor som säjer att de söker mera mening med sitt liv än en påklistrad identitet som konsument av "de rätta" attributen. Jag ser barn som med stor iver sår frön och sätter potatis. Jag ser människor som tänder brasor och brygger te, som samlas och delar sitt liv med varandra.

Och jag tänker att det är ljus och det är värme. Att det bara gäller att hålla alla lågorna vid liv. Att om vi lyckas möjliggöra varandra kommer vi att möjliggöra transformationen. Också i plus två grader, regn och noolan.

När tiden hejdar sig

Jag vandrar genom en vaknande stad. Ljuset som faller österifrån på tvärgatorna, ljuden från spårvagnar och bilar, dofterna av storstad om våren... Allt väcker lager på lager av gamla minnen. I de här kvarteren har jag rört mig sedan jag gick från tonåring till vuxen. I den här staden har jag lärt känna mig själv, prövat mina egna vingar, blivit flygg. Varje cell i mig bär med sig våndan och glädjen över att lämna det gamla och växa in i något nytt. Då som nu som alltid.

Jag stannar upp och fotograferar vårblommor utanför Ständerhuset. Finlands färger - det djupa blå och det klara vita - strålar i rabatten. Jag promenerar genom några av de vackraste kvarteren vårt land kan bjuda på. Jag känner platsens själ.

Bara ett par minuter senare möter jag en svart bil med en kista svept i statsflaggan - och tiden hejdar sig. Jag förstår att den som vilar i kistan är president Koivisto, att färden går till Storkyrkan där begravningen ska ske imorgon. Själv är jag på väg till universitetet för att tala om utveckling av småbarnspedagogiken i vårt land. Jag tänker på hur en snickares son från Åbo kunde gå från hamnarbetare till att bli republikens president. Att någon eller något gav honom den tilltron till sig själv, insikten om att livet kan innehålla den resan. Jag tänker på vad utbildning - i bästa fall - kan göra med en människa. Att utbildning är mest betydelsefull för de barn som kommer från "utsatta" förhållanden. Jag tänker på statsmannaskap och solidaritet, på att sätta sin livsenergi på att bidra till allas bästa, det gemensamma goda livet. Och jag tänker på vilka livsrum och livsresor som bjuds de barn som växer upp i vårt land just nu. Hur kan vi fortsätta skapa möjligheter för alla barn att utvecklas till sin fulla potential?

Under ett kort ögonblick blir livet förtätat. Vår stund på jorden är så kort, vare sig vi är presidenter eller vanligt folk. Vad gör vi med den stunden? Hur fångar vi våra ögonblick? Hur möter vi varandra och hur möjliggör vi varandra? Så tvinnas smått och stort i livets väv. En vårmorgon i Finland 100 år.

Oasen

Den jobbintensiva dagen i storstan får en överraskande vändning. Mitt i bruset ligger nämligen en underbar oas - en riktig lisa för själen och de av digitalisering dövade sinnena. Det gröna, knopparna och blommorna, doften av vår, fågelsången... Grusgångarna och gräsmattorna under fötterna... Att få upptäcka den här platsen efter så många år och steg på asfalt i den här staden - det gjorde min dag! Återknuten på några minuter, jordad och återhämtad. Vardagsunder!

Förtjusande förändringsfilmer, anyone?

Mycket på jobbet = mindre tid för bloggande... Såhär är det väl alltid i april - det är massor som ska göras innan terminen är slut. Och det är som det ska. Mellan varven har jag tack och lov ändå fått möjlighet att se ett par fina filmer:



A Quest for Meaning är glädjerik och sporrande! Den ger tillförsikt: vi är faktiskt många som vill skapa nya berättelser om hur livet kan levas, hållbart, på det här klotet. Den ger impulser till att själv fortsätta förändras och förändra, envetet och oförtrutet. Bara en sån sak!



Tomorrow (som den engelska titeln lyder) är så otroligt inspirerande, så lagom mycket krassa fakta och så otroligt många goda exempel på den förändring som redan pågår runt om i världen! Den är dessutom smart uppbyggd rent berättartekniskt, och fotot är helt i min smak, pus att jag bara älskar den där franska accenten. Alla gånger sevärd!

Har du sett några bra filmer på det här temat? Tipsa mej gärna i så fall! Jag drömmer nämligen om att göra en sammanställning av alla hoppingivande hållbara stories som finns i filmväg just nu. Tänk om vi kunde bilda ett virtuellt filmsällskap? En gemenskap som bidrar till flödet av kulturella transformerande berättelser? En sida - "förtjusande förändringsfilmer" - dit man kunde söka sig för att hitta filmer som gör en peppad att ta de där stegen vidare i det egna tänket och den egna handlingsberedskapen? Jag har nyss öppnat ett Googledocs för ändamålet och utmanat en grupp studerande att lämna sina bidrag. Inom någon vecka ska jag dela med mej av deras filmtips. Ska ladda upp det inom några veckor, så stay tuned!

Flytta-fram-den-ekologiska-skuldens dag

Visste du att det idag är omställningsrörelsens aktionsdag för att flytta fram den ekologiska skulden? Jag hade ingen aning. Inte förrän jag häromveckan fick ta del av ett upprop från omställningsgruppen i Salo. Uppropet ar både upprörande och uppfriskande.

Ekologiska skuldens dag är ett ganska obekant begrepp. Fler av oss har antagligen hört talas om Overshoot Day, alltså den beräknade dag på året när vi börjar konsumera över våra tillgångar. Globalt sett brukar den dagen inträffa någon gång i augusti. Då överskrider konsumtionen jordklotets förmåga att producera nya resurser och ta hand om de utsläpp vår livsstil förorsakar.

I vårt land inträffar den här dagen ändå redan i medlet av april! Ja, du läste rätt - ungefär nu sker vår övergång till ett liv i ekologisk skuld. Det är skrämmande! Under årets första 100 dagar förbrukar vi finländare alltså så mycket resurser som vi skulle ha tillgång till om vi levde på ett sätt som beaktade jordens bärkraft. Nu lever vi som om vi hade tillgång till dryga tre jordklot - sic! Och år för år ökar takten och överkonsumtionen och den ohållbara resursanvändningen.

Den här nyheten från förra året på speglar vad den ekologiska skulden handlar om. Läs gärna! Och vill du se dig själv i spegeln så kan du gå till klimatkalkylatorn på WWF:s hemsida och med den göra en beräkning av hur många jordklot din egen livsstil kräver. När du fyllt i den kan du sedan fundera på hur du i ditt eget liv kan vända trenden och leva mera hållbart.

För att uppmärksamma dagen och uppmuntra till att flytta fram den ekologiska skuldens dag ordnas idag olika aktioner runt om i landet. Hemma hos oss ser och diskuterar vi filmen Minimalism (se mitt förra blogginlägg) tillsammans med några vänner. Förhoppningsvis får vi inspiration och nya idéer för att minska vår ekologiska fotavtryck ytterligare. Det är verkligen dags att ta rimligheten till heders! Och som bonus denna dag; ett nytt talesätt: "ställa om bör man - annars dör man" - vad om det nu är dags att sluta med förskönande omskrivningar och istället möta den skoningslösa verkligheten som den är...

Minimalism!

Såg en film som satt som en smäck. Den träffade en öm punkt - i mej, i samhället, i tiden... Se den du med!

Ekofasta!

Vi är mitt i fastetiden och jag blir så otroligt glad när jag läser om hur min lutherska kyrka lyfter katten på bordet - igen. Hur man visar att man förstår att allt inte står rätt till på klotet och bland människorna. Hur man vill göra något åt det. Det här året genom att i ekofastan rikta uppmärksamheten mot återanvändning. Genom att inspirera oss till att undvika att köpa nytt. Faktiskt!

Ekofastan och dess fina slogan är en liten men betydelsefull strimma av hopp i det tröstlösa bruset av köphets, tillväxtmantran och fixering vid allt som är nytt och stort och pråligt. Kanske också det mest radikala av budskap i en värld där allt verkar ha ett pris, men ingenting ett värde?

Jag tänker på raderna jag läser om och om igen - mina favoritstycken ur boken "Att leva helhjärtat" (om Franciskus av Assisi). Vad om det vi egentligen behöver är mindre av det yttre och mer av det inre? Att lämna allt det materiella bakom sig för att följa den inre rösten. Att sluta samla skatter på jorden... Kanske är jag ännu inte riktigt där, men jag jobbar på det. En ekofasta i taget.

Vinterlivet...

Alla dessa stunder i det vita krispiga. Luften som är klar och kall. Ljuden som knastrar. Dofterna som återvänder när snön och isen börjar smälta. De långa skuggorna i röda solnedgångar på ett fruset hav.

 

Ibland bara jag och mina hjärtslag, ensam i den totala tystnaden. Oftare jag tillsammans med mina mest älskade, samvaron i förundran över det gnistrande rike vi bor i några månader om året. Vinterlivet! Jag älskar det.

Kampen mellan vargarna

Under det senaste året har jag flera gånger stött på en legend som sägs komma från Cherokeefolket i Nordamerika. Jag vill tro att det är av en anledning.

Legenden handlar om en farfar och hans sonson som tillsammans funderar på varför det finns så mycket elände i världen. Farfar förklarar för sonsonen att inom varje människa kämpar två vargar mot varandra. En mörk varg, som är elak, kall, avundsjuk och självisk. En ljus varg, som är kärleksfull, varm, generös och omtänksam. Sonsonen begrundar det här och undrar sedan vilken av vargarna som kommer att vinna kampen och farfar svarar: "Den vi matar."

