Lucka 16: lugn

Idag är den sista dagen av min sjukskrivning. På lappen i min adventskalender står det LUGN.

Det har varit en speciell höst, till en början full av oro, osäkerheter och tvivel, längre fram allt mera präglad av visshet och riktning. Ofta har jag tänkt att detta är som att röra sig i väglöst land. Jag har under veckornas lopp fått finna min egen stig genom den stundtals snåriga terrängen. Det fanns ingen karta för hur just jag skulle tillfriskna, bara lösryckta hållpunkter - ungefär som de där siffrorna man som liten skulle förbinda med varandra i tur och ordning och vips skulle en fullständig figur av något slag framträda. Fast ändå tvärtom. Jag visste på ett ungefär vart jag ville komma, men fick själv luska ut hur hållpunkterna skulle förbindas med varandra för att figuren skulle framträda. De hade ingen inbördes ordning och vissa var nästan osynliga till en början.

Ännu har jag inget perspektiv på min process. Det kommer förmodligen ta länge innan jag ser klart vad det var som gjorde att jag helnade. Men tre viktiga hållpunkter tror jag var vilan, promenaderna och samtalen med dem som ville och kunde möta mig precis där jag var. I utrymmet mellan de här hållpunkterna växte långsamt någonting nytt fram. Utmattning är ju ett symptom, ett tecken på obalans - som min kloka läkare konstaterade: för litet och för mycket av diverse signalsubstanser - och jag tror att det gäller att hitta nya livsmönster som gör att balansen återupprättas. Både i det yttre livet och i det inre. Och det finns många vägar dit. För mig hjälpte det verkligen att medvetet skapa en dagsrytm som tillät vila och aktivitet, ensamhet och gemenskap i lagom doser. Att välja glädje och tillit, mitt i det som föreföll tungt och svårt.

Ett vet jag säkert. Under den här tiden har jag återfunnit mitt inre lugn. Inte så att jag numera ständigt är harmonisk och tar livet med ro - det ryms fortfarande både ups and downs i tillvaron. Däremot är jag inte längre lika tunnhudad. Jag har fått mera distans, jag har hittat mitt eget fotfäste igen. Jag har lärt mig min läxa. 

Om några dagar återgår jag till arbetslivet. Min utmaning blir att bära med mig det här lugnet in i den världen. Att välja och välja bort. Att fokusera på det som ger, snarare än tar. Att behålla riktningen, även när det blåser från sidan. Att fortsätta gå, också om andra springer. Ytterst handlar det om att skapa förutsättningar för Det Goda Livet, varje dag.

(Bilden är tagen för några veckor sedan på en nepalesisk restaurang på Skatudden i Helsingfors. Just där och just då fångade den något av det lugn jag funnit den här hösten.)

Lucka 13: samhörighet

Vem hör du samman med?
I vilken gemenskap är du dig själv?
Var känner du dig trygg och levande?

Jag tror att SAMHÖRIGHET är en av de starkaste kraftkällorna när det kommer till inre och yttre hållbarhet. I min bild av samhörigheten behövs inga fejkade fasader eller yttre attribut. Där ryms vi ostajlade och på tvären, långt från konsumtionssamhällets tomt klingande påbud. Långt från kommersialismens glittriga substitut och sövande dövande av ensamhet.

I samhörigheten finns kraft att förändra, att dra åt samma håll. Själv känner jag samhörighet med miljöfolk över hela klotet, lika väl som med mina gröna vänner här hemma. Jag känner samhörighet med alla dem som jobbar för en mera human värld. Jag känner samhörighet med dem som älskar långsamheten och eftertänksamheten. Bland annat.

När Lucia med följe idag sprider sitt budskap över bygden känner jag glädje över att vara del av en liten kultur där det brokiga ändå ryms med. En kultur som ofta vänder sig utåt, som bär frisinne och frimodighet i sin famn. En kultur som värnar om den uråldriga traditionen att bära ljus i mörker.

(Bilden är hämtad från en julfest på mina barns dagis för några år sedan. Tre små lussande vänner i virvlande dans - kanske en av de vackraste formerna av samhörighet en iskall kväll i december...)

Lucka 12: ljus

Gryningen är ännu avlägsen när jag sätter mig ner för min stilla morgonstund. Utanför är mörkret kompakt, men här inne i fönstret hänger en adventsstjärna i papper. Genom perforeringarna sprider hon ett mjukt och sirligt sken, låter mig vakna lagom långsamt till den nya dagen.

Jag tänder ett doftande ljus, låter kroppen finna en lugnare andning, drar en lapp ur kalenderburken och läser: LJUS.

Så stark är min längtan efter ljus denna den mörkaste av alla årstider! Jag längtar efter solens strålar och försöker vara utomhus en liten stund mitt på dagen varje dag. Jag längtar efter att tända ljusen i lyktorna och adventsstaken och njuter av att se deras fladdrande lågor. Jag längtar efter det varma röda skenet från tron, hoppet och kärleken - de små i våra fönster och de stora ute i stadsbilden.

Det yttre ljuset är viktigt för mig. Men jag tänker idag faktiskt än mer på det inre ljuset.

Tidigt i höstas när jag mådde som allra sämst i min utmattning, hörde jag orden "ljus och kärlek" i ett alldeles oväntat sammanhang, på en akademisk fest. Under de veckor som gått sedan dess har jag ofta återkommit till de här orden. De har faktiskt format ett slags ledstjärna som hjälpt mig att röra mig i en bättre riktning. Gång på gång har jag frågat mig: Vad tänder ljuset i mig? I vilka sammanhang känner jag att ljuset får utrymme att växa? Och, icke minst, hur kan jag bli en som reflekterar andras ljus? Mina svar är ännu trevande. Kanske är det, som så ofta, själva frågandet som är det viktiga, själva startskottet för en förändring.

Såhär dagen före Lucia kanske vi kan fråga oss själva: När det nu är som mörkast omkring oss - hur kan du och jag vara ljusbärare? Och lyssna noga till svaren...

Lucka 11: att bry sig om

Som ni säkert märkt bloggar jag inte om varje lucka i min adventskalender för inre hållbarhet. Jag tror att det är som det ska vara! Ibland behöver jag välja andra sätt att bearbeta de ord som står på lapparna i min kalendern. Ibland kanske tyst reflektion eller ett mellanmänskligt samtal är mer verkningsfulla redskap för att utvecklas. Tidsnog ska jag ändå samla alla lapparna från alla luckorna och dela med mig av hela den här inre adventskalenderresan till er läsare...

Idag står det ATT BRY SIG OM på den lapp jag vecklar ut. Att bry sig om är för mig motsatsen, motrörelsen, motståndet till likgiltigheten, slentrianen och förnekelsen. Att bry sig om är att tro att någonting betyder någonting. Det jag bryr mig om riktar jag min energi mot, sätter jag min kraft på. På så sätt blir det också betydelsefullt vad och vem jag bryr mig om. Och hur...

Just nu bryr jag mig rätt mycket om några få immateriella saker. Jag bryr mig om min egen hälsa, jag bryr mig om min familjs välmående och jag bryr mig om gemenskapen med mina nära vänner. Jag månar om de sysslor och rutiner som skapar lugn och ro i mitt liv. Jag ägnar mig åt att skala bort det som distraherar mig. Jag tränar på att vända fokus bort från materiell välfärd och ytlig framgång. Jag tänker mycket på kvalitet kontra kvantitet, på alla områden i livet. Jag tränar på att leva helhjärtat, i samklang med min inre röst.

Parallellt med den här processen i den egna lilla livsbubblan, bryr jag mig givetvis också om de två riktigt stora frågorna: mänskligheten och den här planeten. Hur kan jag i min vardag leva på ett sätt som åtminstone inte orsakar mer elände i världen? Eller hur kan jag i bästa fall bidra till att den här världen blir en bättre plats för oss alla? 

