På gatan

igår gjorde jag en helt ny erfarenhet: jag deltog i en gatukampanj för Pekka Haavisto på Gågatan i Jakobstad.

erfarenheterna från timmarna ute i kölden är lika bladade som karamellerna vi delade ut tillsammans med våra flyers. förvånansvärt många som glatt kommenterade att de redan lagt eller planerar lägga sin röst just på nr 2. särskilt många äldre kvinnor, som dessutom tog sej tid att stanna upp och diskutera en stund och ge uttryck för vilka värden de uppfattar som grundläggande för ett "bra" presidentskap.

samtidigt var jag rätt överrumplad av de (enstaka) hätska kommentarerna med anspelningar främst på Haavistos sexuella läggning... varifrån kommer behovet av att vara så förlöjligande och spydig? varifrån kommer ilskan? hur ser det månne ut i hjärteroten på de kvinnor och män som har behov att använda sin livskraft på att högljutt trycka ner det som är någon annans livsvillkor?

allra gladast blev jag över en gentleman som stannade upp för att berätta att han i alla frågor utom när det gäller pälsnäringen föredrar Haavisto. men att den enda frågan väger så tungt att han ändå kommer att lägga sin röst för Niinistö. där och då blev det en stund med anstrykning av demokrati i dess ursprungliga betydelse: ett folkstyre baserat på samtal med genomtänkta argument, i respekt och med förståelse för olika utgångspunkter och synsätt.

gårdagen gjorde mej övertygad: politiken hör hemma på gator och torg, i sociala medier och vid middagsbord. vi måste våga diskutera med varandra!

Påfyllningsparadox

andas in, andas ut...

mina onsdagskvällar börjar anta formen av små underbara tillflyktsorter i den annars brusande vardagen. för en stund blir andningen, kroppen, sinnet i fokus. på ett totalt avkopplande sätt. omvärlden får träda i bakgrunden när medvetandet för en stund riktas inåt. jag uppmärksammar alla små delar som samspelar - från tå till (hår)topp - i tur och ordning. knyter åter kontakt med dem, lyssnar till hur de har det, tackar för att de jobbat så fint ihop på sistone. lär mej att vara mera varsam och mjuk i mina rörelser, hittar kraften i muskler jag inte använt på länge. återfår en djupare andning. känner hur energinivåerna sakta höjs. förundrar mej, snarare än presterar. mitt i träningen får jag glimtar av någonting som är bortom tid och rum. jag bara är. medveten och närvarande.

och långsamt inser jag att ju mindre jag strävar, desto mer utvecklas jag. åtminstone när det gäller yoga.

Hårfager

häromdagen fick jag vara med om en riktig höjdare av vardagslyx: mitt första besök hos en ekologisk frisör. ända sedan jag för ett drygt år sedan "lade om" min hårvård och gick över från konventionella produkter till ekologiska har jag varit nyfiken på vad en ekofrissa gör. hur tänker hon och hur jobbar hon och hur skiljer det sej från det konventionella?

lagom nött och trött efter några veckors intensivt arbete steg jag så in i ett vackert rum med högt i tak, flödande klart dagsljus, sparsmakad inredning och meditativ musik i bakgrunden. mitt hår fick en omfattande men varsam behandling: först en underbar massage av hårbotten. sen en inpackning med lera för rötterna och olja för topparna. så en klippning på hårets egna (något ostyriga) villkor. och slutligen några enkla men goda råd med mej hem. längs vägen ett samtal om Livet. om hur allt vi gör, allt vi äter, hur vi sover och hur vi mår syns ända ner på cellnivå. om ekologiska nätverk. om stjärnor och planeter på rad...

och ännu en gång tänker jag på Ulf Lundells "En varg söker sin flock" - att vi möter oss själva i mötet med andra. på vägen hem är jag kemikaliefritt nyfrissad och har dessutom fått en stor dos ekologisk inspiration i bagaget. bättre kan det inte bli.

Framtidsfinland

det blev en riktig valrysare igår... och: det blir en grön touche på upploppet. YES!

för egen del var jag lättad och glad - lättad över att "framåtblick" gick före "bakåtblick" och tolerans framom fördomsfullhet, öppenhet framom slutenhet. glad över den underbart positiva energi som låg i luften. alldeles särskilt glad över den mångfald och de ungdomliga nunor som syntes i glimtarna från valvakan på Tavastia. respektive valvakor var förresten laddade med totalt olika stämning: från Tavastia närmast flödade ju energin ut genom TV-apparaten...

efter alla sorger och bedrövelser i den finländska politikens närhistoria förmedlade gårdagen hopp. jag kände åter igen mej: ett folk med både hjärta och hjärna. ett land som på riktigt lever och andas i och av en stor värld. ett land med utrymme för människor med kreativa idéer, nyfikenhet, framåtanda. ett folk med ett slags mod att möta både morgondagen, omvärlden - och sej själv. tippningen är att vi de närmaste två veckorna får se vinden blåsa riktigt grönt.

vi gillar!

Debattdille

så drar det då ihop sej till presidentval på söndag. själv har jag redan gjort min medborgerliga plikt. utan att röja valhemligheten kan jag konstatera att röstandet denna gång kändes angelägnare - och lättare - än någonsin. det var "bara" att lägga min röst på en symbol för de värderingar jag tror på: alla människors lika värde, en värld där alla delar ska respekteras lika, en verklighet där hållbarheten och freden står i fokus. rakt av. utan krusiduller.

med stort nöje följer jag likväl med de sista dagarnas intensiva debatter på tv. jag har på något sätt blivit helt hooked på att se hur de olika kandidaterna väljer att profilera sej: vilka retoriska grepp de använder, vilket kroppsspråk de har, vad deras röster (sic!) förmedlar där under ytan av ord... hur de låter sej provoceras eller inte, hur de har ett monologiskt eller dialogiskt grepp. hur de lyckas förmedla trovärdighet (eller ej) med hela sin utstrålning.

mitt intresse har säkert en professionell grund ("logopedagog" som jag är) men är också uttryck för ett slags särintresse jag har: vem lever som han/hon lär när det gäller demokrati, respekt, tolerans? vem ger uttryck för framtidstro och hopp för mänskligheten? vem vågar tala för en verklig förändring?

och jag tänker - igen - att det HAR betydelse både att och hur vi kommunicerar med varandra. i det lilla och i det stora.

Operation dagismat

idag är jag i egenskap av förälder kallad till möte om maten på dagis. ännu vet jag inte vad jag förväntas bidra med, men jag utgår från att det är föräldraperspektivet. jag har de senaste dagarna funderat lite på vad det är jag vill ha sagt och insett att jag vill vara ambassadör för enkla, rena råvaror - ekologiska och lokalproducerade så långt det är möjligt. därtill kommer jag att hålla på att kökspersonal ska få finnas kvar på dagis, även om det inte längre är fråga om ett tillredningskök. att maten så att säja har ett ansikte - i detta fall köksan, Tant P - är jätteviktigt! och jag kan inte annat än tro att det är en bonus att det ibland doftar av nybakt bröd eller bullar, att man liksom får en glimt av maten med flera sinnen innan den ska ätas, att man vet vem som gjort (åtminstone delar av) den.

för de flesta av oss vuxna är det väl en självklarhet att välja lunchställen med mat av goda råvaror, duktiga kockar, personlig och avkopplande miljö - de gånger vi har ett val. och, handen på hjärtat, vem av oss äter lunch för bara 80 cent per portion? att kökspersonalen i kommunen lyckas trolla fram näringsriktig och dessutom god mat för den slanten är verkligen en prestation! och kanske är det där skon överlag klämmer: hur många pengar ska det hela få kosta? med råvaror (en mindre del) och personalkostnader (en större del). vad är vi i vårt samhälle beredda att satsa på våra barn och ungdomar?

vår kommun fattade häromåret ett beslut om att slopa färdigmaten på skolor/dagis (vilket var fantastiskt fint!) men överväger nu frångå beslutet för att eleverna i högstadiet inte gillar nyordningen och saknar citrontorsk och köttbullar gjorda i fabrik. jag kan förstå beslutsfattarnas tvivel, men tänker ändå att det vore värt att låta det gå lite mera tid, så att de äldre eleverna hinner vänja om sej. dessutom, de barn som nu börjar på dagis är ju vana vid att detta är det normala, så varför då spoliera deras framtida smaklökar?

kanske är det dags för en Operation dagismat snart? upp till kamp med fokus på små barns näringsbehov. de barn som äter morgonmål, lunch, mellanmål på dagis är verkligen värda bra mat hela vägen. skriver jag och unnar mej en kafferast med kollegorna... temat lär dyka upp här i bloggen igen!

Långsam fredag

ett av mina beslut inför 2012 var att (inom överskådlig framtid) jobba deltid. så här sitter jag nu - min första riktigt lediga fredag för året - och har ett slags fredagsmys innan gryningen ens har orkat fram genom snömolnen. med grönt te i koppen och en brasa sprakande i kakelugnen.

visst, det finns gott om arbetsuppgifter för denna dagen också. ett par kurser som ska förberedas, en offert för ett frilansuppdrag som borde göras upp, företagsbyråkrati som kunde upptäckas och läras mer om. men det fina i kråksången är att jag får göra det i egen takt, i den outfit jag behagar (inte den mest uppdaterade, kan jag avslöja) och jag kan välja att helt lägga saker åt sidan för en lång lunch på stan med God Vän, om jag så behagar.

plötsligt har min vecka fått en annan balans. rytmen med fyra dagar jobb på jobbet och tre lediga dagar gör att jag andas lugnare. dessa fredagar kan jag disponera min tid enligt eget förgottfinnande - välja vilka saker jag vill sätta min energi på just idag. välja hur social jag vill vara, hur många nya intryck jag vill ta emot, känna efter vilket tempo som känns bra.

jag tänker mej dessa fredagar som steg på vägen mot att tillämpa Slow-tänkandet i min egen vardag. hela Slow-rörelsen fascinerar mej: jag ser så tydligt i mitt eget liv hur närvaron minskar när takten ökar. när tempot däremot lugnar sej hinner alla mina sinnen med, det jag gör får nya, ofta djupare, dimensioner. överhuvudtaget tror jag att vårt förhållande till tiden är ganska avgörande (och tyvärr ofta problematiskt) för vår livskvalitet. det är så mycket som ska hinnas med. så mycket man kunde vara uppdaterad på. frågan är vems premisser vi lever våra liv på? är valet av tempo vårt eget val eller har det gjorts av andra? hinner vi ens känna efter om det är vårt rätta?

för min del känns kopplingen mellan långsamt och hållbart alldeles uppenbar. det svåra är tillämpningen! men nu har min långsamma resa åtminstone börjat... och jag tänker som farbror Melker i "Saltkråkan": Denna dagen, ett liv...

Goda nyheter

i postlådan ligger idag ett stort vitt kuvert. postat i Sverige, okänd handstil. jag öppnar, ivrig som ett barn på julafton och inser att vi fått vår första leverans av Good News Magazine. de fyra fjolårsnumren och ett kort med några rader av William Blake och så detta korta och oändligt vackra: "Med Omtanke" från redaktionen. bara en sån sak... karamell-högen landar på soffbordet i väntan på lugnare stunder. kan knappt tåla mej tills barnen somnat och jag äntligen får ro att bläddra.

kvällslugnet lägger sej. landar i soffan och låter mej svepas med. läser en artikel här och några rader där. gottar mej åt alla kommande läsningar. tänker att idealismen och realismen är trådar i samma väv. känner igen tankegångar, imponeras av bredden och djupet.. gläds över att någon (Daniel Mendoza och hans team) gör detta fantastiska arbete: sprider hopp och inspiration och framtidstro, visar att världen faktiskt kan bli en bättre plats, att det stora finns i det lilla. att tusen små vardagshandlingar kan förändra hela verkligheter.

en kväll som denna känns det lätt att lägga huvudet mot kudden och drömma i färg. om en grönare och skönare värld. trots allt.

Om bullbakande karriärkvinnor

de senaste månaderna har jag i debatten tyckt mej ana en liten motsättning mellan idealen Hemmafru och Karriärkvinna, mycket grovt generaliserat. för tillfället är ju den pyssliga trenden stark, det är mycket hem och inredning och huslighet som gäller bland (unga) kvinnor. DIY (do it yourself) ligger i tiden och stickning och virkning är åter populärt. vi syltar och saftar och bakar som aldrig förr - homing är igen en utbredd hobby. själv läser jag t.ex. med nöje Underbara Claras blogg och får en färgglad glesbygdsbaserad kommentar till kvinnolivet. också jag tycker att Tant är ett vackert ord och önskar att jag kunde plocka fram fler foträta sidor av mej själv i vardagen.

samtidigt; min vän Läraren vittnar om gymnasister (flickor) som på fullaste allvar siktar på att bli hemmafruar, trots goda förutsättningar för akademiska studier. själv undervisar jag för tillfället om fostran och utbildning i ett samhällsperspektiv och påminns om att möjligheten till utbildning för oss alla, men alldeles särskilt för oss kvinnor, inte har särskilt långa anor och knappast kan betraktas som så självklar. inte ens i Norden. bara för några generationer sedan var utbildning för flickor en stridsfråga, rätten och möjligheten till ett fullvärdigt deltagande i arbetslivet och det politiska livet satt MYCKET hårt inne. jag undrar om våra anmödrar suckar i sin himmel när de ibland ser oss "ge bort" våra chanser till påverkan av hela samhällets utveckling...

jag tror i och för sig inte att det finns någon grundläggande motsättning mellan att odla sina intellektuella sidor och att förverkliga sej själv genom pysslighet. tvärtom tror jag att de flesta av oss skulle må bra av att ge utrymme för båda sidorna. alltså förena huvud, hjärta och hand... däremot gör det mej betänksam att vi både ska ha det perfekta hemmet med allt vad dit hör OCH försvara vår plats i ett krävande yrkesliv. vem av oss ska orka engagera oss i politik eller frivilligarbete? i värsta fall blir både intellektualismen och pysslandet bara uttryck för en individualism där det enda vi bryr oss om är oss själva och vår allra närmaste miljö. vem stiger då upp till försvar för dem som inte har det så gott här i livet? och hur går det med männens delade ansvar för hem och barn när vi så uttalat gör hemmet till vårt revir? förstärker vi bara de gamla könsrollerna vi just hade kommit ifrån?

