Har i helgen påbörjat läsningen av Patrik Hagmans OM KRISTET MOTSTÅND. En verklig pärla, kan jag konstatera i ett tidigt skede. Mycket food for thought!
PH skriver om askesen som både (1) tron på att människan är formbar och (2) ett sätt att genom kroppsliga handlingar verkligen förändras och (3) som ett offentligt ställningstagande. Genom att välja annorlunda i det lilla omskapar jag bilden av mej själv. För mej själv och för världen. Där och då öppnas mina ögon.
När jag under fastetiden väljer att minska min användning av socker och vitt mjöl så mycket som möjligt handlar det alltså inte bara om en "yttre" hälsa, utan också om en "inre" hälsa. Jag vill försöka få perspektiv på kulturen av "snabba kickar" och jag vill låta min kropp vänja sej av från blodsocker-slaveriet den hamnat i. Genom att göra mitt beslut offentligt låter jag i bästa fall var och en som hör om det (om så bara för en flyktig sekund) själv reflektera över sitt eget förhållande till socker och vitt mjöl.
PH menar att det är de många små handlingarna som kan vara omvälvande i större perspektiv. Och visst ligger det något i det: jag ser ju att min fasta är besvärlig för mej just i sociala sammanhang. Delvis har det förstås att göra med min egen svårighet att "motstå" söta frestelser som ett sätt att umgås, men lika mycket med att vi har ett njutarsamhälle där vi liksom rutinmässigt uppmuntrar varandra till att Unna Oss. På alla plan. Relationer bekräftas genom smakande på kakor och flödande beröm över kockens kulinariska kapacitet. Gemenskap skildras i böcker och på film som den långa goda middagen enligt kontinentalt mönster. Som "goda medborgare" ska vi ju helst unna oss det mesta, både snabb mat och snabba prylar. Måttfullhetens dygd har vi glömt och gömt på vägen.
I en kultur som matar (sic!) på med att vi ständigt ska vilja ha mer framstår mitt lilla beslut att välja bort kaffebrödet eller efterrätten kanske både tråkmånsaktigt, präkigt och nästan lite osocialt. I belysning av PH:s text inser jag att det också kan betraktas om ett val att inte gå i ledband, att försöka forma sin egen väg - oberoende av reklam och rådande konsumtionsideal. Fastan får mej att förhålla mej på ett nytt sätt både till det som är rutinmässigt i mitt liv och i vår kultur. Jag grunnar vidare och trevar: kanske är det rentav en form av kristet motstånd?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar