Den blomstertid...

Det är skolavslutning i kyrkan. Proppfullt med barn och föräldrar. Förväntan i luften, glädje och lite surrande nervositet. I bänken sitter vi tillsammans med en tygtiger och en femåring som söker psalm nummer 535. Skolbarnen sjunger flerstämmigt, prästen ber med tecken som stöd. Vi delar det varma och högtidliga ögonblicket.

Och jag är så otroligt tacksam för att mina barn får gå i en skola som välkomnar alla barn - med eller utan särskilda behov. En skola där var och en får vara och lära på sina egna villkor. En skola där man både vill och kan Se Barnet framom den eventuella bokstavskombinationen eller diagnosen.
Som rektorn sa: vi är alla fel på vårt eget sätt - och just därför unika och underbara!

Med de orden går vi ut på kyrkbacken, tar in sommarluften och grönskan och fågelsången. Vi tackar för det år som gått, önskar varandra sköna dagar, kramar om någon som ska flytta. Och jag tänker: Kanske är sommarlovspsalmen inte bara ett tecken på stundande lata dagar? Kanske är den också en knutpunkt för vårt samlade behov av gemenskap och tillhörighet och fina minnen? En markör för hoppet och för det goda i livet.

Så välkommen sommaren - må du igen "rikligt nära och fröjda på en gång"! Och i trädgården blommar klematisen som en första bekräftelse på min önskan...