Lucka 1: förväntan

På sistone har jag grunnat en del på detta med inre hållbarhet. Vad består den av? Hur uppnår man den? Hur hittar man en riktning och hur behåller man den? Vilka är berättelserna som ger näring åt mitt inre? Och - inte minst - hur förhåller sig den inre hållbarheten till den yttre? I något skede beslöt jag mig därför för att utforska den inre hållbarheten i form av en alternativ, personlig adventskalender. Jag sökte fram en burk, vaskade fram 24 ord som jag tror är viktiga i det här sammanhanget, skrev ner dem på varsin lapp och blandade om i burken...

 

Mitt koncept är avskalat: se till att hitta en lugn stund under dagen, tänd ett ljus och landa lite i kropp och sinne, dra sedan en lapp och begrunda det ord som står på lappen. Om du vill är du välkommen att följa med i min kalender, annars kan du förstås göra din egen. Nu öppnar jag i alla fall den första luckan! Och på dagens lapp står ordet FÖRVÄNTAN.

Barndomens präst, framme i den vita majestätiska kyrkan på backen. Ljus som glittrar ikapp med guldet i takkronorna. Värmen i bänkarna. Doften, den speciella doften. Musiken, den fantastiska pompösa Hosianna, framförd av hjärtans lust av proffs och vanliga dödliga. Ett av mina tidiga minnen. Det måste ha varit en första advent när jag lärde mig att ordet advent är förväntan. Att advent handlar om att se fram emot, att längta efter, att invänta något. I Herrens hus väntar vi på Herrens ankomst, på det lilla Jesusbarnet i krubban. Han som kommer med bud om kärlek och fred.

Och nu undrar jag: Vad har det här ordet att säja mig nu? Hur ser min förväntan ut? Vad väntar jag på och vad längtar jag efter denna advent? Jag som lever i en kultur där det mesta ska ske genast, där så mycket ska vara effektivt, där snabbt per definition ofta är mer önskvärt än långsamt - har jag ens ro att låta väntandet ha sin gång? Eller blir jag bara rastlös och frustrerad? Rastlös och frustrerad och uppgiven, när nu världen ser ut som den gör...

Men faktum är att jag tror min förväntan är starkare än någonsin. Läs nu bara här:

Tempo - ett lugnare tempo - det längtar jag ofta efter, det strävar jag efter, och det lever jag faktiskt i just nu. Det vill jag kunna behålla. Det gör mig nämligen till en bra mycket bättre människa och medmänniska.

Gemenskap - det ser jag fram emot! Med dem här hemma och dem där borta. Faktiskt bär jag också på en förväntan om gemenskap i en vidare bemärkelse: mellan folk och länder, mellan dem som har det gott och illa ställt, mellan människan och naturen...

Glädje - mer glädje - det ser jag fram emot. Efter all den här personliga tröttheten och nedstämdheten. Men också för den här hårda och cyniska världen vi ser runt omkring oss.

Ro - den där djupa tilliten till att de hållbara frön vi sår kommer blomma en dag. Men också ro att med omsorg välja riktning, välja handling, välja sammanhang. Ro att låta förändringen ta den tid den behöver när den går på djupet. Ro att stå stadigt även när det stormar runtomkring. 

Och så kärlek och fred då. På bred front! 

Kanske är förväntan så viktig för att den handlar om vart vi är på väg. Jag tänker att förväntan berättar något om det som ger oss drivkraft och mening, det som bär oss också i utmanande tider. Tror vi att världen, livet och vi själva kan bli bättre, göra mer gott, leva ett rikare och mera hållbart liv - då är chansen bra mycket större att vi gör någonting som leder i den riktningen. Tänker jag...

Hur tänker månne du? Hur ser förväntan ut i ditt liv just nu?