Sakta

Jag jobbar på att hinna ikapp mej själv. Inte på det traditionella viset. Snarare tvärtom, faktiskt.

De senaste åren har handlat mycket om att leverera. Trots trötthet. Trots sorg. Trots den allmänna ohågsenhet som kan bli konsekvensen av de två föregående. Länge levde jag med tanken om att situationen kunde lösas om jag bara blev ännu lite mera effektiv, strukturerad, organiserad. Och visst - det handlar ibland om att välja eller kanske framför allt välja bort. Om goda vardagsrutiner som lämnar rum och ork för det spontana. Om fokusering och koncentration.

Ändå märkte jag gradvis att min approach bara drev upp ett ännu högre tempo. Diskhögen, tvättkorgen, alla leksakerna på golvet. Texter, artiklar och föreläsningsunderlag. Kontakter hit och dit, alla människor jag ville och borde träffa. Alla böckerna jag ville läsa och filmerna jag ville se. Resorna jag ville göra. Det syntes ju aldrig något slut. Jag blev aldrig klar, hur mycket jag än stretade på. 

Så jag har tänkt om. Nu har jag börjat träna på att göra saker sakta. Att göra en sak i taget. Eller till och med inte göra dem alls, ibland. Att vara här och nu - inte ständigt steget före. Jag försöker använda vardagsbestyren som redskap: se färgerna och dofterna och smakerna i maten jag gör, vara närvarande i samtalen med mina vänner, känna vinden och det snöblandade regnet mot kinden.

Det går väl "sådär". Det är lätt att falla in i effektivitetstänkandet igen. Men kanske är summan av de goda energierna i universum faktiskt större om jag väljer långlunchen i stället för att sitta naglad framför PowerPoints och kurslitteratur? Och helt säkert mår min familj bättre av en mor och maka som läser saga eller spela chokospel eller bara är, hellre än en som har hushållsläget under total kontroll. Så jag "mårar åpå" som man säjer här i trakten. Sakta leder också någonstans.