Kärnkraft och valkompasser

Det drar ihop sig till riksdagsval. Själv följer jag med intresse debatterna i olika medier och har testat både en och annan valkompass. Alltid med samma resultat: frustration över att de gröna värdena, hållbarhetsfrågorna och - framför allt - kärnkraftsfrågan är totalt osynliggjorda!

Hur är det möjligt? I valdebatten på svenska yle förra veckan var det i princip bara Ville Niinistö som ens nuddade vid dessa frågor. Där satt partiledare i ring och bekymrade sig över världsläget, säkerhetspolitiken och grannen i öster. Talade vitt och brett om vikten av att vi markerar vår ståndpunkt genom ekonomiska sanktioner, militära samarbeten och allianser. Men utan skuggan av koppling mellan det som sker i Pyhäjoki och den oberäkneliga stormaktens strategiska intressen. Utan att erkänna att den finländska staten och många kommuner med sitt agerande via Fortum och Fennovoima ogenerat bjuder in samma utländska intressen till Bottenvikens kust. Att många kommuner dessutom riskerar sin redan nu osäkra ekonomi i ett ekonomiskt mycket tvivelaktigt projekt hade varit en annan fråga värd att diskuteras...

Jag kommer själv att extremt noga välja vem jag ska rösta på i detta val. Det måste bli en kandidat som klart och tydligt är emot kärnkraft. Någon som är beredd att kämpa för att riva upp det beslut som fattades i december. Någon som är beredd att syna processen i sömmarna och inte se mellan fingrarna när det finska ägandet ska mätas och vägas inför beviljandet av byggtillstånd. Någon som inte sticker huvudet i sanden. Vi står potentiellt inför ett av de geopolitiskt och miljöpolitiskt största skeendena på länge. Ett projekt som riskerar rubba vår säkerhet, vår miljö, vår ekonomi. Lokalt och nationellt. Och ingen talar om det... Var finns nu den finska rättframheten och självständigheten? Var finns nu den kandidat som vågar ta bladet från munnen och ta ut riktningen för en kärnkraftsfri framtid vid Bottenviken? Med eller utan valkompass.

 

 

Skickat via Blogsy

Fastevana 4: öva tillit

Såhär långt in i fastan vill jag berätta vad jag i grund och botten fastar över detta år: tillit.

Tillit har nämligen av olika orsaker blivit en bristvara i mitt liv de senaste åren. Det kanske blir så när människor i ens närmaste närhet blir sjuka och dör - mitt i livet. När marken gungar under fötterna. När man får barn och inte sover ordentligt på flera år. När världen nu är som den är. När man arbetar alldeles för mycket och för hårt för länge. Man i det här fallet är alltså jag. Ändå vet jag inte ens säkert varför min tillit runnit ut i sanden.

Det jag vet säkert är att tillit är livsviktigt för mig. Egentligen tror jag att tilliten är fundamental för alla människor. Vi behöver känna tillit till oss själva och till varandra. Vi måste få kunna lita på att våra vingar bär, eller att andra bär när våra egna behöver vila. Vi behöver förstås också kunna släppa taget, ge ifrån oss kontrollen, lita på andra människor både vill och kan vara med och bygga Det Goda Livet. Vi behöver få känna tillit till framtiden. Framförallt behöver vi ha någon form av existentiell tillit - till själva livet. Att livet bär.

Men kan man faktiskt öva tillit? Jag tror det. Jag kan öva mig i att se det goda i mig själv och i andra människor. Jag kan öva mig i att vara ärlig och visa min sårbarhet. Jag kan öva mig i att låta saker vara som de är och tänka att "det löser sig" - för det gör det ju oftast. Eller jag kan öva mig i att se möjligheterna, de goda alternativ som alltid finns. Jag kan åtminstone bestämma mig för att inte låta cynism eller negativism få så stor plats i mitt liv. Jag kan öva mig i att upptäcka alla goda nyheter om människor som arbetar för klimatet, för de utsatta, för rättvisa, för glädje i världen. Just nu under fastan övar jag mig bara i att upptäcka tillitsglappen och fylla dem med något annat och bättre: lugn, förtröstan, hopp...

