Det är årets sista dag. Snöblandat regn faller i det grå diset. Lugn råder mellan dagar av fest och yra. Det är en märklig känsla att knyta ihop och summera ett år och att samtidigt blicka framåt med förväntan mot ett nytt. Som att stå i ett magiskt mellanrum där allt verkligen är möjligt.
I flera år har jag burit på bara en egentlig önskan inför varje nytt år: att ingen i familjen ska dö, att ingen ska bli svårt sjuk, att alla ska få sova gott om natten och känna tillit och glädje över livet. Varken mer eller mindre, hur trivial och samtidigt orealistisk den önskan än kan tyckas vara. När det kommer till kritan är ett sådant år både paradoxalt självklart och ändå alls inte. Vi bara tar ju de vanliga goda åren för givna tills vi upplever annat.
Inför det år som kommer står min önskan givetvis kvar. Dock med ett litet tillägg: att kunna skapa mening, vad än som händer. I den föresatsen innesluts allt annat jag gör. Inte att alltid göra det bästa, men att göra något som är gott nog, av mina dagar. Ofta kommer jag till korta, aldrig blir det precis som jag tänkt mig. Det är okej. Alltid får jag lära mig något värdefullt på vägen. Långsamt lär jag mig samla lyckogryn och ju längre jag lever desto bättre blir jag på att finna dem där jag minst av allt förväntade mig dem.
Ikväll gnistrar förhoppningarna som diamanter i skyn. Det glittrar i glasen och skålas för lycka och välgång. Själv korkar jag en flaska jag för det goda livet för oss alla. För nyfikenhet, mod och kreativitet att leva hållbart. I smått som i stort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar