de senaste månaderna har jag i debatten tyckt mej ana en liten motsättning mellan idealen Hemmafru och Karriärkvinna, mycket grovt generaliserat. för tillfället är ju den pyssliga trenden stark, det är mycket hem och inredning och huslighet som gäller bland (unga) kvinnor. DIY (do it yourself) ligger i tiden och stickning och virkning är åter populärt. vi syltar och saftar och bakar som aldrig förr - homing är igen en utbredd hobby. själv läser jag t.ex. med nöje Underbara Claras blogg och får en färgglad glesbygdsbaserad kommentar till kvinnolivet. också jag tycker att Tant är ett vackert ord och önskar att jag kunde plocka fram fler foträta sidor av mej själv i vardagen.
samtidigt; min vän Läraren vittnar om gymnasister (flickor) som på fullaste allvar siktar på att bli hemmafruar, trots goda förutsättningar för akademiska studier. själv undervisar jag för tillfället om fostran och utbildning i ett samhällsperspektiv och påminns om att möjligheten till utbildning för oss alla, men alldeles särskilt för oss kvinnor, inte har särskilt långa anor och knappast kan betraktas som så självklar. inte ens i Norden. bara för några generationer sedan var utbildning för flickor en stridsfråga, rätten och möjligheten till ett fullvärdigt deltagande i arbetslivet och det politiska livet satt MYCKET hårt inne. jag undrar om våra anmödrar suckar i sin himmel när de ibland ser oss "ge bort" våra chanser till påverkan av hela samhällets utveckling...
jag tror i och för sig inte att det finns någon grundläggande motsättning mellan att odla sina intellektuella sidor och att förverkliga sej själv genom pysslighet. tvärtom tror jag att de flesta av oss skulle må bra av att ge utrymme för båda sidorna. alltså förena huvud, hjärta och hand... däremot gör det mej betänksam att vi både ska ha det perfekta hemmet med allt vad dit hör OCH försvara vår plats i ett krävande yrkesliv. vem av oss ska orka engagera oss i politik eller frivilligarbete? i värsta fall blir både intellektualismen och pysslandet bara uttryck för en individualism där det enda vi bryr oss om är oss själva och vår allra närmaste miljö. vem stiger då upp till försvar för dem som inte har det så gott här i livet? och hur går det med männens delade ansvar för hem och barn när vi så uttalat gör hemmet till vårt revir? förstärker vi bara de gamla könsrollerna vi just hade kommit ifrån?
ibland tänker jag att det vore fint om vi satte ens en bråkdel av dendär pysslighetsenergin på att bry oss om de invandrade kvinnorna eller omplacerade barnen i vår stad. eller kanske avsatte en liten summa av inredningsbudgeten på ett biståndsprojekt eller fadderbarn. självklart vill jag kunna vara en bullbakande karriärmamma, som både sköter mitt jobb med entusiasm och är närvarande hemma i både ord och handling. men viktigare än allt är nog att mina egna döttrar får insikten om att de har ett kapital att förvalta - att den som fått mycket också har mycket att ge. med huvud, hjärta och hand!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar