Kvinnoglädje

lång paus pga sportlov i fin terräng med fjäll och renar. i fint sällskap med tre generationer. i fina sysslor som bastubad, romanläsning, skidåkning. i fri reflektion.

där i tystnaden och ensligheten i spåret processar jag det faktum att jag de senaste sex åren fött två döttrar, mist en mor och en älskad faster, vakat cirka tusen nätter, skrivit en avhandling och renoverat ett hundraårigt hus. fäller en tår över pärsen, tycker mej förstå mej själv pånytt. andas djupt och stakar vidare. tackar min kropp för att den tålmodigt burit mej genom trötthet och stress och sorg. men, framför allt, gläds åt att kraften finns där igen.

vart efter dagarna går landar jag i att liksom låta vardagen lysa. gläds åt döttrarnas kreativitet i leken. åt att kvällstid för en stund kunna förflytta mej till Kerala och de uråldriga kunskaperna om livet. åt att få gå till färdigt dukat bord och åt den omsorg som visas oss. kanske är det faktiskt så enkelt som att glädjen växer ur närvaron i de vardagliga ögonblicken? i gemenskapen och i enkelheten.

just denna kvinnodag vilar jag i tacksamheten över att jag är född i ett fredligt land, till jämlikhet och systerskap. jag önskar mej och mina medsystrar att vi kunde släppa våra stundtals orimliga krav på oss själva i fråga om vikt och utseende och kläder och prestationer och stylade hem och snärtiga livsstilar. den verkliga kvinnoglädjen står att finna på annat håll. i tillgång till gratis utbildning. i kejsarsnitt som utförs med tio minuters varsel. i den subjektiva rätten till dagvård.

om en stund ockuperar jag TV-soffan och ser dokumentären "Där mitt hjärta slår" (på SVT2, med repris både lördag och söndag) om ett kvinnoöde av andra mått än mitt. i tacksamhet och ödmjukhet. och med hjärtat hos alla de kvinnor som förmår känna livsglädje under omständigheter långt mindre generösa än mina.