"Ingen kan göra allt, men alla kan göra något." - och vad är då mitt något? Att vara stödfamilj, att ha ett fadderbarn, att skänka av mina resurser (tid och pengar) till välgörenhet. Att sortera mina sopor och välja den ekologiska mjölken, att avstå den billigaste tröjan, att släcka den där extra lampan, att ta bussen istället för bilen... Att lyssna aktivt. Att tala om det som annars skulle tigas ihjäl. Att logga ut från nätet och logga in till mig själv. Att jobba mindre och krama mina barn mer. Till exempel.

Att bry sig om är för mig många små vardagshandlingar. Det finns inget "i princip" i det här sammanhanget, det finns bara det som verkligen sägs och det som görs. Det som väljs eller väljs bort. Att göra så gott man kan, på riktigt.

Lucka 6: glädje

Idag firar vi Finlands 99 självständiga år. Mina tankar går till mina morföräldrar och farföräldrar, som kämpade (hemma och vid fronten) för ett fritt land, för en bättre framtid för sig själva och Finlands folk. Deras berättelser har format mig sedan jag var så liten att jag inte förstod sammanhangen, bara känslan. Berättelserna om rädsla, mod, trötthet och uthållighet. Berättelserna om sorg och ilska, men också lättnad och glädje.

På lappen i min adventskalender står det idag, passande nog, GLÄDJE.

Jag känner glädje över att ha fått leva nära dem som levde genom Finlands två krig. Över att ha fått ta del av deras erfarenheter och livsvisdomar. Glädje över att jag fortfarande hör deras röster inom mig, bara ett ögonblick bort. Glädje över deras omsorger om mig, min syster och mina kusiner, våra föräldrar. Deras förmåga att ge mig och oss alla ett sammanhang, en tillhörighet.

Jag känner glädje över den tillvaro jag fått tillgång till bara genom att födas i det här lilla hörnet av världen. Materiell välfärd, fri utbildning, gratis skolluncher, välförsedda bibliotek, välfyllda moderskapslådor, gratis hälsovård - och allt det andra fina som vi fortfarande åtnjuter som medborgare i detta land, om än de senaste årens politik naggat en del av det goda i kanten. Allt detta som ger mig möjlighet - och skyldighet - att göra gott för andra, både nära och fjärran.

Mest av allt känner jag idag glädje över mina två döttrar och min sambo. Deras kreativitet, livsglädje och ärlighet utmanar och utvecklar mig varje dag. I deras humor, värme och finurlighet, envishet och egensinnighet får jag möta mina bästa och mina sämsta sidor. I den här gemenskapen finns mitt syre.

Ikväll tänder jag traditionsenligt två ljus i köksfönstret. Det ena för hemmet, det andra för - inte bara fosterlandet - utan för fosterjorden. Det andra ljuset lyser ikväll för att vi ska finna modet och uthålligheten att kämpa för att alla på det här klotet ska kunna leva ett gott liv. För att vi alla ska få känna mening och glädje, i det lilla och i det stora.

Lucka 5: kulturens kraft

KULTURENS KRAFT står det på lappen jag drar ur min kalender för inre hållbarhet idag. Vi människor är både förnuft och känsla och i bästa fall leder kombinationen av förnuft och känsla oss till insikt, till helhet, till handling. I arbetet för en mera hållbar värld kan kultur - och då tänker jag konst, musik, litteratur - vara en transformerande kraft, om vi bara öppnar oss för den.

Alltså: titta, lyssna, känn & tänk - och låt sedan din samlade erfarenhet leda dig vidare!

Lucka 3: att leva helhjärtat

Varken mer eller mindre... Det svåraste och det vackraste en människa kan göra!

Lucka 2: ödmjukhet

I min adventskalender för inre hållbarhet finner jag idag ordet ÖDMJUKHET. 

Under den stilla stunden låter jag tankarna vandra kring det ordet. Jag tänker på ödmjukheten som lätt blir bristvara i en tid när vi ofta matas med budskapet om vikten av att hävda oss själva, att sälja in oss själva och vårt kunnande, att ständigt ta plats och ta ton. Vad händer med helheten när vårt ego blåses upp? På det personliga planet, lika väl som på det samhälleliga. Vad blir det av motpolen till det grandiosa, av erkännandet av andras storhet? När - om någonsin - ser vi då oss själva i proportion? När lär vi oss då se den andra människan som vår like och hur lär vi oss då leva i ömsesidigheten och jämbördigheten?

För mig ger naturen ofta perspektiv. Jag känner mig ödmjuk inför dess storhet eller skönhet. Jag känner mig liten och obetydlig - förstår att jag en del i en helhet. Där, när jag ser hur beroende jag är av den, påminns jag också om mitt ansvar att förvalta den väl.

Jag känner också ödmjukhet i samvaron med människor som vågar möta de svåra frågorna i livet, människor som inte flackar med blicken, som orkar höra och se. Ödmjukheten växer också när jag lyssnar in livsvisdomen hos dem som varit med länge, dem som levt i utsatthet, dem som fått en lott långt från min bekväma medelklasstillvaro. I de stunderna är det lätt att inse att mina privilegier inte är givna, att de ofta är ödets nyck, snarare än min egen förtjänst.

Jag upplever numera även stor ödmjukhet inför själva Lifvet. Jag kan önska och vilja och jobba i riktning mot mina mål, men jag vet att allt inte hänger på mig. Hur mitt liv ser ut hänger samman med hur min familj mår, hur mina medmänniskor har det. Hälsa eller sjukdom, liv eller död - det riktigt stora står inte alltid i min makt att påverka.

Kanske är ödmjukhet en inre kvalitet att odla, särskilt i tider av kulturell hybris. Att vara ödmjuk kan vara att avstå från att bygga luftslott. Att avstå från den ständiga längtan efter ett materiellt "mer". Att avstå från att breda ut sig själv på någon annans bekostnad. I ödmjukheten vilar insikten om att gräva där jag står, att använda mina gåvor på ett sätt som gynnar andra, lika väl som mig själv. Kanske handlar ödmjukhet om att se mig själv i rätt perspektiv - inte större än jag är, men verkligen inte heller mindre. 

Den ödmjukheten vill jag gärna nära.

Lucka 1: förväntan

På sistone har jag grunnat en del på detta med inre hållbarhet. Vad består den av? Hur uppnår man den? Hur hittar man en riktning och hur behåller man den? Vilka är berättelserna som ger näring åt mitt inre? Och - inte minst - hur förhåller sig den inre hållbarheten till den yttre? I något skede beslöt jag mig därför för att utforska den inre hållbarheten i form av en alternativ, personlig adventskalender. Jag sökte fram en burk, vaskade fram 24 ord som jag tror är viktiga i det här sammanhanget, skrev ner dem på varsin lapp och blandade om i burken...

 

Mitt koncept är avskalat: se till att hitta en lugn stund under dagen, tänd ett ljus och landa lite i kropp och sinne, dra sedan en lapp och begrunda det ord som står på lappen. Om du vill är du välkommen att följa med i min kalender, annars kan du förstås göra din egen. Nu öppnar jag i alla fall den första luckan! Och på dagens lapp står ordet FÖRVÄNTAN.

Barndomens präst, framme i den vita majestätiska kyrkan på backen. Ljus som glittrar ikapp med guldet i takkronorna. Värmen i bänkarna. Doften, den speciella doften. Musiken, den fantastiska pompösa Hosianna, framförd av hjärtans lust av proffs och vanliga dödliga. Ett av mina tidiga minnen. Det måste ha varit en första advent när jag lärde mig att ordet advent är förväntan. Att advent handlar om att se fram emot, att längta efter, att invänta något. I Herrens hus väntar vi på Herrens ankomst, på det lilla Jesusbarnet i krubban. Han som kommer med bud om kärlek och fred.

Och nu undrar jag: Vad har det här ordet att säja mig nu? Hur ser min förväntan ut? Vad väntar jag på och vad längtar jag efter denna advent? Jag som lever i en kultur där det mesta ska ske genast, där så mycket ska vara effektivt, där snabbt per definition ofta är mer önskvärt än långsamt - har jag ens ro att låta väntandet ha sin gång? Eller blir jag bara rastlös och frustrerad? Rastlös och frustrerad och uppgiven, när nu världen ser ut som den gör...

Men faktum är att jag tror min förväntan är starkare än någonsin. Läs nu bara här:

Tempo - ett lugnare tempo - det längtar jag ofta efter, det strävar jag efter, och det lever jag faktiskt i just nu. Det vill jag kunna behålla. Det gör mig nämligen till en bra mycket bättre människa och medmänniska.

Gemenskap - det ser jag fram emot! Med dem här hemma och dem där borta. Faktiskt bär jag också på en förväntan om gemenskap i en vidare bemärkelse: mellan folk och länder, mellan dem som har det gott och illa ställt, mellan människan och naturen...

Glädje - mer glädje - det ser jag fram emot. Efter all den här personliga tröttheten och nedstämdheten. Men också för den här hårda och cyniska världen vi ser runt omkring oss.

Ro - den där djupa tilliten till att de hållbara frön vi sår kommer blomma en dag. Men också ro att med omsorg välja riktning, välja handling, välja sammanhang. Ro att låta förändringen ta den tid den behöver när den går på djupet. Ro att stå stadigt även när det stormar runtomkring. 

Och så kärlek och fred då. På bred front! 

Kanske är förväntan så viktig för att den handlar om vart vi är på väg. Jag tänker att förväntan berättar något om det som ger oss drivkraft och mening, det som bär oss också i utmanande tider. Tror vi att världen, livet och vi själva kan bli bättre, göra mer gott, leva ett rikare och mera hållbart liv - då är chansen bra mycket större att vi gör någonting som leder i den riktningen. Tänker jag...

Hur tänker månne du? Hur ser förväntan ut i ditt liv just nu? 

Adventskalender 2016

Världen där ute är upp och ner, med oroliga nyheter i flödet. Klimatet, demokratin - läs en statsminister som helt förefaller tappat omdömet, den globala rättvisan, för att nu nämna några... Tack och lov finns det ljusglimtar i det lilla livet här hemma. I vårt fönster lyser tro, hopp och kärlek - Jakobstads traditionella julsymboler. Det känns onekligen som om både vi och omvärlden behöver extra mycket av just de varorna nu!

Imorgon är det dags att öppna första luckan i adventskalendern. Hos oss har vi i år valt att göra en alternativ variant som ser ut såhär:

 

Familjens fyra medlemmar fick en bunt papperslappar var och uppgiften var att skriva ner aktiviteter som vi ville göra tillsammans nu i advent. Tanken var att det skulle vara enkla, lätt genomförda saker. Ingen fick smygkika på vad de andra skrivit och ingen fick avslöja vad de själva skrivit. Lapparna åkte sedan ner i vår gamla fickbeprydda adventskalender i helt random ordning. Överraskningsfaktorn borde alltså vara rätt stor när det blir dags för öppning!

Vår tanke var dels att kalendern skulle vara en grej där alla är delaktiga, dels att den ska fokusera på gemenskap och glädje (snarare än choklad eller prylar). Själv är jag oerhört trött på den materiella julen och jag önskar att mina barn ska koppla ihop advent med annat än blingbling och söta smaker. Allra helst vill jag att de ska se tiden före och kring jul som en tid av omsorg om det som ger en bra känsla inombords och om dem som har det sämre ställt än vi.

För er som ännu söker kalenderinspiration vill jag också rekommendera följande två kalendrar, som jag tycker är genialiska:

Den alternativa kalendern här nedan fokuserar mycket på att göra någonting gott i advent. Underbart koncept, både för den som ger och den som får. Och dessutom sprider den säkert många goda ringar på vattnet...

 

Ett annat bra koncept är "Renskalendern" som hjälper dej att bli av med överflödiga prylar, som du istället kan skänka till någon som behöver dem bättre. Den hittar du som ett evenemang på Facebook: https://www.facebook.com/events/224152308009253??ti=ia

Bara kreativiteten sätter stopp för vad vi kan göra av adventskalendertraditionen... Själv har jag en kalender för inre hållbarhet under konstruktion. Blir den klar tills imorgon så ska ni få se den här på bloggen!

Evighetsprojektet...

Ute skymmer det. Det duggar småregn och vinden viner runt husknuten. Inne sitter jag och myser. Jag har tänt ljus, satt i en CD med adventsmusik i stereon - bara en sån sak ;)

Jag har dessutom plockat fram min evighetsstickning - en kofta i tjock och härlig ekoull - som jag nu börjar om med för tredje gången. Första gången blev jag inte nöjd med formen, andra gången tog garnet slut i förtid (och tillverkaren Marks&Kattens har tyvärr lagt ner produktionen)... Nu är det tredje gången gillt och jag designar om det hela till ett tröjprojekt och stickar prima vista dvs efter egen spontan beskrivning. Tala om att det är vägen som är mödan värd!

I takt med att jag låter händerna utföra sitt välbekanta värv sprider sig lugnet inombords. I den här tröjan stickar jag in Lifvet, så som det är just nu. Allt det fina och allt det svåra. Och när kylan kommer är jag rustad, till kropp och själ. Hantverk med många dimensioner. Klart mer meningsbärande än tröjan från lågpriskedjan.

Långsamhetens lov kan sjungas på många sätt, men kanske är detta mitt eget bidrag till en slow sustainable story?

Stilla stund

Ni som följt bloggen ett tag vet att jag funderar en del på detta med tid och tempo. I dem ligger åtminstone för mig nycklarna till att leva hållbart, både till det inre och till det yttre. Riktigt konkret har jag de senaste veckorna ju kunnat leva i en helt annan lunk än den vanliga och en av de saker jag praktiserat regelbundet är en stilla stund. Tio minuter varje dag har jag satt mig ner, tänt ett ljus eller gjort en brasa i kakelugnen, landat i kroppen genom att bli medveten om andningen. Jag har tränat på att bara vara i det som är. Och det oavsett om "det som är" har varit trevligt eller jobbigt. Jag kallar det för stilla stund, någon annan kanske skulle säja meditation eller kontemplation. Kärt barn har många namn.

Min erfarenhet är att den stilla stunden fungerat som ett slags ankare, som något som hjälper mig att inte slitas iväg med vågorna när det stormar runtomkring. Den har har också hjälpt mig att fokusera på det som ger mig kraft till återhämtning och att släppa taget om en del av det där som så lätt stjäl både tid och energi - ofta i onödan. Kanske kan man kalla det för att jag blivit mera grundad, rotad, jordad. 

Faktum är att meditation rent konkret kan bidra till att hjärnan läker efter att man drabbats av utmattning. Allt mera forskning tyder på det. Ett intressant klipp där psykiatern Åsa Nilsonne förklarar mera om den saken finner du här. Studie efter studie har de senaste åren visat att meditation påverkar hjärnan på en rad positiva sätt och bidrar till att hjärnan reparerar sig efter långvarig stress. Meditation minskar också oro, ångest och depression - och ökar känslor av lugn, glädje och empati, bland annat.

Själv har jag länge varit intresserad av kontemplation (som på många sätt är den kristna traditionens motsvarighet till meditation) och under de senaste veckorna har jag pånytt läst den här lilla skriften med stor behållning:

 

Jag har igen hittat små guldkorn i texten. Generationer före oss har insett betydelsen av tystnad, stillhet, lyssnande. För mig känns det väldigt naturligt att relatera till den traditionen och hämta näring ur den. Att vara närvarande i något bortanför vardagslunken.

Och jag undrar om inte vi i vår brusande, rusande, rastlösa kultur kanske tappat bort någonting riktigt viktigt? Att vi tappat bort den stilla stunden som ett livsviktigt element, som vi behöver för att må bra. Att vi glömt att Det Goda Livet betyder balans mellan aktivitet och vila, brus och tystnad, rörelse och stillhet. Mellan riktning utåt och inåt, mellan yta och djup. Och att vi därigenom som kultur förlorat den djupa kontakten inåt till oss själva och utåt till det som är större än oss själva. Kanske är det individualismens och materialismens yttersta konsekvens - att vi förlorar kontakten, i flera riktningar.

För mig är den stilla stunden just nu den viktigaste etappen på hållbarhetsresan. När jag sitter där förankras jag nämligen i det som ligger bortom materiell konsumtion, yttre identitet och pråliga slipade fasader. Jag återknyter till det som är viktigt på riktigt, till det som bara är - och jag vilar i det. I den stilla stunden blir det mycket tydligt för mig hur jag vill leva, vad jag vill göra av min tid här på jorden. Tack vare den stilla stunden får jag perspektiv och balans och näring för att jobba för hållbarhet i ett större sammanhang och över tid. Och jag kommer gång på gång tillbaka till det som är mitt hjärtebarn: att försöka gå med litet fotavtryck på den här jorden och att jobba för att andra också ska vilja göra det.

Att sådana tankar, en morgon i november. Efter en stilla stund...

En vackrare värld

Efter en historisk vecka med världsnyheter som ruskat om och skapat oro och osäkerhet bara måste jag få sätta upp den här lilla fina filmen! Den, och några andra klipp och texter av Charles Eisenstein, har nämligen under de senaste dagarna gett mig tilliten åter.

Jag hade verkligen önskat att vi få se en demokratisk kvinna väljas till världens mäktigaste post på onsdagsmorgonen... Nu blev det inte så - och vi har ingen aning om vilka följderna kommer att vara. Med tanke på alla människor som under kampanjen utstått hat, förnedring, förlöjligande bävar jag. Med tanke på miljön och den globala rättvisan och världsfreden bävar jag. Med tanke på det uppväxande släktets tillit till att världens ledare vill dem gott bävar jag.

Jag kan inte annat än önska att den kommande presidentens hjärta ska mjukna. Att han ska inse att allt det onda vi riktar mot någon eller något utanför oss alltid kommer tillbaka. Att han ska förstå att det finns en annan väg. Att han ska omges av människor som hjälper honom att utveckla sin ödmjukhet och vishet. Att han ska förstå sitt ansvar inför världen och framtiden. Att han ska upptäcka naturens skönhet - och vilja bevara den. Att han ska bli en helhjärtad människa. 

I väntan på att det ska ske kan jag ändå inte sitta här och rulla tummarna - det kan inte du heller, för den delen! Ingen av oss kan avsäga oss ansvar eller passivt förlita oss på hopp. Ingen av oss kan lämna över Livet och Planeten i andras händer. Var och en av oss måste göra det goda vi själva kan, i det lilla och i det stora, för att skapa den förändring vi vill se i världen. Varje dag.

Idag tänder jag mitt ljus och stillar mig inför bilden av en det sköna och sorgliga. Och jag anar konturerna av en vackrare värld.

Kuriren-artikel

I förra veckan kom senaste numret av den finlandssvenska veckotidningen Kuriren ut. Där ingår en artikel om mitt bloggande och mitt hållbarhetstänk. När intervjun skulle göras stod jag på utmattningens brant. Det kändes snudd på förmätet att tala offentligt om inre och yttre hållbarhet.

När jag läser artikeln nu är jag oerhört glad att den ändå blev gjord. Själva intervjun blåste på den glöd som redan fanns inom mig. Den bidrog till att jag såg var det verkliga hållbarhetsunderskottet fanns i mitt eget liv där och då - och till att jag faktiskt vågade stå upp för mitt eget välmående genom att sjukskriva mig från ett arbetsliv som bara var för mycket. När jag satt där och formulerade mina tankar stod det klart för mig hur jag behövde gå tillväga för att komma på rätt kurs igen. Jag visste innerst inne också att jag inte behövde vara en "grön mönstermänniska" för att få tänka högt i hållbarhetsfrågorna. Att good enough är good enough.

Det jag gjort de senaste veckorna är att jag börjat omsätta mitt hållbarhetstänk på ett nytt och väldigt grundläggande sätt i min vardag. Genom att stiga av ekorrhjulet har jag kunnat bereda rum för att vattna och nära det frö till återhämtning som finns där allra längst in. Jag har fått perspektiv på både ett och annat i livet och (kanske främst) i arbetslivet. I takt med att krafterna återvänder upptäcker jag också hur jag vill bygga upp en ny vardag, som genomsyras av mina grundläggande värderingar. Jag anar en ny rytm, ett annat tempo, ett fokus på det som betyder mest för mig.

Den där rubriken är nog inte alls så tokig ändå - utmaningen för oss alla är ju faktiskt att få ihop det hållbara i teori och praktik! Jag ska be att få återkomma med en rapport om den saken.

Viktigaste filmen!

Om jag bara kunde, skulle jag göra så att varenda människa i hela världen skulle sätta sig framför skärmen och se den här filmen! Sätta sig ner och ta in varenda bild, vartenda ord. Låta sig drabbas av insikt.

Om jag kunde skulle jag be var och en lämna det petiga, kritiska ifrågasättandet åt sidan för en stund. Låta förnekelserna och bortförklaringarna vara, inte förirra sig och slösa energi på hårklyverier. Det gagnar i förlängningen bara dem som vill fortsätta spela sitt riskfyllda spel på planetens bekostnad.

För den stora bilden är fullständigt klar. Vi har ett problem. Vi måste göra något åt det. Nu!

Och "Before the Flood" stryker oss verkligen inte medhårs... I slutet av filmen blir det obehagligt mörkt och tyst. Det skaver, och det är precis som det ska göra. Bara på den grunden kan vi bygga något bättre på riktigt - och filmen visar riktning också på den punkten.

Se den! Så kan vi diskutera efteråt...

Det gröna livet...

Det är fredag och jag känner för att skriva några rader. En liten hälsning från min lugna bubbla.

Idag har det gått fyra veckor sedan jag blev sjukskriven. Fyra veckor med både tårar och tacksamhet. Jag sticker inte alls under stol med att vissa stunder varit - är! - riktigt jobbiga. Det är mycket gammalt skräp som ska rensas ut: trötthet och stress, förstås, men också sorg och ilska och frustration... Över sådant som varit. Över sådant jag varit. Typ plikttrogen, ansvarstagande, osviklig och ambitiös. En som orkat och gått på ren sisu, också när varningslamporna blinkat ilsket rött.

Å andra sidan: jag känner sådan tacksamhet för alla otroligt fina stunder (och de är fler än de tunga) dessa veckor. Stunder då jag har kunnat njuta av lugnet inombords, känna glädje, en gnutta iver, rent av finna tillförsikt igen. Känt någonting helt nytt spira. Jag börjar upptäcka vissa mönster i återhämtningen.

Naturen är bra, stirra på horisonten är bra. Ensam eller i sällskap av en god vän.

Stilla stund är bra. Tända ljus. Andas. Sluta ögonen. Låta sinnet finna ro. Ensam, helst. Med eller utan musik. Med eller utan ord. Morgon eller kväll, helst båda. Låta tanketjattret tystna, fokusera ingenting eller någonting. En dag den här veckan lät jag till exempel tanken gå till regnbågsprofetian. Den känns värd att ägna en tanke i dessa tider.

