jag lät mig dras in i en diskussion om klimatskepticism ikväll. jag vet inte varför. det är inte likt mig. jag brukar liksom tänka att jag sätter min energi på dem som tagit till sig de fakta vi har i frågan och är beredda att gå från ord till handling. på dem som vill bidra aktivt till en positiv förändring och minska sin klimatpåverkan. klimatskepticism år 2016 gör mig nämligen (inte så) lite matt. hur länge ska det ta innan alla öppnar sina ögon och öron och framför allt kanske sina hjärtan för att vi faktiskt håller på att tippa över kanten?
jag har all respekt för att det finns olika perspektiv, visst. jag är den första att medge att klimatvetenskap är komplext. att det fortfarande finns bitar i pusslet som saknas eller kanske till och med ligger fel. men jag hävdar med bestämdhet att den stora bilden ändå är klar för alla som vill och vågar se: vi har en massa "wicked problems" här som behöver hanteras, gärna nu med detsamma. med ödmjukhet lyssnar jag till människor som har andra perspektiv, mera kunskap, både mera djup och bredd än jag. fast mest av allt lyssnar jag i den här frågan faktiskt till rösten inifrån.
för mig är det alldeles uppenbart att vår "civilisation" är en form av rovdrift som har ohållbara konsekvenser på en rad plan: klimatkaos, minskande biodiversitet, nedsmutsning av vatten, extrem resursförbrukning, utmanande matförsörjning - you name it. att stora delar av vår västerländska vardag är byggd på billig olja, billig arbetskraft, billiga kemikalier. att den är också byggd på att vi inte ska behöva beakta ekosystemets tjänster alls i vår bokföring och att vi ska ha rätt att tillgodose våra egna behov på bekostnad av andra (människor, djur eller natur) och helst genast.
jag satt här och grunnade på hur jag kunde nå dem som inte vill "tro" att vi står inför en verklig utmaning, kanske den största i mänsklighetens historia. hur jag kunde skapa en dialog med dem som anar "klimatbluff" och "klimatkonspiration" bakom alla rapporter och avtal. dessa män och kvinnor som hellre skulle vilja att det inte var så med klimatet som det med allra största sannolikhet är.
jag tittade tillbaks på Johan Rockströms TED Talk från 2010 och jag funderade på att länka till den här rapporten som kanske hjälper nån att förstå. sen kom jag av en slump eller tack vare synkronicitet in på Daniel Hansson och hans projekt Terra Religata med visionen att röra vid människors hjärta, snarare än deras hjärna.
i mitt eget hjärta blev det med en gång alldeles varmt och förtröstansfullt. vågen rullar. vinden viskar. trummorna trummar. bilderna berättar. i naturen och i konsten finns de språk vi lyssnar till och förstår - oavsett fakta och förhoppningar i klimatfrågan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar