Lördagsgodis

Det är knappast bara i vår familj som traditionen med lördagsgodis vållar huvudbry. Som nyblivna föräldrar satte vi sockerribban högt. Det tog ett bra tag innan vårt äldre barn överhuvudtaget fick smaka vanligt godis. När vi sedan införde godisdag höll vi oss länge till mörk choklad eller lakrits från hälsokostaffären. Vårt yngre barn fick däremot i betydligt tidigare skede smaka på det söta. Det blir ju lätt så utifrån någotslags märkligt rättvisetänk...

Och nånstans på vägen mellan kompiskalas, påskharar och andra kulturellt inpräglade godismönster blev det färgglada E-kodshyllan också för oss. Visserligen höll vi oss till små mängder, men alltid med samma följder: sockerrus och magknip. Dessutom är jag rätt säker på att ena barnet reagerade på vissa färgämnen med kraxiga harklingar, som dock inte besvärade henne själv det minsta. Och vi vuxna hade ju inte heller karaktär nog att stå emot.

Sedan början av detta år har vi dock diskuterat fram några alternativa förhållningssätt. Barnen har t.ex. gjort ett par månadslånga godisstrejker (och då fått en liten slant istället). De har ibland bytt ut det söta godiset mot salta snacks som chips eller popcorn. Rätt ofta har vi gjort eget godis istället - oftast i form av chokobollar eller dadelbollar, som ju kan göras av bra råvaror.

Men fortfarande händer det att vi bär hem en påse vanligt lördagsgodis. Och kanske är det okej? Om mängderna är mindre och tillfällena färre. Problemet är att kakor, kex, bullar, glass och godis lätt smyger sig på hela tiden. När man vill fira, när man vill mysa, när det är helg, när vänner råkas, när släkten träffas. Det söta är så inflätat i hela vår kultur. Konsten är att hitta bra alternativ.

Tänker jag och sätter på kaffepannan och plockar fram ett fat chokobollar. Det är ju ändå lördag!

 

Skickat via Blogsy