Jag och mina prylar

Hållbarhetstankar. Utmanande och obekväma. I de mest oväntade stunder dyker de upp. Idag i samtal med en annan mor i väntan på varsitt konstskapande barn. Av någon anledning kom vi in på hur mycket prylar det finns i våra respektive hem. Hur mycket tid som går åt till att hålla ordning på ägodelar. Plocka och ordna. Hur vi ibland drömmer om fler kvadratmetrar - som om problemet skulle sitta där - och avskalade, luftiga drömhem med bra förvaring där var sak har sin plats och inget nånsin ligger framme och dräller... 

Nu är det ju bara det att redan 130 kvadrat för fyra personer i ett globalt perspektiv är mer än svulstigt, mer än nog, mer än skäligt. Problemet, det verkliga problemet, är ju att ett Liv idag och en Barndom idag, här hos oss så självklart konstitueras av alla dessa attribut, saker, ting vi omger oss med! Prylarna som kostar pengar, tid och miljö. Som används eller leks med (också av oss vuxna) en mycket kort tid för att sedan lagras eller bytas ut mot nya.

Väl hemma spinner jag vidare på tråden. Visst kan vi tänka less is more och lokalproducerat. Visst kan vi besluta oss för kvalitet istället för kvantitet. Visst kan vi handla second hand. Byta och reparera och äga tillsammans. Ändå kvarstår faktum: vår materialistiska livsstil sågar av den gren vi sitter på. 

Jag önskar så att jag kunde låta bli, men jag sitter ju själv här och sågar... Förvisso långsammare än förr och med större insikt och vånda. Kanske mindre av identitetsskapande skäl än förr och faktiskt mer medveten om de hållbara alternativen. Men jag låter ju ändå prylarna bli viktiga för mej. Deras form, färg och känsla. Den funktion de fyller, den stämning de skapar.

När kvällen kommer är jag kvar i pryltankarna. Jag är sedan länge inne på att skala av och rensa ur. Men utmaningen ligger egentligen i att faktiskt inte skaffa mer. Sista lördagen i november är det En Köpfri Dag. Vackert så - jag ska respektera den i år igen. Den är symbolisk och viktig precis innan julhandeln tar fart. Men jag tror det krävs mer. Kanske ett långvarigt köpstopp. Medveten konsumtion är ett viktigt steg i rätt riktning mot hållbarhet. Men det är fortfarande inte gott nog.

Så jag frågar mej och dej: Hur många timmar i veckan sätter vi på att hålla reda på våra prylar? Hur förhåller vi oss till dem? Hur många av våra viktiga prylar kunde vi helt bra klara oss utan? Hur länge lyckas vi kollektivt blunda för den obekväma sanningen? Hur långe tar det innan vi finner modet att förändras?

Och jag har dessvärre inte ett enda enkelt svar.

Skickat via Blogsy