Hemmahöstlov

Idag har småfolket haft höstlov exakt nio dagar. På hemmaplan. Eftersom far i huset och jag själv inte kunnat ta ledigt, har vi pusslat oss genom veckan. Jobbat hemifrån och tagit lite hjälp utifrån, av farfar och morfar.

Det verkar ändå ha varit en skön vecka för barnen. Inget speciellt program. Inga avancerade utflykter. Ett simhallsbesök, ett stadsbesök och sen oceaner av tid för lek och läsning. Pyjamasdagar och vardagspyssel. När snön föll klipptes det flingor och stjärnor av papper. I mängder. Nån dag senare blev dessa ett inslag i en fantasifull lek om "förbluffade tvillingar" i form av gosedjur och legodjur och diverse andra attiraljer från vårt köksskåp. En lek som nu fortsatt i åtminstone fyra omgångar och förefaller lika underhållande för oss i smyg lyssnade stora som för barnen själva.

 

Ibland tänker jag att vår tid är så besatt av att det ska hända något hela hela tiden. Vi styr upp tiden, vi planerar och sysselsätter och stimulerar våra barn - och oss själva - in absurdum. Vi tror att de behöver och vill ha leksaker och prylar för att utvecklas. Vi jagar rastlöst upplevelser och resor och program för dagen när det väsentliga i själva verket kanske är friheten att bara få vara. Tiden, den obrutna, och leken, fri från störande element.

Lite tänker jag på morgondagens samlingarna på dagis och i skolan. På frågorna om vad barnen gjort på höstlovet. Vad händer när man svarar "inget speciellt"? Och undrar jag om man kunde vända på resonemangen. Kanske är just det svaret ibland tecknet på att det funnits utrymme för barnets egen agenda? För något verkligt speciellt? För att ha fått vara bara hemma, med någorlunda närvarande vuxna, i egen takt och låta dagen gå utifrån egna intressen.

Med det skrivet ska jag nu övergå till att pyssla julpynt. Tillsammans. På barnens villkor. Bara för att de vill det!

 

Skickat via Blogsy