 

Det är märkligt, men inombords finns det också mycket värme just nu, vid sidan av allt det jobbiga. Jag känner mej buren, mitt i bräckligheten. Jag är helt överväldigad av den omtanke möter från människor i min omgivning. Både dem jag möter IRL och dem jag möter digitalt. Antalet läsare av det förra inlägget vittnar också om att vi är många som berörs av detta med utmattning. Att det är viktigt att vi talar och skriver om hur det är när allt inte går som i Strömsö... 

Kanske är det först när vi på djupet möter oss själva och tar konsekvenserna av det mötet, som den verkliga hållbarheten byggs? Det tog mig länge att öppet erkänna min stora trötthet. Länge var jag den som orkade, som höll ut och höll ihop. Nu övar jag mig på att vara så som jag är - och det ligger en förunderlig styrka i att våga släppa taget. I allt detta ligger också mötet med varandra; att ärligt säga hur vi har det, att inte bygga fejkade fasader, att möta varandras erfarenheter med respekt och värme.

Där någonstans börjar det (nya) gröna livet för min del.

Om att leva som man lär - eller är?

En dag gick det bara inte längre. Jag kunde inte fortsätta i ekorrhjulet. Jag måste stiga av.

Visst hade jag känt på mig - länge! - att någonting var fel. Symptom som knackade på allt oftare: sömnsvårigheter, hjärtklappning, yrsel, mood swings, magproblem... Någonstans inom mig visste jag ju att jag både ville och behövde bromsa, stanna upp, ta en time out, ändra riktning i livet. Få perspektiv på ett ohållbart system.

Det var bara det att jag så gärna ville både äta kakan och ha den kvar. Att det aldrig var riktigt läge. Att jag alltid hade något intressant på gång. Att det alltid kändes som att jag kanske kunde tänja gummibandet lite till och göra den där förändringen i ett ospecificerat "sen".

Det gick faktiskt så långt att jag fick en panikångestattack. Först efter det kom dagen då jag med gråten i halsen och lugnet i själen förstod att det var dags att ta paus. På riktigt! Att låta sjukskriva mig är ett av mina svåraste beslut hittills i livet. Jag anar att det också är ett av de bästa.

Så det blev tyst. Alldeles ovanligt och obekvämt tyst. Både på jobbet, i livet och här på bloggen. Det blev slutet på något och början på något annat, förhoppningsvis någonting riktigt hållbart. Det blev en helt ny puls.

För tillfället ser mina dagar ut ungefär såhär: Jag sover och vilar. Jag promenerar i naturen. Jag läser romaner. Jag yogar och mediterar. Jag presterar så litet som jag kan. Jag är snäll mot mig själv så mycket som jag kan. Jag känner efter vad jag behöver för att återhämta mig.

I morse kände jag till exempel att jag behövde en date med mej själv, helst i en miljö som andas "ljus och kärlek". Det blev en skön stund på det här underbara stället, Café Skorpan. 

Jag försöker inte ens leva som jag lär just nu.
Jag försöker bara leva som jag är.

REKOlunch = resiliens

Igår ordnade Jakobstadsnejdens ekomarthor en sopplunch på orangeriet i Aspegrens trädgård. Detta som en del av omställningsveckan Transition Week Ostrobothnias program. Veckan är ett samarbete mellan många olika aktörer, främst Slow Food Ostrobothnia och Föreningsfestivalen. Ekomarthorna tackade ivrigt ja till att medverka med en pop up-restaurang, eftersom vi i vår marthakrets intresserar oss för en hel del av de saker som omställningsrörelsen handlar om. Hela vår verksamhet handlar ju om hur vi kan leva mera hållbart i den lokala vardagen - och mat står verkligen i centrum för många av både ekomarthornas aktiviteter, omställningstänket och utgör en hörnsten i hela martharörelsens filosofi.

Om man vill lämna ett lite mindre ekologiskt fotavtryck på den här jorden är lokalproducerad mat ett bra sätt att börja! Eftersom REKO-konceptet kommer från Jakobstad ville vi gärna bjuda på en "omställningslunch" bestående huvudsakligen av livsmedel inhandlade i den egna REKO-ringen. Lite som en hyllning till det här lokalproducerade konceptet, som bidrar både till att bygga sociala nätverk mellan både producenter och konsumenter, till att skapa en fungerande ekonomi kring lokalproducerad mat i regionen och till att öka matsäkerheten i regionen. I sann marthaanda planerade vi en meny utgående från lokala råvaror i säsong, organiserade uppköp och förberedelser och skred till verket. Våra lokala REKO-producenterna var underbart tillmötesgående både i fråga om varor, leverans och prissättning, så ett stort tack till dem!

Vi siktade på 60 lunchgäster och som av bilden synes fick vi fullt hus, trots mycket sparsam marknadsföring av lunchen. Härligt! Vi beslöt oss för att servera lunchen till självkostnadspris och donera ett eventuellt överskott till Kvinnojouren i Jakobstad. Som det ser ut nu kommer vi att kunna stöda den här viktiga aktören med ett par hundralappar.

Menyn bestod av skördesoppa och hembakt bröd, samt kaffe med rulltårta till efterrätt. Eftersom många gäster igår frågade efter våra recept, kommer de nu här:
 

SKÖRDESOPPA - receptet är ett äkta martharecept och finns här!

ENKELT LANTBRÖD (1 stort bröd)
25 g jäst
1 msk honung
2 tsk salt
5 dl ljummet vatten
3 dl grahamsmjöl
7 dl speltmjöl (hälften fint, hälften grovt)
ca 1-2 dl mjöl till utbakningen 

Smula jästen i dagbunke. Strö över salt och klicka i honung. Slå över en del av vattnet och rör tills jästen löst sig. Häll i resten av vattnet, balnda ner mjölerna. Arbeta ihop med trägaffel, degen ska vara rätt lös. Låt jäsa en timme med duk över. Ta upp och arbeta in 1-2 dl mjöl och knåda några minuter. Tippa upp degen och forma med mjölade händer degen till ett stort bröd. kär några snitt i ytan. Låt jäsa 20 minuter på plåten. Grädda i 250 grader 15 minuter, sänk sedan värmen till 200 grader och grädda ytterligare 40-50 minuter. Låt brödet svalna på galler. Skär inte upp förrän det svalnat helt. 

Receptet är hämtat ur "Kärlek, oliver och timjan" av Anna och Fanny Bergenström.

MÜSLIBRÖD (1 långpanna)
10 dl fullkornsspeltmjöl
4 dl müsli
2 tsk matsoda
1 tsk salt
1 dl mörk sirap
7 dl piimä
russin

Blanda alla torra ingredienser väl. Rör ner russin, sirap och piimä. Bred ut på bakplåtspapper i långpanna. grädda 45-55 minuter i 175 grader. Ät brödet färskt - gärna samma dag - eller dela i portionsbitar och frys ner det. 

BOVETEFRALLOR (20 stycken medelstora frallor, glutenfria)
50 g jäst
9 dl kallt vatten
1,5 tsk salt
7 dl bovetemjöl
4 dl rismjöl
1 dl psylliumfröskal

Blanda jäst och vatten tills jästen löst upp sig. Rör ner salt och psylliumfröskal blandat med mjölet. arbeta ihop degen och låt den sedan svälla tio minuter. Baka ut till semlor. Låt jäsa 90 minuter. Grädda i 225 grader, cirka 20 minuter. Låt bröden svalna helt innan du skär upp dem.

LINGONRULLTÅRTA
4 ägg 
2 dl socker 
1 dl rågmjöl 
0,75 dl potatismjöl 
1 tsk bakpulver 

Vispa ägg och socker vitt och pösigt. Blanda rågmjöl med potatismjöl och bakpulver. Sikta ner mjölblandningen i äggsmeten och rör om med en slickepott. Grädda 6-7 minuter i 225 grader. Stjälp upp på sockrat bakplåtspapper för att svalna.

