Kompostliv

I vår har familjen fått tillökning. Häromveckan blev hon vår: Biolan 220. En snabbkomposterande fröken som förhoppningsvis kan bidra en gnutta till att göra vår vardag ännu mera hållbar. Sedan barnen växte upp till individer med egen vilja vid matbordet har mitt samvete tyngts av den mat vi slänger varje vecka. Sommartid har vi förstås komposterat skal av grönsaker och frukt i trädgårdskomposten. Nu får vi möjlighet att ta tillvara också grötrester, brödkanter, äggskal och annat smått och gott som ofrånkomligen blir över i hushållet. Året om!

På en månad har vår kompostfröken fått upp farten riktigt bra. Temperaturmätaren indikerar att nedbrytning pågår. Vi matar henne med rester och mutar henne med strö, rör om i geggan, ställer in luftreglaget och väntar med spänning på att vi ska få tömma henne på den första satsen kompost. Det lär bli om några veckor. Särskilt såhär i såningstider tänker jag att hon är en viktig symbol för både kretslopp och någon form av lokal logik. Att det är vackert att vi småningom inte behöver bära hem påsar med köpistorv, utan kan sköta jordförbättringen med egna medel.

Småfolk 1 hittade häromdagen feta maskar i en grop och uppmuntrades av sin far att mata kompostfröken med dem. Sagt och gjort. Jag vet inte vad maskarna tyckte om dealen, men dottern var nöjd. Småfolk 2 tycker att det är ett litet äventyr i sej att besöka kompostfröken med dagens dos av rester, tömma kärlet, kika ner och se hela härligheten. På köpet hoppas jag att de båda får med sej kretsloppstanken. I smått och kanske senare i stort.

Själv känner jag att det är naturligt att aldrig någonsin mata vår kompostfröken med e-koder eller besprutade skal, att ge henne bara äkta, giftfri vara. I komposten från henne ska ju nästa säsongs grödor odlas. Att kompostlivet har sitt eget tempo är också en glädje och en lärdom. Kompostfröken jobbar i egen stadig takt, hennes kompost ska eftermogna i lugn och ro. Därigenom hjälper hon mej att leva lite långsammare och att förstå att allt hänger ihop.

Kanske är kompostfilosofin också tillämpbar för oss människor? Om vi matar oss med bra saker, låter processer ta den tid de behöver så hinner vi mogna och bli till näring, för oss själv och för andra. Jag tror nästan det.