Det är årets andra dag. En gnistrande klar och kall sådan. Isen ligger spegelblank och snöfri över fjärdarna.
Vi vågar oss ut på sjön - med och utan skridskor. Själv är jag harhjärtad och vill helst inte röra mig så långt ut på vidderna, bara lite lagom nära stranden. Han jag lever med är av en annan sort. I honom bor tryggheten och tilliten till isen som redan mäter 17 centimeter. Våra barn åker bekymmerslöst runt, faller och reser sig igen - nyfikna och närvarande i stunden.
Vinden nyper i kinderna, mina händer och fötter blir snabbt frusna. Men jag njuter av ljuset, den pudriga färgskalan, de fina mönstren som frusits in. Och jag gläder mig redan åt kaffet som väntar i termosen.
Det slår mig att vår tur på isen är som en metafor för det nya året. Möjligheterna finns där, utmaningarna också. Rädslorna och tryggheterna. Ibland är det värt att våga, ibland inte. Ibland är det nödvändigt att utmana sig själv, ibland att låta sig vara just så harhjärtad som man är. Alltid är det värt att vara öppen inför det som sker, vara närvarande i stunden, lära sig genom sina erfarenheter. Alltid gör det gott att vara tillsammans, alltid är det klokt att lyssna till naturens budskap.
Just i år har jag inte gjort några specifika nyårslöften. Men gärna vill kunna vila i det som är och lita på att det är nog. Gärna vill jag bli bättre på att lyssna - till mig själv och till andra. Och gärna vill jag odla min tillit till att isen bär.
Skickat via Blogsy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar