Hållbarhetsetik

ibland vävs trådarna i livet oplanerat tätt samman. mina fundror kring välmående i novembermörker genomlyses idag av teorier om hur man inom pedagogiken kan arbeta med värdegrundsfrågor - både hos barn, studenter och varför inte även hos pedagoger. vilka värden lyfter vi fram? hur gör vi det? och, framför allt, varför? alla strävar vi ju efter Det Goda Livet - i en eller annan form.

ju mer jag läser desto mer inser jag att ett grundläggande och återkommande begrepp är RESPEKT. för andra människor, för djur, för natur - för allt levande, men kanske också för de "döda ting" vi har omkring oss. och jag tänker såhär: är inte slit-och-slängsamhället byggt på det (oftast omedvetna) synen att allt har ett pris, men inget ett värde? om att det finns ett grönare gräs att sukta efter? oftast i form av en pryl som går att köpa...

om jag däremot lär mig vara varsam, om jag lär mig ta vara på och värdera också mina slitna prylar och pryttlar kan jag dra ner på min materiella konsumtion. om jag lär mig respektera mina (och andras) grundläggande behov av utmaningar, vila, rörelse, bra kost etc. kan jag leva Det Goda Livet både i materiell och immateriell bemärkelse. om jag hittar valven i mitt inre slipper jag bygga skrymmande kostsamma slott i det yttre.

jag tror att hållbarhetsetiken behöver tid för att gro. att den föds i samtal mellan människor som har tid att både lyssna och se varandra. i återkommande möten med litteratur som berör eller konstverk som provocerar. kanske byggs den i de rum där tillit och ödmjukhet får finnas - där frågorna är fler än svaren. där atmosfären andas förtroende, kreativitet och samarbete.

Aristoteles menade att vi behöver förena både kunskap, färdighet och ett slags praktisk klokskap (med etiska dimensioner) för att leva väl. jag börjar ana att han var något viktigt på spåren. och jag undrar stilla: var finns rummen där vi kan samtala om det som finns bortom soffkuddar, södernresor och muffinsrecept?