Fyllning:
2 dl vispgrädde 
1 tsk vaniljsocker
0,5 dl socker 
1 burk kvarg (eller 250 g avrunnen yoghurt) 
2,5-3 dl lingon 

Vispa grädde med vaniljsocker till ett fast skum. Rör ner socker, kvarg och lingon. Fördela fyllningen på den kalla rulltårtsbottnen och rulla ihop tårtan.

Den yngre generationen kökshjälpare valde att på eget bevåg göra diverse skyltar för att pryda lunchlokalen. Den här tycker jag var särskilt fin:

Efter att gästerna gått hem, disken var diskad och orangeriet städat, kunde jag konstatera att den här dagen gav mig något vida mer värdefullt än mat i magen och "klirr" i välgörenhetskassan. Den gav mig gemenskap och glädje, en känsla av att på talkoanda kan man bygga nästan vad som helst! Det är fantastiskt vad som är möjligt när man väljer "ti arbeit ilag" - att arbeta tillsammans. Och därigenom blev REKOlunchen ett tydligt exempel på det som omställningsrörelsen i grund och botten handlar om, nämligen att skapa en lokal resiliens som gör att samhället klarar av att bemöta de utmaningar som klimatförändringen och det postfossila samhället obevekligt kommer att ställa oss inför. Den där resiliensen - jag misstänker att den egentligen till sitt innersta väsen är helt och hållet relationell... Och jag anar att den byggs där "jag, mig och mitt" får stå åt sidan för "vi, oss och vårt"!

EKOmarthornas REKOlunch

Imorgon klockan 12-14 ordnar ekomarthorna en sopplunch på orangeriet i Aspegrens trädgård. Det serveras soppa med hembakt bröd, kaffe och kaka, till självkostnadspris. Råvarorna kommer i huvudsak från Jakobstads REKOring och vi vill på detta sätt lyfta fram den fantastiska REKOkulturen som en del av Transition Week Ostrobothnia. Varmt välkommen!

Solutions - en glimt

Jag är ännu omtumlad. Lite oklar över vad jag varit med om och vart det kommer leda mig. Helt klar över att detta är en av vändpunkterna i mitt professionella liv.

I fredags gick Jordnäras inspirationsdag SOLUTIONS FOR A BROKEN WORLD med Daniel Hansson av stapeln. Dagarna innan hade varit stressiga, men nu var jag fylld av ett stort lugn och av förväntan. Jag bara kände inombords att något fint var på gång. Så blev det också! Ett magiskt morgonljus lyste över den gamla prästgårdsbacken, trädgården sprakade av höstfärger och luften var sådär klar och hög som den bara är i slutet av september. Och inne i huvudbyggnaden - dessa urgamla rum med behagliga proportioner, rofyllda färger och gedigna material, utsikten över odlingarna. Människorna som droppade in en efter en: värmen i leenden och handskakningar, innerligheten och den trevande nyfikenheten. Och småningom doften av kaffe nerifrån köket. Det bådade gott... Det bådade kreativt lugn och tankeflöde.

 

Daniel inledde med att berätta om sin egen resa, hur hans perspektiv förändrades i ett omvälvande möte med de urgamla cedrarna i vildmarken i Idaho. Han talade om människan som relationell varelse. Han talade om djup återkoppling, till naturen och till varandra. Och i mitt huvud ekade nyligen citerade ord av min favoritfilosof Martin Buber: "I consider a tree"... Och kanske är det i mötet med träden som allt kan förändras?

 

Sedan följde en både informativ och engagerande föreläsning med inslag av film, filosofi och fakta. Referenser till da Vinci och Spinoza, till konsten och vetenskapen. En föreläsning som fick mig (som betraktar hermeneutiken som ett fundament för det mesta jag gjort i forskningsväg hittills) att se begreppen hel och helhet i ett alldeles nytt ljus. Att se deras värde i arbetet för en hållbar värld. Och varvat med det: berättelserna och bilderna, diskussionerna och de praktiska övningarna. Däremellan Rosenlunds husmanskost till lunch, en nypa frisk luft och solsken.

 

Och så nonstop tankeflöde, dialog, process i mindre grupper. Vi arbetade med stora papper och färgrika pennor i kreativa övningar för att öva upp vårt systemtänkande och den analytiska helhetssynen gällande teman som låg oss själva nära. Vi drog pilar och dubbelpilar, försökte finna hävstångspunkter. Vi diskuterade oss fram till både "roten till det onda" och "roten till det goda" (min tolkning) och upptäckte länkar mellan fenomen som förstör och/eller förändrar. Allt i syfte att byta perspektiv och upptäcka var förändringspotentialen ligger. Vi jobbade intensivt fram tills vi var tvungna att avrunda och lite motvilligt söka oss hemåt, var och en till sitt. 

Det är förstås alldeles omöjligt att fånga en transformativ process av det här slaget i ord i ett inlägg på en blogg. I mig bultar skildringen av det där mötet med vildmarken starkt. Insikten om hökblickens nödvändighet, cedrarnas långa perspektiv, naturens system som fundamental princip. Och proportionerna: hur väger vi ekologiska, sociala och ekonomiska värden och förstår dem i förhållande till varandra. Vad väger tyngst och skapar hållbarhet i mitt eget liv? Vilket är klimatförändringens verkliga pris - i euro och cent, i eskalerande klyftor, i förlorade ekosystemtjänster? Och var finns de där zonerna där verklig förändring är möjlig, där en liten knuff i rätt riktning kan göra stor skillnad? Jag anar konturer men har inte grunnat klart än.

Länst in i hjärteroten finns också glädjen och värmen i människomötena jag fick uppleva. Ett rum fyllt av grönskimrande vänner, som en av deltagarna så poetiskt kallade det! Jag vet att det över tid kan komma mycket gott ur sådana gemenskaper... Och ju mer tiden går, desto mer övertygad blir jag om att det är relationerna som är den springande punkten i allt verkningsfullt miljöarbete. Relationerna till oss själva, varandra och naturen - om de blir integrerade och återknutna - då finns det hopp om ett hållbart liv i en hållbar värld! 

Nya perspektiv!

Imorgon blir en heldag i den här fantastiska miljön. Jag har på känn att dagen kommer göra gott! Nya perspektiv på lärande och hållbarhet hela dagen lång, härligt sällskap, god mat... Vad kan man mer begära? Daniel Hansson från Terra Religata (Eart Reconnected) kommer leda processen och låta deltagarnas behov mötas både i teori och praktik. Omställning - inre och yttre - står på agendan. Förväntansfull, det är vad jag är! Och rapport om hur det blev lär följa ;)

Vilan!

Jag älskar ljus som silar genom linnegardin. 

Jag älskar fårskinnsfäll mot fötter. 

Jag älskar stillhet efter brus. 

Jag älskar vilan!

Transition Week Ostrobothnia

Snart brakar den loss - den första omställningsveckan i Österbotten! Jag är taggad och ser fram emot många fina stunder med nätverkande, inspiration och kunskap och stärkt handlingsberedskap. Jag gillar verkligen detta med att "tänka globalt och leva lokalt" genomsyrar hela omställningsrörelsen. Mat är en konkret röd tråd i veckans program och "food for thought" en annan. Den bredden hade inte funnits om inte veckan gjorts som ett samarbete mellan en rad aktörer, från Slow Food till Martha och SÖU. Tala om lokal samverkan!

Såhär ser programmet ut:

 

Vi på Jordnära startar upp med Daniel Hansson på Rosenlund och sedan rullar det på i tio dagar... Själv ska jag delta åtminstone i föreläsningen med David Jonstad på Ritz och i EKOmarthornas REKOlunch på Aspegrens trädgård. Hoppas att också du hittar någon programpunkt du vill delta i!

