Gryningen är ännu avlägsen när jag sätter mig ner för min stilla morgonstund. Utanför är mörkret kompakt, men här inne i fönstret hänger en adventsstjärna i papper. Genom perforeringarna sprider hon ett mjukt och sirligt sken, låter mig vakna lagom långsamt till den nya dagen.
Jag tänder ett doftande ljus, låter kroppen finna en lugnare andning, drar en lapp ur kalenderburken och läser: LJUS.
Så stark är min längtan efter ljus denna den mörkaste av alla årstider! Jag längtar efter solens strålar och försöker vara utomhus en liten stund mitt på dagen varje dag. Jag längtar efter att tända ljusen i lyktorna och adventsstaken och njuter av att se deras fladdrande lågor. Jag längtar efter det varma röda skenet från tron, hoppet och kärleken - de små i våra fönster och de stora ute i stadsbilden.
Det yttre ljuset är viktigt för mig. Men jag tänker idag faktiskt än mer på det inre ljuset.
Tidigt i höstas när jag mådde som allra sämst i min utmattning, hörde jag orden "ljus och kärlek" i ett alldeles oväntat sammanhang, på en akademisk fest. Under de veckor som gått sedan dess har jag ofta återkommit till de här orden. De har faktiskt format ett slags ledstjärna som hjälpt mig att röra mig i en bättre riktning. Gång på gång har jag frågat mig: Vad tänder ljuset i mig? I vilka sammanhang känner jag att ljuset får utrymme att växa? Och, icke minst, hur kan jag bli en som reflekterar andras ljus? Mina svar är ännu trevande. Kanske är det, som så ofta, själva frågandet som är det viktiga, själva startskottet för en förändring.
Såhär dagen före Lucia kanske vi kan fråga oss själva: När det nu är som mörkast omkring oss - hur kan du och jag vara ljusbärare? Och lyssna noga till svaren...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar