Jahapp, så var trubblet med tomaterna löst! Våra tomater (och gurkor och paprikor) bor numera i tält, plasttält. Praktiskt. Prisvärt. Snabbfixat. Fast med estetiken är det väl lite sådär, det beror ju på vilka preferenser man har. Mest skeptisk är jag dock till plasten... Den är så långt från wabi sabi man kan komma. Den luktar kemikalier och jag undrar om dunsterna blir en del av tomaterna sen? Hoppas inte det!
Men vi gjorde vår Kajsa Wargh och tog vad vi hade: gamla störar, en rulle byggplast, några lecablock. Och nödlösningen verkar funka. Nu växer plantorna fantastiskt bra i en blandning av kompost, jord och gräsklipp. Återstår att strö lite vedaska runt fötterna på tomaterna - det lär de nämligen gilla.
Dessutom: det blommar alldeles galet guldgult mot byggplasten. Om alla små blommor verkligen blir gurkor och tomater kommer vi att få äta tomatsoppa och gurksallad hela hösten.
För mej är tomaternas tält en träning i att tänka funktion före form. Det utmanar mej att hantera dissonansen, att inse att livet inte behöver - kanske inte ens kan eller ska - handla om att alltid hitta det perfekta alternativet. Kanske behövde jag just detta lilla för att landa i det verkliga? För att peta på bubblan av alla sköna hem och lantliv och tidlösa skönheter?
Döm själva. Jag bara konstaterar att man får dom tomattält man behöver för att utvecklas som människa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar