det planeras ju ett kärnkraftverk här i närheten. jag har länge funderat på om och hur jag vill ta upp det ämnet här på bloggen. jag undrar nämligen verkligen hur dom som vill ha mer kärnkraft tänker. hela konceptet med kärnkraft är i mina ögon ett fullkomligt oetiskt vågspel, ett utslag av hybris med stora insatser och oanade konsekvenser för generationer framåt. och jag är helt övertygad om att kärnkraften inte är någon hållbar lösning på energifrågan.
såvitt jag förstår är majoriteten (läs 65 %) av finländarna mot kärnkraft, om vi nu vill tänka i demokratitermer. ändå förespråkar såväl kommunalpolitiker som riksdagsmän bygget av ett nytt kärnkraftverk. allt medan det senaste projektet (i Olkiluoto) utvecklas till ett evighetsbygge som spräcker alla vackra kostnadskalkyler med råge. man både kan och bör undra vilket det egentliga priset per kWh blir. någon billig energiform är det i varje fall inte fråga om. inte ens i planeringsskedet.
på sistone har Projekt Pyhäjoki fått märkliga, nästan farsartade inslag: vi väljer en annan leverantör än vi från början tänkte. vi väljer en i praktiken obeprövad reaktor. vi ser inga moraliska hinder för att samarbeta med ett företag som har uppenbara kopplingar till kärnvapentillverkning. vi tar in en rysk ägare när de finska, svenska och andra europeiska drar sig ur. med ena handen bojkottar vi ryska (ekonomiska) intressen pga krisen i Ukraina och med andra handen friar vi till samma ryska (geopolitiska) intressen. vi står och velar mellan öst och väst och ivrigast förefaller man märkligt nog försvara projektet på den politiska högerkanten. förunderligt när ett av huvudargumenten för bara några år sedan dessutom var att "det är säkrare med el från egna kärnkraftverk än från de ryska". vart tog nu den tanketråden vägen?
det som förundrar mig allra mest är ändå Den Stora Allmänna Tystnaden. Ett Kärnkraftsfritt Bottenviken jobbar bra, men här på östra sidan viken tiger vi fortsättningsvis rätt still. visst undrar vi och fundrar vi, kanske knyter vi till och med näven i byxfickan och luftar ilskan över köksbordet. men var är den synliga och offentliga debatten? var är torgprotesterna, namnlistorna och pinsen? har vi gett upp eller är vi rädda? eller har vi - hemska tanke - slutat bry oss?
humor är ju ett effektivt sätt att kommunicera. vilken är månne sannolikheten för att diskussionen tar fart om vi hjälps åt att sprida Tage Danielssons klassiska monolog?
nämen din blogg var ju intressant! och håller helt med dig om kärnkraften. för mig har hela den frågan varit för stor för att orka engagera mig. Fine, förstör vår planet om ni så vill era galningar har jag tänkt... känns inte som om de lyssnar ändå...
SvaraRaderahej och välkommen, Mia - kul att du hittade hit! jamenvisst, kärnkraft är ju en oändligt stor och komplex och på något sätt allvarlig fråga, som det ibland känns som att vanligt folk inte kan/ska ha några åsikter om. och ändå är det ju just det vi alla kan. för vi vet att kärnavfall som ska lagras i hundratusentals år inte håller. vi vet att priset för människans hybris alltid skall återbetalas i någon form. vi vet att vi inte vill äventyra nutid och framtid bara för girighetens skull. själv kom jag till en punkt där jag inte kunde låta bli att formulera mej.. till den verkan det nu hava kan. åtminstone rensar jag tankarna ;)
RaderaOch nu vet jag varför din blogg klingade så bekant! ;-) It all makes sense now!
Raderajamensidu, nu först såg jag denna kommentaren ;) och vet hur jag kom mej in på din blogg då i våras, hehe. jätteroligt att våra vägar korsats också IRL!
Radera