Om att leva som man lär - eller är?

En dag gick det bara inte längre. Jag kunde inte fortsätta i ekorrhjulet. Jag måste stiga av.

Visst hade jag känt på mig - länge! - att någonting var fel. Symptom som knackade på allt oftare: sömnsvårigheter, hjärtklappning, yrsel, mood swings, magproblem... Någonstans inom mig visste jag ju att jag både ville och behövde bromsa, stanna upp, ta en time out, ändra riktning i livet. Få perspektiv på ett ohållbart system.

Det var bara det att jag så gärna ville både äta kakan och ha den kvar. Att det aldrig var riktigt läge. Att jag alltid hade något intressant på gång. Att det alltid kändes som att jag kanske kunde tänja gummibandet lite till och göra den där förändringen i ett ospecificerat "sen".

Det gick faktiskt så långt att jag fick en panikångestattack. Först efter det kom dagen då jag med gråten i halsen och lugnet i själen förstod att det var dags att ta paus. På riktigt! Att låta sjukskriva mig är ett av mina svåraste beslut hittills i livet. Jag anar att det också är ett av de bästa.

Så det blev tyst. Alldeles ovanligt och obekvämt tyst. Både på jobbet, i livet och här på bloggen. Det blev slutet på något och början på något annat, förhoppningsvis någonting riktigt hållbart. Det blev en helt ny puls.

För tillfället ser mina dagar ut ungefär såhär: Jag sover och vilar. Jag promenerar i naturen. Jag läser romaner. Jag yogar och mediterar. Jag presterar så litet som jag kan. Jag är snäll mot mig själv så mycket som jag kan. Jag känner efter vad jag behöver för att återhämta mig.

I morse kände jag till exempel att jag behövde en date med mej själv, helst i en miljö som andas "ljus och kärlek". Det blev en skön stund på det här underbara stället, Café Skorpan. 

Jag försöker inte ens leva som jag lär just nu.
Jag försöker bara leva som jag är.