ibland tänker jag att det vore fint om vi satte ens en bråkdel av dendär pysslighetsenergin på att bry oss om de invandrade kvinnorna eller omplacerade barnen i vår stad. eller kanske avsatte en liten summa av inredningsbudgeten på ett biståndsprojekt eller fadderbarn. självklart vill jag kunna vara en bullbakande karriärmamma, som både sköter mitt jobb med entusiasm och är närvarande hemma i både ord och handling. men viktigare än allt är nog att mina egna döttrar får insikten om att de har ett kapital att förvalta - att den som fått mycket också har mycket att ge. med huvud, hjärta och hand!

Åter till vardagen

så kom då helgerna - och gick... många underbara människomöten, fina stilla stunder, någon vaknatt, några sovmorgnar. på det hela taget en rätt skön helhet.

årsskiften ger mej alltid lite hjärtsnörp; en märklig blandning av nostalgi, förhoppning och viss bävan. ett nytt år med nya möjligheter. vad månne ska komma? de senaste åren i mitt liv har varit så sprängfyllda av Stora Händelser (glada och sorgliga) att nu längtar jag stort efter ett Helt Vanligt År. kan man få önska att det nya året bär med sej en vardagslunk som gör att man nästan hinner ha lite långtråkigt? så att själen kommer ikapp, så att kreativiteten hinner bubbla fram, så att tankar tänks till om nu inte punkt så till semikolon...

när det gäller hållbar livsstil hoppas jag att jag och min familj ska kunna fortsätta på den inslagna vägen. jag gjorde ett litet bokslut häromdagen och fann att 2011 innehöll några riktigt fina plus på det ekologiska kontot:

1. tack vare våra odlingslådor (inspirerade av Stefans Lilla Gröna - Handbok i utanförskap) var vi nästan helt självförsörjande på sallat och kryddor och bönor under sommarhalvåret. bär och äpplen från trädgården togs tillvara och lite rotfrukter och potatis fick vi sätta i källaren.
2. vi rensade i badrumsskåpet och övergick sen gradvis till ekologisk hår- och hudvård, vilket haft en synbar positiv inverkan på småfolkets atopiska och min egen torra hud och dessutom minskat mitt behov av att använda stylingprodukter.
3. projekt "365 saker" (tanken var att rensa ut en obehövlig pryl för varje dag under året) lyckades någorlunda väl: jag gick igenom ett rum och ett skåp i taget och landade på knappa hundra överflödiga prylar plus närmare tio stora plastpåsar med kläder som kunde föras till välgörenhet (dock fyllde ju tomten på prylkontot något nu igen, särskilt vad gäller leksaker till barnen, så balansräkningen förskjuts något i "fel" riktning).
4. till vardags lät vi oftast bilen stå och klarade oss långt med apostlahästar och cyklar (men så bor vi också lyxigt nära både jobb och dagis).
5. den mat vi handlar är numera till övervägande del ekologisk eller lokalproducerad. kyckling och gris har vi nästan helt valt bort av etiska skäl. färdigmat äter vi riktigt sällan. och maträkningen har till och med sjunkit.

några miljöhelgon är vi ändå inte, så det finns gott om målsättningar inför det nya året! vår största belastning är att huset är uppvärmt med direkt el och jag tror att vi kunde få ned elförbrukningen med cirka en tredjedel genom att t.ex. installera en luftvärmepump och elda ännu flitigare med ved i kakelugnen. en av våra stora utmaningar är också att slänga mindre mat och att skaffa en varmkompost för att kunna ta tillvara de matrester som ändå skapas. på matfronten hoppas jag också att vi ska kunna införa ännu fler vegetariska dagar och att det kött vi äter ska var uteslutande ekologiskt och lokalproducerat, alternativt vilt. konsumerar (kläder, prylar, teknik och böcker) gör vi förvisso allt mera medvetet, men fortfarande mer än nödvändigt. jag grunnar på det där med köpfri månad eller köpfritt halvår, men har inte riktigt kommit till skott ännu... tillsvidare får det vara principen "mindre, men bättre" som gäller.

och kanske får det bli mitt motto för hela år 2012? det känns som att varje steg i rätt riktning är viktigt, litet som stort. som att eftertänksamhet är ett bra redskap på vägen. och kanske är det i eftertänksamheten som det inre och det yttre gröna livet möts. om hjulen snurrar lite långsammare hinner jag klura ut hur jag egentligen vill ha det. och då lyckas jag (kanske) göra saker som är bra både för mej och för miljön?