Tillit är ett av de finaste orden i svenskan. Tillit är något stadigt. Någonting som bygger på det som är äkta och öppet och tryggt. Kanske handlar tillit också om en gnutta tro - och om kärlek?

Bortom Hybris!

Min sambo sysslar just nu med ett konstprojekt på temat hållbarhet. Superintressant och otroligt viktigt, tycker förstås jag! Lördagen den 23.5 drar det ihop sig till seminarium och vernissage här i Jakobstad. Om du har vägarna förbi och är inne på hållbarhetsfrågor är detta något för dig!

Seminariet på After Eight bjuder på en hel rad talare med angelägna teman: Göran Ekström talar om djupekologi, Lars Sund om jordens feber, Jaana Erkkilä om tid för gott liv och Björn Forsberg om omställning. Till det läggs ett antal berättelser om hållbart liv med lokal anknytning. För så är det ju; allas våra liv är "glokala" och många små lokala förändringar kan småningom leda till en större global förändring. Under den efterföljande paneldiskussionen finns möjlighet att fråga och tillsammans tänka högt kring en hållbar framtid. Hur vill vi att den ska se ut? Vad kan vi göra - var och en och tillsammans - för att styra upp den i en riktning som håller?

På kvällen blir det vernissage för Simons kommande utställning på galleri GRO i Campus Allegro. Då är det konsten som får tala! Mer ska jag inte avslöja här... Däremot vill jag gärna lyfta konstens roll i hållbarhetsfrågan - konsten kan få oss att stanna upp och lyssna, med hjärtat. Som jag ser det har vi nämligen ingen brist på vetenskaplig information om utmaningarna. Däremot en absurd övertro på förnuftet. Och hos många en brist på djupare känslomässigt engagemang. Kanske kan konsten få oss att bry oss igen? Om miljön, om varandra, om det som ger mening åt livet. Jag tror det!

Jag anar att Bortom Hybris blir en verkligt inspirerande tillställning. Nya impulser, nya människor, nya perspektiv och möjligheter... Mera info hittar du på simonshares och där kan du också anmäla dig till dagen!

 

Skickat via Blogsy

Cest (la vie)

En vanlig måndagmorgon klockan kvart i sju slår inspirationen till. Jag står där och nästanslänger skalet av den urpressade halva ekologiska citronen, men hejdar mej mitt i rörelsen. Att jag inte tänkt på det förr: Detta är ju inte skräp eller blivande kompost, detta är ju blivande cest, rivet citronskal!

Och så föds tanken om ännu ett tillvaratagande. Ännu ett husmorsknep, i all sin enkelhet. Att skala de ekologiska citronerna och få mängder av gyllene skalstrimlor att toppa morgondrycken, muffinsen, teblandningen (eller vad det nu kan tänkas bli) med. När de nu rest ända från Italien, när nu en ekoodlare satt tid och kärlek på sina träd, när vi nu betalt och burit hem dessa vackra gula från butiken. Att det ska vara mödan ännu mera värt...

När kvällen kommer är cesten för dagen nästan slut. Äldsta dottern vill ännu ha en kopp illgult kvällste med "de där citronskalen". Själv botar jag mitt halsont med lite skivad ingefära, pressad citron och några gulgula strimlor. Så enkelt och så gott!

C'est la vie!

 

Skickat via Blogsy

Fastevana 3: mindre digital, mera real

ja, ni kanske har märkt det redan? att jag inte skriver så ofta, alltså. en av årets fastevanor är nämligen att jag minskar på mitt liv framför surfplatta och dator. jag varken vill eller kan lämna den digitala biten helt och hållet, men jag vill freda tid för det reala.

för min del känns det digitala flödet ibland både ensidigt och närapå övermäktigt. det blir så många synintryck som virvlar förbi, så många tanketrådar. för det finns så otroligt mycket jag vill surfa vidare på och lära mig mer om. och i ärlighetens namn också en del oväsentligheter som bara upptar min tid. det digitala bryter min koncentration, splittrar mitt fokus, drar mig upp till ytan och bort från de långsamt djuplodande resonemangen.

de eftertänksamma samtalen för jag oftast IRL. jag trivs i möten med människor som andas, doftar, gör miner, låter rösten leva i takt med budskapet. som oblygt protesterar när de inte håller med, som utvecklar sina resonemang när jag frågar. jag trivs egentligen inte med flimrande skärmar och knattrande tangenter. jag trivs bättre med skissblock och penna. och jag trivs egentligen inte med länkar och hyperlänkar. jag trivs bättre bättre med riktiga böcker som har blad som prasslar när jag vänder dem.

övermäktigheten och ensidigheten, det ställföreträdande livet... kanske är jag en människa som vill få leva i alla sinnen? se, höra, dofta, känna. vara just här och just nu. nyss var jag ute på gården och hälsade på min citrontimjan som uppenbarligen överlevt vintern. min citrontimjan doftar vår, den är grön som skogen, den känns sträv under fingrarna. den är i allra högsta grad real. och ni förstår säkert varför jag inte lägger upp en bild på den... för jag hoppas ni går ut och doftar på den riktiga våren själva!

Fastevana 2: mindre kaffe

Under min ekofasta detta år har jag fokus på några vardagsvanor som jag försöker förändra. En av dem är kaffedrickandet. Varför? För att kaffet ofta maskerar min trötthet, för att det alltid skruvar upp mitt tempo, för att det ibland är en socialt accepterad och samtidigt ignorerad miljöbov... Mitt dagliga kaffe dricker jag i vanliga fall tyvärr ganska slentrianmässigt, trots att jag vet att kaffekoppens miljöpåverkan är stor.

Kaffekoppens vattenfotavtryck är orimligt. För att producera en kopp icke-ekologiskt kaffe går det nämligen åt 140 liter vatten och en hel del kemikalier. Dessutom produceras merparten av världens kaffe med hjälp av riktigt skadliga bekämpningsmedel. Det belastar förstås både naturen och odlarnas hälsa. I större doser sannolikt också kaffedrickarnas. Mycket av det billiga kaffe vi konsumerar i Norden odlas på för arbetarna helt ohållbara villkor och allt kaffe kräver långväga transport för att nå våra butikshyllor. Fair trade ekokaffe är såklart ett bättre alternativ, men jag tycker ändå att det finns uppenbara anledningar att syna sitt sörplande i sömmarna.

Nu under fastetiden strävar jag därför efter att låta kaffedrickandet igen bli en speciell stund. Kaffe är ju egentligen en lyxvara och en bonus. Min målsättning är att hålla mig till (och verkligen njuta av) en kopp om dagen. Helst av bra kvaltet, eko och reko. Helst bryggt med eftertanke. Helst i favoritkoppen.

Hittills har det gått riktigt bra de dagar jag är utvilad och tempot är lungt, sämre de dagar jag är trött och har mycket på gång. Men jag lever och lär, ser mina mönster och tar nya tag när jag brustit - och det är väl precis det som är meningen...

Bara det att jag har kaffedrickandet under lupp gör att min inställning sakteliga förändras. Kaffe är inte ett hållbart substitut för sömn eller ett redskap för att klara av ett högt jobbtempo. Kaffekulturen i mina olika vardagsmiljöer blir mera påtaglig - jag grunnar på vad den egentligen betyder för kommunikation och relation mellan oss finländare. Det är som om den där ena koppen om dagen skulle betyda mer för mig. Det har blivit ännu viktigare att den är producerad på bra villkor och att den smakar gott, på riktigt. Annars får den ibland vara. Less is more!

 

Skickat via Blogsy