Varje gång jag hör den här legenden blir jag lika berörd. Och varje gång lika hoppfull. För att valet faktiskt är vårt. I vår egen vardag kan vi välja att mata den ljusa vargen - i smått och i stort. Vi kan välja medmänsklighet. Vi kan välja osjälviskhet. Vi kan välja det hållbara. Vi kan välja att sätta vår energi på det som bygger hopp och tillit i världen.

Och plötsligt känns all världens elände en gnutta mer hanterligt... Love & light. Love & light, mina vänner!

Om modet att vara sårbar

Utanför tågfönstret sänker sig mörkret över vårt vintriga land. I mina hörlurar spelar Coldplay "Fix you" och nedför mina kinder strömmar plötsligt tårarna igen. I mitt inre samsas hundra motstridiga känslor. Av sorg, av lättnad, av oro, av tacksamhet.

Jag har tillbringat dagen med en grupp människor som just här och just nu behövt ett "holding space" - och jag har gjort det lilla jag kunde för att ge dem ett sådant. Jag har avvikit från den akademiska normen. Jag har varit medmänniska, varken mer eller mindre. Jag har varit - jag har lyssnat, jag har mött, jag har gläntat på dörren också till mitt eget inre. Jag har berett rum för att samtala om det vi vanligen tiger om.

När det där som inte får hända plötsligt händer - mitt ibland oss - vad gör vi då? Hoppas vi på krisplaner och riktlinjer? Drar vi oss undan av rädsla för att göra eller säga fel saker? Gömmer vi oss bakom masker och roller och yrkesspråk? Eller vågar vi möta rädslan och sorgen, litenheten inför livets nycker - vår egen och andras?

Jag vill själv tro att medmänskligheten är vårt viktigaste verktyg när trygghetsbubblan brister. Att väven av relationer är det enda egentliga skyddsnät vi kan bjuda varandra när vi faller. Att tillsammans är man ändå lite mindre ensam. Att orden, också de trevande och fumliga, kan hjälpa oss liten en bit på vägen vidare. Att modet att vara sårbara är den finaste gåvan vi kan ge varandra. I mötet med livet och i mötet med döden.

Time Will Come

Torsdagkväll på tåg. En bok, en kopp te, skön musik i lurarna... Ro att koppla av, trots bruset omkring. I en januari utan mot stycke - fylld av jobb, men också av ett paradoxalt lugn. Jag förundrad och tacksam.

Förundrad över att jag faktiskt växlat ner. Att jag har denhär beslutsamheten, efter allt det sköra. Att det tog så länge att komma hit.

Tacksam över förmågan att känna ro, glädje, mening. Att leva mina dagar som jag gör just nu. Att ha tillit igen. Att äntligen förstå: Time Will Come.

I mitt refugium

Det är en av årets första dagar. Utanför mitt fönster faller små fjäderlätta flingor. Trädens mörka grenar har plötsligt fått skarpare konturer.

Jag sitter i mitt refugium - min tillflyktsort och mitt kreativa rum. I en gammal gårdsbastu som fått nytt liv. Här inne sprakar det i den lilla Porin Matti-kaminen. Ljuset som silar genom de gamla handblåsta fönsterglasen är mjukt och klart. Kanske är det bastuanden som ännu svävar här och gör att det känns så gott att vara?

Föremålen som omger mig bär nästan alla på en historia. Mitt skrivbord stod en gång i ett av rummen på traktens glasbruk. I min skrivbordslampas sken läste gammelmorfar sina böcker och skrev sina brev. Plåten framför kaminen är gjord av en gammal takplåt, som fraktades hit från Amerika i början av förra seklet. I den här bokhyllan har jag samlat böcker - akademiska och skönlitterära - sedan jag flyttade hemifrån. Mellan pärmarna finns både sådant som utmanat mig i tanken och låtit mig resa jorden runt flera gånger om och sådant som helt enkelt bara satt ord på den kunskap jag redan bar inom mig. Som en liten påminnelse till mig själv den nygamla tavlan - om vikten av att odla tro, tilltro, tillit. Och inflätat i allt detta gamla finns den nya tekniken, den nya tiden, det nya som är jag i en tid av förändring.

Ett ögonkast bort finns de människor som betyder mest i mitt liv. Mitt liv sammanflätat med andras liv - nu som då. Min värld och mitt värv som delar i en större helhet, som en tråd i väven.

Det är lätt att var ödmjuk.
Det är lätt att vara tacksam.
Det är lätt att vara förväntansfull.

I mitt refugium finns det möjlighet för mig att både Vara och Bli. Här känns det lätt att säga välkommen till 2017!