Downshifting - om mindre som kan bli mer

 
Idag är det fredag och jag är alldeles ledig. Jag har ingen plan, ingen agenda - utom att ta dagen som den kommer. Det är en alldeles fantastisk känsla!

Att jag har det såhär är resultatet av att jag valt att den här hösten jobba bara 60 % på mitt vanliga jobb. Resten av tiden har jag tänkt ägna åt återhämtning och skrivande, i nämnd ordning. Jag tror att jag kommer att vara mycket i naturen, jag tror att jag kommer att både röra på mig och sova när min kropp behöver det. Eventuellt kommer jag också och att låta mig själv förverkliga diverse roliga infall och projekt som dyker upp längs med vägen. Vi får se. Det jag verkligen vill är utforska vad som händer med mig när balansen mellan pliktbetonat och lustbetonat liv förändras.

Jag har i många år varit intresserad av downshifting som fenomen. Det här med att frivilligt skala ner - inte upp - livet fascinerar mig. Att ta ner tempot, att ta ner konsumtionen, att ta ner mängden intryck. Vad är det som händer i oss människor när vi vänder upp och ner på det förväntade tillväxt-till det-yttre-tänket? Det där tänket som säjer att vi ständigt ska ha mer, göra mer, vara mer. Det där tänket som ju i vårt samhälle inte alls bara drabbat ekonomin, utan också invaderat alla möjliga andra sfärer av tillvaron.

Vad händer med mig när jag sållar i uppdragen och gör färre, men möjligen bättre, saker? Vad händer i mig när jag sänker tempot? Hur påverkar det min hälsa? Hur påverkar det mitt tänkande när det ytliga, snuttifierade bruset mattas av? Vilka processer kickar igång under ytan, inom mig själv? Vad händer med mina relationer? Jag har en hypotes om att mindre egentligen kan bli mer. Frågan om kvantitet och kvalitet är egentligen rätt uttjatad och kvalitet och kvantitet är ingen dikotomi - de är en organisk helhet. Men mindre av ett kan bereda utrymme för mer av något annat. Typ mindre stress och splittring kan betyda mer insikt och större ro.

Jag är ytterligt medveten om att det är ett privilegium att ha möjlighet att förändra vardagen i den här riktningen. Samtidigt går det ju inte helt smärtfritt. Det kräver förmågan att uthärda att inte vara den där evigt duktiga, plikttrogna och överpresterande arbetstagaren. Det förutsätter modet att ärligt möta frågan om vem jag Är när jag inte Gör. Det betyder förstås också helt konkret en mindre inkomst, mindre pension. Bland annat.

Just nu ska jag sluta skriva och stänga av datorn för att gå på lunchvandring i Fäboda med min sambo. Mindre skrivande blir idag mer samvaro och mer natur, mer sol, mer frisk luft. Jag ska återkomma om effekterna av det valet.

Skördetidsfilosofier

Äntligen skördetid! Alla omställares favorittid på året, vågar jag påstå.

Augusti är ju en sådan fantastisk självförsörjningsmånad, vare sig man har ambitionen att helt fixa sin egen mat eller att bara göra det delvis. Augusti är mängder av hallon, vinbär (svarta och röda) och krusbär klara att tas vara på inför den kommande vintern. I år har vi faktiskt fryst in det mesta, visa av skadan från tidigare år när saften möglat i flaskorna då vi förvarat dem i vår matkällare. Augusti är sockerärter, morötter, kryddor och potatis. Augusti är gurkor i överflöd i växthuset, fast de första kom redan i början av juli.

Den här veckan har vi plockat, förvällt och fryst in en del av våra brytbönor. Vi har också skördat våra första egna tomater i växthuset - tre stycken små söta cocktailtomater. De andra sorterna är till största delen ännu alldeles gröna, så vi får hoppas på både sol och värme i september. Annars blir det stekta gröna tomater på menyn...

Vi njuter av vår härliga squash, som förstås måste ätas mer eller mindre direkt. En fullstor pumpa har vi lyckats få hittills, fler är på gång. Dem hoppas vi till största delen kunna lagra. Vi plockar björnbär i mängder och funderar på att plantera en buske till inför nästa säsong. Det mesta med odling och augusti känns otroligt bra. Rikt på något sätt - och då tänker jag inte ekonomi.

Ändå får jag erkänna att den här odlingssommaren varit utmanande. Allting har verkligen inte gått som i Strömsö ;) Regnet och kylan har gjort att det känns som att vissa grödor växer extremt långsamt och somligt inte alls. Våra morötter är ännu irriterande späda, och kålen blev tyvärr en total flopp detta år. Och nu har potatisen drabbats av knäpparlarver och tomatplantorna av usligt bladmögel! Jag vet inte om vi borde ta vara på hela skörden innan det blir värre eller härda ut och hoppas på att angreppen avtar...

Jag håller verkligen med Farbror Gröns tankar häromveckan - att träda in i odlandet gör något med en, kanske just för att där finns dessa utmaningar. Odlandet kräver kunskap, envetet arbete och mycket tålamod. Det ökar ödmjukheten inför vädrets makter och späder för min del också på funderingarna om klimatförändringens inverkan. Det ökar respekten för det fantastiska arbete alla våra proffsodlare gör - de som till skillnad från oss hobbyodlare faktiskt förser så många människor med mat för dagen, året om! Odlandet gör oss också kreativa, särskilt om vi väljer att rätta menyn efter de grödor som klarat sig fram till skörd. Och det är en speciell form av närvaro i det där korta ögonblicket när rosenbönan blommar.

För min del är odlandet lärorikt också för att det påminner mig om att "människan spår och Gud rår" - eller något i den stilen. Jag drömmer, köper frö, förodlar och skolar om. Jag ritar fina skisser och planerar. Jag vattnar och rensar och gödslar och pysslar med våra plantor. Och ändå - jag har egentligen inte så stor kontroll som jag inbillar mig över hur skörden sist och slutligen blir. Det är en paradoxal känsla av frustration och lättnad, att allt inte hänger på mig. Vare sig det nu går som i Strömsö - eller inte.

Solutions for a broken world

Sommar, sommar... Så fort den flyger förbi! Men det goda med den saken är att Jordnäras workshop med Daniel Hansson den 30.9 nu närmar sig med stormsteg ;) 

Daniel är filmaren, föreläsaren och forskaren som för tillfället jobbar med hållbarhetstänk bland gymnasieungdomar i Strängnäs i Sverige. Dessutom sysslar han med konstbaserade projekt inom Terra Religata, som du kan klicka in på här. I sitt arbete utgår han bland annat från erfarenheterna han fått när han samarbetat med indianer från flera olika stammar i Idaho, USA. Deras visdom och helhetstänkande kan vi låta oss inspireras av för att hantera de komplexa hållbarhetsfrågorna på ett verkningsfullt sätt. Daniel kommer under workshopen i Jakobstad att ge oss redskap för att utveckla vårt tänkande och våra handlingar i en mera hållbar riktning och dagen riktar sig till alla som är intresserade av förändringsprocesser i allmänhet och hållbarhetsfrågor i synnerhet.

Vi har valt att arrangera eventet i den fantastiska miljön på Rosenlunds prästgård (www.rosenlund.fi). I priset för workshopen ingår kaffe och en lunch gjord på lokala råvaror i säsong. Om vädret tillåter gör vi också en kort rundvandring i prosten Aspegrens trädgård och får höra mer om hur han revolutionerade odlandet i våra trakter på 1700-talet och jobbade stenhårt för den förändring han såg var både nödvändig och möjlig. Jag kan inte låta bli att tänka att vi kan hämta kraft ur det tänket då för vårt eget tänk nu - de utmaningar vi står inför kräver minst lika mycket engagemang och sisu som prosten och hans vänner hade på sin tid!

