Roadtrip to Pyhäjoki

Ett lätt duggregn faller över Österbotten när jag i junimorgonen kör mot Pyhäjoki. Jag kör genom ett underbart försommarlandskap, anar Bottenviken bortom fälten och skogarna. Är tacksam över att få leva här. Ungefär i Kalajoki står två dyblöta människor vid vägkanten med en skylt i händerna. På skylten står det Pyhäjoki. Något inom mig väljer att tvärbromsa, kliva ur bilen och erbjuda skjuts. Ett erbjudande som tas emot med vänliga leenden. Det visar sig att de två människorna är på väg till lägret på Hanhikivi udde. De har rest långt, de har liftat och tältat sig genom vårt land, de är genomfrusna och trötta. Men de är här! För att kämpa för något de tror på och mot något de inte tror på. Med fredliga medel. Vår gemensamma resa föder ett samtal om att göra det man kan, om att vi alla har våra gåvor som vi kan använda för att förändra den här världen till en bättre plats. Vi talar om de tåg som tuffar genom Europa med radioaktivt kärnavfall. Vi talar om aktivister som av poliser brutalt slås ner och av media svartmålas som anarkister. Vi konstaterar att det är en galen värld vi lever i.

I Pyhäjoki kör vi över den gamla bron och ser den strida forsen. Själv ska jag delta i seminariet Energiakäänne Pyhäjoella och möta gamla och nya vänner, som förenas av sitt intresse för förnybar energi och sin avoga inställning till kärnkraften. Seminariet är informativt och sakligt och utgör en del av lägret Bättre Ström som ordnas i Pyhäjoki dessa veckor. Föreläsningarna handlar om solenergi (som kunde täcka hela Finlands energibehov redan år 2028), om att de förnyelsebara energiformerna är framtiden (eftersom de kunde ge oss 5 ggr fler jobb än kärnkraften och dessutom bli en reell exportartikel), om det mycket osäkra slutförvaret av kärnavfallet (och Fennovoima har ju inte ens en plan för hur de ska handskas med sitt avfall ännu!) och om Rosatom och den reaktortyp som planeras för Pyhäjoki (en skrivbordsprodukt som ännu aldrig tillverkats eller testats på riktigt). Kontentan av seminariet är i korthet:

1. Kärnkraft är en fullständigt ONÖDIG satsning (energibehovet minskar i vårt land, vi kunde effektivisera och använda förnyelsebart istället).
2. Kärnkraften är fullständigt OETISK satsning (bränslet och avfallet skadar människor och miljö i evinnerliga tider, kopplingen till kärnvapen är solklar, de risker den medför är - ingenjörernas försäkranden till trots - alldeles uppenbara).
3. Kärnkraften är en fullständigt OEKONOMISK satsning (gynnar i detta fall närmast den ryska ekonomin och bara ökar vårt energiberoende).

När sommarkvällen kommer åker vi ut till Hanhikivi udde. Vi ser förödelsen: det stora dagbrottet där material till vägen bryts, det enorma kalhygget där små björkruskor hänger ensliga i västanvinden, den massiva vägen som drar fram, stängslet man bygger... Vi ser de övergivna stugorna: vedstapeln någon radat upp för kommande somrar, den lilla blå handsnickrade segelbåten som inga barn kommer segla med framöver. Vi möter solnedgången över en underskön Bottenvik, vi ser snurrande vindmöllor i horisonten både norröver och söderöver, vi ser en strandlinje som tar andan ur vem som helst. Vi möter dem som slagit läger och ägnar sig åt att protestera högljutt och i möjligaste mån fördröja byggandet av infrastruktur. Vi talar om möjligheterna att stoppa detta vansinnesprojekt.

När jag kör från Pyhäjoki är kvällsljuset alldeles magiskt. Solens sneda strålar lyser över mitt grönskande Österbotten. Den sol som sänker sina strålar över oss alla, som kunde ge oss energi så det räcker och blir över om vi bara valde att ta vara på hennes gåvor. Solen som ger oss vinden och bioenergin. Solen som lyser över planeten varje dag. Och jag känner energivändningen inom mig: hur den heliga vreden omvandlas till användbar kämpaglöd!