Ekofasta 2016

mellan hemma och borta finner jag idag ett mellanrum lagom stort för ett inlägg här på bloggen. jag, som inte gillar att drabbas av bråttomsjukan, har den här tiden på året bråda dagar. ett fint sätt att stanna upp och påminna mig om Det Viktiga, Det Andra, är för mig att delta i Ekofastan. under tiden fram till påsk drar jag därför detta år ner på mitt intag av godsaker till ett minimum. jag har gjort det förut och jag vet att den här lilla symboliska handlingen gör mig gott på flera sätt.

min fasta hjälper mig att se med andra ögon på mina vardagsvanor: vilka behov fyller godsakerna för mig? varifrån kommer sötsuget? varför väljer jag att "unna mig" och hur och när? jag upptäcker obekväma sanningar om stress och trötthet och kanske en gnutta sorgsenhet ibland. och inser att jag har en del att jobba på - fast med andra medel, så att säga. helst medel som inte har så många avigsidor.

för faktum är att godsakerna ofta är alldeles ohållbara. för min egen hälsa, men också i ett större perspektiv. de är en symbol för allt det lyxiga (smått och stort) som många av oss här i rika Nord kan unna oss tämligen oreflekterat och slentrianmässigt. de symboliserar vårt frosseri - främst det materiella - och vår benägenhet att vilja ha allt och helst genast. att avstå blir därför för mig ett sätt att påminna mig själv om och solidarisera mig med alla dem som inte har det lika gott ställt. godsakerna är alltså en del av den globala orättvisan, den som också gäller mycket av vår mat och våra kläder, våra prylar och bilar och vårt slöseri med jordens resurser. vissa av godsakerna är dessutom del av en global industri med stor miljöpåverkan i form av billiga råvaror, stor kemikaliepåverkan och långa transporter. plus alldeles ohållbara arbetsförhållanden för dem (ibland barn) som gör grovjobbet. bara för att nu ta det kort. tyvärr är ju inte alla beredda att betala det verkliga priset för en ask rättvisemärkta och ekologiska godsaker, ännu...

kanske är den viktigaste dimensionen i min ekofasta är ändå insikten om att små ändringar i vardagsvanor är genomförbara. också här finns det något att lära: om jag bara vill och ids kan jag avstå helt eller finna mera hållbara vägar i det som skaver. fastandet blir någon form av vardagsetik, som utvecklar min inre styrka. paradoxalt nog hjälper det mig samtidigt att skifta perspektiv från vardagsbruset i mitt eget lilla liv till insikten om att min vardag hänger ihop med en större helhet. och att allt det jag gör i det lilla får konsekvenser i det stora.på något sätt.

cynikern skulle säkert tala om en droppe i ett hav - och jag säjer att havet inte skulle finnas utan alla dessa droppar.