"Det mest progressiva är att vi inte förlorar centrum för ytan. Att vi inte förlorar stillheten för bullret, långsamheten för hastigheten. Och själen för pengarna."
Så säjer Martin Lönnebo i ett samtal i filmen Trädälskaren, som jag rekommenderade häromdagen. Jag tror han fångar något riktigt centralt där. När vi nu lever i en kultur som slungar oss bort från oss själva, upp på ytan, in i bullret. När det brusar omkring oss av allt det snabba och föränderliga och rastlösheten råder. När allt har ett pris och inget ett värde.
Själv tror jag att vi behöver ta vår längtan till lugnet på djupaste allvar. I annat sammanhang har jag skrivit om behovet av refugier - skyddade tillflyktsorter - för lärande. Platser dit vi kan söka oss för att lära holistiskt. Nu tänker jag att vi också behöver hitta dessa refugier i vår vardag, för komma både kontakt med oss själva och varandra. Platser (inte alltid i rum, men nog i tid) där bruset är mindre och vi har möjlighet att höra den inre rösten. De platserna förefaller vara allt svårare att finna. De marknadsförs inte högljutt eller färgglatt. Vi måste själva skapa dem och värna om dem.
Var finns ditt refugium? Hur gör du för att bromsa? För att rikta blicken inåt? Var finner du stillheten, så att du kan närma dig det som ger dig mening på riktigt?
Just idag är mitt eget svar: Jag loggar ut. Jag söker doft av skog. Jag känner marken under mina fötter. Jag väljer Människan och Boken. Det långsamma samtalet och det stora lugnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar