Ute blåser höstliga vindar och regnet smattrar mot vårt plåttak. Hösten knackar på och jag vet faktiskt inte om jag är riktigt beredd att öppna. Jag är liksom ingen riktig höstmänniska. Jag är nog snarare en utpräglad sommarmänniska som lite motvilligt försöker komma till rätta med ett ofrånkomligt faktum.
Av någon outgrundlig anledning har jag de senaste dagarna mött några människor som verkligen älskar hösten. Som gillar när det drar ihop sig, blir svalare och mörkare och ruskigare. Och nu börjar jag undra om Universum kanske har tänkt att jag kan lära mig något nytt om höstens hemligheter?
Den vackra höstdagen är det ju lätt att tycka om: andas den klara luften, njuta av de sprakande höstfärgerna. Det är dagarna med ruskväder (som idag) som är min utmaning. Pedagog som jag är inställer sig strax några frågor: Hur lär jag mig tycka om dem? Kan det funka med lite klassisk betingning i Pavlovsk anda? Kan jag lära mig att associera ruskväder till något positivt och därigenom bli en människa som verkligen njuter av hösten?
Det känns värt ett försök, så nu har jag bestämt mig för ett behavioristiskt inspirerat experiment. Jag har tänkt ut en strategi som går ut på att under dagar som idag
1) elda i kakelugnen och lyssna till knastret, se lågorna, känna doften och värmen
2) dricka te bryggt på färska örter från vår egen trädgård
3) plocka fram mina lyktor och tända lite levande doftande ljus
4) kura i soffhörnet med Älsklingarna jag har här hemma
5) plocka fram den där högen med skönlitteratur som bara längtar efter att bli läst
- och se vad som händer. Kanske är höstens alla ruskväder inte så tokiga ändå... Kanske kan de med lite betingning till och med bli Hett Efterlängtade Höstmys?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar