Ute viner vintervinden runt knutarna, men här inne i vårt gamla hus är det varmt och skönt. Jag har eldat i kakelugnen. Jag sitter här med yllesockor och stickad tröja och en filt runt fötterna. Jag dricker mitt förmiddagskaffe med en bit mörk choklad.
Men tro nu bara inte att jag slappar! Tvärtom. Jag har klickat mig genom mejlen, åtgärdat det viktiga, ringt några samtal. Nu gäller texten, boken. Jag har nämligen skrivardag. Jag inväntar ingen gudomlig inspiration. Jag bara sitter här vid datorn och "mårar åpå" (stretar vidare, kunde man väl säja på standardsvenska) ord för ord, sida för sida. Låter skrivandet ha sin gilla gång. Och texten växer faktiskt fram!
Det slår mig då att strävsamhet är ett numera bortglömt men väldigt fint ord. Jag tror att vi behöver uppgradera det, mitt bland alla de snabba kickarna. Om vi kan och vågar. För i den på ytan sett stilla strävsamheten möter vi oss själva. Vår rastlöshet och ytlighet och vårt behov av bekräftelse. Men också självtilliten, integriteten och den inre styrkan. Kanske skulle strävsamheten just därför också kunna bidra till en hållbar värld?
Tänker jag och stretar vidare med texten. En helt vanlig fredag i oktober medan snön bäddar världen i vitt.
Låter mysigt med kakelugn och att låta inspirationen och textskrivande komma i sin egen takt.
SvaraRaderaJa, det är en ynnest att ibland få jobba så! Dock finns det förstås dagar av annat slag också i mitt liv ;) Men växlingen i tempo är värdefull!
Radera