Vad är det att vara en hel människa? Vad är det att vara en hållbar människa?
De frågorna har sysselsatt mig mycket de senaste åren. Mitt i den trasighet livet ibland har fört med sig, har frågan om helheten & hållbarheten har pockat på min uppmärksamhet. Jag har velat ta tag i och utforska dem, förstå vad de innebär och varifrån de kommer. Min bloggande kompis Mia skrev ett tänkvärt inlägg om att lyssna inåt häromveckan och det fick mig att grunna vidare såhär:
När jag skrev min avhandling (som handlar om lärande - inte om hela och hållbara människor) landade jag i den gamla bilden av "huvud, hjärta, hand" - om än i en modernare tolkning - och kompletterade den med en dimension till, nämligen "relation". Jag såg hur deltagarna i studien lärde sig holistiskt; genom att bearbeta sina erfarenheter i tanke, känsla och kropp. Det ena gick liksom inte utan det andra. Det räckte inte med tankearbete och information, det räckte inte med praktiska övningar, det räckte inte med känslomässigt engagemang. Det behövdes alla tre dimensionerna för att få till en genuin förändringsprocess, ett djupgående lärande, en transformation. Jag såg också hur det hela tiden bäddade in sitt lärande i relationer. Såg hur viktig Den Andras blick var - den blick som stod för bekräftelsen,
tryggheten, men också mothugget, frågan och utmaningen. Och jag märkte att lärandet liksom vilade i den spegling som uppstår i äkta möten med andra människor.
Nu sitter jag här och grunnar på om det egentligen inte är så i det vanliga livet också? Att tankens arbete behöver kompletteras av handens arbete, att känslorna behöver vidkännas, bäras och delas i relation till andra människor. Att balans mellan delarna är en förutsättning för helheten och att helheten är grund för hållbarheten. Kanske kommer en del av ohållbarheten ur tendensen att fokusera så mycket på yta, på fasad, på uppskruvade bilder av hur mycket vi ska äga eller göra för att betraktas som lyckade? Kanske har ohållbarheten att göra med att vi sätter så lite energi på vem vi innerst inne är? Kanske har den att göra med att vi glömt balansen mellan vita activa, vita regenerativa och vita contemplativa? Jag har nämligen en känsla av att det aktiva livet i vårt 24/7-samhälle värderas så mycket högre än det eftertänksamma och vilsamma livet.
Just den här försommardagen känner jag mig både hel och hållbar. Jag har läst & skrivit, ringt mina samtal, strukit några punkter på AttGöra-listan på jobbet. Jag har också ätit långfrukost, kramats, fikat och skrattat med mina barn. Jag har talat med En God Vän om saker som känns viktiga på riktigt. Nu är det snart dags att kavla upp ärmarna och söka sig ut i trädgården. Gräva ett spadtag eller två, dofta på kryddväxterna, plocka lite mynta till kvällens tekopp. Just den här dagen känns det som att jag har ett liv i balans. Men jag vet också att livet kan vara skört och att krafterna kan tryta. Att någon kan dö, någon kan bli sjuk, att det kan finnas alldeles för många krav och omständigheter i förhållande till mina resurser. Att den inre rösten lätt kan drunkna i sorlet från bruset runtomkring.
Helheten - och därmed hållbarheten - måste jag värna om. Ständigt. Genom att skapa balans i det lilla och i det stora i livet. Och genom att ibland också "bara" vara. Andas. Lyssna. Grunna lite. Känna efter. Just där - mitt i ingenting - finns också små frön till hållbarheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar