Stilla stund

Ni som följt bloggen ett tag vet att jag funderar en del på detta med tid och tempo. I dem ligger åtminstone för mig nycklarna till att leva hållbart, både till det inre och till det yttre. Riktigt konkret har jag de senaste veckorna ju kunnat leva i en helt annan lunk än den vanliga och en av de saker jag praktiserat regelbundet är en stilla stund. Tio minuter varje dag har jag satt mig ner, tänt ett ljus eller gjort en brasa i kakelugnen, landat i kroppen genom att bli medveten om andningen. Jag har tränat på att bara vara i det som är. Och det oavsett om "det som är" har varit trevligt eller jobbigt. Jag kallar det för stilla stund, någon annan kanske skulle säja meditation eller kontemplation. Kärt barn har många namn.

Min erfarenhet är att den stilla stunden fungerat som ett slags ankare, som något som hjälper mig att inte slitas iväg med vågorna när det stormar runtomkring. Den har har också hjälpt mig att fokusera på det som ger mig kraft till återhämtning och att släppa taget om en del av det där som så lätt stjäl både tid och energi - ofta i onödan. Kanske kan man kalla det för att jag blivit mera grundad, rotad, jordad. 

Faktum är att meditation rent konkret kan bidra till att hjärnan läker efter att man drabbats av utmattning. Allt mera forskning tyder på det. Ett intressant klipp där psykiatern Åsa Nilsonne förklarar mera om den saken finner du här. Studie efter studie har de senaste åren visat att meditation påverkar hjärnan på en rad positiva sätt och bidrar till att hjärnan reparerar sig efter långvarig stress. Meditation minskar också oro, ångest och depression - och ökar känslor av lugn, glädje och empati, bland annat.

Själv har jag länge varit intresserad av kontemplation (som på många sätt är den kristna traditionens motsvarighet till meditation) och under de senaste veckorna har jag pånytt läst den här lilla skriften med stor behållning:

 

Jag har igen hittat små guldkorn i texten. Generationer före oss har insett betydelsen av tystnad, stillhet, lyssnande. För mig känns det väldigt naturligt att relatera till den traditionen och hämta näring ur den. Att vara närvarande i något bortanför vardagslunken.

Och jag undrar om inte vi i vår brusande, rusande, rastlösa kultur kanske tappat bort någonting riktigt viktigt? Att vi tappat bort den stilla stunden som ett livsviktigt element, som vi behöver för att må bra. Att vi glömt att Det Goda Livet betyder balans mellan aktivitet och vila, brus och tystnad, rörelse och stillhet. Mellan riktning utåt och inåt, mellan yta och djup. Och att vi därigenom som kultur förlorat den djupa kontakten inåt till oss själva och utåt till det som är större än oss själva. Kanske är det individualismens och materialismens yttersta konsekvens - att vi förlorar kontakten, i flera riktningar.

För mig är den stilla stunden just nu den viktigaste etappen på hållbarhetsresan. När jag sitter där förankras jag nämligen i det som ligger bortom materiell konsumtion, yttre identitet och pråliga slipade fasader. Jag återknyter till det som är viktigt på riktigt, till det som bara är - och jag vilar i det. I den stilla stunden blir det mycket tydligt för mig hur jag vill leva, vad jag vill göra av min tid här på jorden. Tack vare den stilla stunden får jag perspektiv och balans och näring för att jobba för hållbarhet i ett större sammanhang och över tid. Och jag kommer gång på gång tillbaka till det som är mitt hjärtebarn: att försöka gå med litet fotavtryck på den här jorden och att jobba för att andra också ska vilja göra det.

Att sådana tankar, en morgon i november. Efter en stilla stund...