Ikväll är det fyra år sen mamma dog. Det känns förunderligt länge sen. Och ändå inte. Tiden läker inte alla sår. Men sorgens övermäktigt tunga täcke lättar och livet återgår till nånslags vanlig lunk. Man vänjer sej. Och ändå inte. Vissa saker blir faktiskt aldrig som förut. För mitt hjärta är ibland lika skört och fullt av saknad som den kvällen.
Ibland skulle jag vilja kunna ringa henne, prata om ditt och datt, berätta vad barnen sagt och gjort. Dela vardagens glädje och bekymmer. Ta en promenad längs skogsstigen. Andra dagar längtar jag efter att förbättra världen över en kaffe vid köksbordet. Dela hennes engagemang för de mest utsatta. Men också höra hennes skratt igen. Saknaden kan överrumpla mej när jag minst anar det.
Ibland tittar jag upp mot stjärnhimlen och känner på mej att vi ses nån dag igen. Ibland känner jag tydligt hennes närvaro inom mej, tänker att hon lever vidare genom oss som är kvar, vet att allt det jag fick av henne bär jag med mej så länge jag lever. Inser att också sorg och saknad är en styrka och ett kärlekens pris.
Som Claes Andersson skriver:
Det vi saknar mister vi aldrig. Den vi älskat saknar vi alltid. Vi mister aldrig den vi älskat. Den vi älskat älskar vi alltid.
Skickat via Blogsy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar