VAF-dag

I onsdags var det så slutligen min tur att däckas. Efter att ståndaktigt ha arbetat vidare, trots allt starkare flunsasymtom och trots ett pärlband av vaknätter, fick jag ge mej och inse att min kropp behövde vila och varm saft och en god bok. En Vård Av Förälder-dag. Tillsammans med det ännu något hostande Småfolket tillbragtes dagen mestadels i hörnsoffan. Jag skriver mestadels - någon egentlig Mors Vila blir det ju inte med två barn hemmavid. Mat ska kokas, DVD:n ska bytas, pottor sköljas och små konflikter ska lösas. Men ändå.

Ändå fick jag tid att äntligen läsa Sofi Oksanens UTRENSNING från pärm till pärm. Så länge sen jag unnade mej att uppslukas av en roman! Så avkopplande och utvecklande och underbart! Just denna romanen har väntat länge på att bli läst. Jag har liksom dragit mej för att ta itu med den. Tvekat inför våldet, utsattheten och brutaliteten. Frågorna om den enskilda människans mod och integritet och moral i ett samhälle och en tid som på ett sätt är oerhört avlägsen, på ett annat sätt otäckt nära.

Jag var själv i Tallinn och Estland 1992. En dagsresa över viken med fyra tjejkompisar. Promenerade i gamla stans gränder. Lät pappas gamla Minolta från 1960-talet föreviga de tusen förfallna och samtidigt bedårande portarna, de ljuvligaste rosorna i en utnött zinkbytta på det gråmulna torget. Länge hände de förstorade bilderna på väggen i min studentlya i Helsingfors. Föga förstod jag då vad som pågick under ytan. Under historiens vingslag.

Oksanens roman har igen öppnat mina ögon. För hur nära gränsen gick. Att jag fick leva i ett fritt Finland och studera i Helsingfors, tycka och tänka vad jag ville, göra det jag hade lust till. Tio mil bort var världen en helt annan. Vår lilla utflykt som en metafor för hur världen är ständigt mångbottnad, hur diametralt olika verkligheter nuddar vid varandra. Att ödets nyck gjort min väg så mycket lättare att gå. Den värld Oksanen gestaltar kunde ju ha varit min. Zara i romanen är jämngammal med mej, Aliide med min mormor. Om Finland fallit i sovjetiska händer 1945, hade allt detta då kunnat utspela sej vid den österbottniska kusten?

Så blev VAF-dagen så mycket mer än en vila. Den blev en injektion av tacksamhet och ödmjukhet. Den blev en insikt om Den Livsviktiga Litteraturen. Som ger perspektiv och som botar förkylning. VAF-dag eller ej.