Mer info får du på eventets sida på Facebook och anmälan gör du genom att kontakta oss på Jordnära (info@jordnara.fi). Vi ser fram emot en inspirerande dag!

Reflektioner från ett nöjesfält

 

Någonstans mellan en joyride och en thunderbird slår det mig. Det är kanske balansen mellan rysligt och roligt som är hela grejen?

På nöjesfältet överträffar vi oss själva: vi låter oss själva föras med i de vansinnigaste av attraktioner, vi åker upp och ner och snurrar snabbt, vi överlåter oss och litar på att det roliga kommer överväga det rysliga. Eller vi gör en sannolikhetskalkyl och hoppas den håller.... Själv avstår jag gärna upp och ner och högsta höjden, även om det ska säjas att jag en gång i historien låtit mig själv uppleva det fria fallet på Gröna Lund - 80 meter isande skräck i några sekunder och ett livslångt löfte om att aldrig göra om det.

Ute i världen är den isande skräcken dessvärre inte lika snabbt övergående och balansen mellan rysligt och roligt väger på många platser just nu åt helt fel håll. Stundtals tycker jag mig ironiskt nog bevittna just ett fritt fall.... Under den senaste veckan har mina vänner i Nice tvingats uppleva att en lastbil kan radera liv och trygghet och glädje på samma tid som ett åk i en bergochdalbana. Mina bekanta i Turkiet har på några dagar sett ett misslyckat kuppförsök med påföljande haveri inom rättsväsende, utbildningsväsende och fri media. Deras vardag står på spel. Deras mänskliga rättigheter är satta på undantag. Deras framtid är oviss. Om nu inte livslångt, så under överskådlig tid.

I jämförelse är mitt bultande hjärta och pirr i magen inför åket i en thunderbird ingenting. Absolut ingenting.

På nöjesfältet krymper vi alla världen för en stund och lever här och nu. Också jag skriker och skrattar och låter mig roas. Också jag gläds av att dela dessa ögonblick med mina nära. Men jag har oändligt svårt att glömma världen utanför. Dess elände finns kvar som ett isande stråk i värmen. Kanske är det en udda form av empati jag bär på? Att hela tiden känna dessa lager på lager, känna att min del är bara en i den större helheten. Att mitt välbefinnande hänger ihop med världens.

Vi behöver vår kraftpark ibland. Vi behöver få åka i hisnande attraktioner med våra älskade. Vi behöver få överträffa oss själva och lära oss själva och våra barn att mod inte är något du har, utan något du är. Och den lilla eller stora människa som fått märka att hon törs lite mer än hon vågar, hon bär den upplevelsen med sig ut i livet. Det får bara inte stanna där. Nöjesfältets upplevelser behöver vi bära med oss ut i livet och använda dem för att stå upp för allas rätt till ett gott liv.

För det som hände i Nice och Ankara och kommer att hända igen på andra oroliga platser i världen framöver. Och dessa rysligheter är ingen naturlag - de är en kulturlag... Den lagen handlar om möjligheter: till mat för dagen, utbildning, dräglig inkomst. Den handlar om rätt att vara den man är, skapa sitt eget liv i frihet och trygghet. Den handlar om en verklighet som kan ändras, i det lilla och i det stora, av oss gemensamt.

Jag önskar så att fler av oss ville ta en tur i vårt mentala pariserhjul, se lite längre bort, upptäcka att vi alla hänger ihop på den här planeten. Att fler av de tusentals människor som besöker parken denna sommar skulle använda en liten gnutta av sin energi till att också arbeta för att vända balansen mellan rysligt och roligt i det globala perspektivet. Jag blundar och jag önskar - och tar en klunk KultaKatriina ur min mugg. Det kaffet är varken eko eller reko, men det är gott och det var min mammas label, långt innan labels var en grej. Den klunken påminner mig om att störst av allt är kärleken. Och kärlek lär behövas för att få till en ny twist på världen!

Det är som det är

Jag lever i kravlösheten. Det är min sjätte, nej sjunde, semesterdag och jag börjar så sakteliga landa i en långsammare lunk. Kroppen finner en annan rytm. Knoppen likaså. Men det går inte smärtfritt. Det är "pay back time", som min bästa vän i världen kallar det. Det är stundtals rastlöst och ibland frustrationsfyllt att återfinna detta andra efter månader av stress och prestation. Det skaver faktiskt lite. Att inte ha en plan. Att ta dagen som den kommer.

Ute i kaffestugan vid havet piskar regnet mot rutan. Jag tröttnar aldrig på den horisonten! Klipporna, tallarna, vattnet... Den horisonten påminner mig om vem jag är, där allra innerst inne. De holländska turisterna ger färg åt den grå eftermiddagen. Kaffet är starkt och samtalet söker sig sakta fram. I tystnaderna bor en särskild form av tillit och trygghet.

Jag misstänker att jag har viss draghjälp i finnandet av min semesterlunk av det regn och rusk som så många förbannar just nu. Visst skulle jag gärna möta solens strålar utanför mitt fönster - se dem sila genom lövverket och klä trädgården i guld. Känna värmen och soldoften mot huden. Låta solen ladda mig med ny energi.

Samtidigt kan jag känna att det är något överraskande skönt med dessa kulna och duggande dagar. De inbjuder till långsamhet, till läsning och middagsvila, till samtal och reflektion. Vänner och släktingar kommer förbi för att umgås en stund. Ingen verkar ha särskilt bråttom någonstans, ingen ser ut att känna någon press att "ta vara på sommaren" just nu. I väntan på värmeböljan är det legitimt att bara vara.

Det är som det är.

Om inre och yttre hållbarhet

Det är tidig morgon. Det är solsken och fågelkvitter utanför sovrumsfönstret. Jag vaknar av en inre väckarklocka och mornar mig en stund. Dricker mitt morgonkaffe, bläddrar i tidningen och småpratar med S. Delar den där stunden. Tar en runda ut till växthuset, tittar till plantorna och ger dem en skvätt vatten. Hör koltrasten och vindens sus i den lilla skogsdungen. Känner doften av jord som värms under solens strålar. Ser att stjärnflockan snart kommer explodera i en kaskad av rostigt rött. Just där och just då, ingen tideräkning.

Jag läste psykologen Jonas Mosskins krönika i gårdagens DN om att vi alla måste börja leva som lantisar. Att vi stadsmänniskor har tappat bort något viktigt, att vårt oupphörliga dövande av vårt inre är det som tär på jordens resurser, att vi måste finna nya vägar till balans och mening, att vi måste leta efter den inre hållbarheten. Jag tror det ligger något i det han skriver.

Däremot är jag inte säker på att den inre hållbarheten alltid kommer först. I ett inlägg här på bloggen i somras skrev jag såhär:

"Jag tror att den yttre hållbarheten är tätt tvinnad med den inre hållbarheten, att de ömsesidigt förstärker varandra. Att engagera sig, att arbeta för något, att bidra med sitt kunnande eller sin närvaro eller sin humor ger inre styrka. Om det sedan gäller att sortera sopor eller odla sin egen mat eller köpa grön el eller ekomat - de handlingarna ger så otroligt mycket mer än de tar. Och den inre styrkan ger i sin tur mod att göra mer. Kanske inte rädda hela världen, men däremot göra det jag kan just här och just nu.

Jag tror att vi människor mår bra av att ta ansvar. Av att bry oss. Av att läsa på och lära mer. Av att tro och se att det går att förändra världen, inte var och en ensam, men många tillsammans. Strävan efter ett hållbart liv ger både mål och mening. Ett mål och en mening bortom den futtiga individualistiska maximeringen av lycka eller vinst för mig och mina närmaste.

Jag tror också att det är livsviktigt att måna om sin inre hållbarhet för att orka jobba med den yttre. Att stanna upp, att reflektera, att vila, att fylla på reserverna. Att vistas mycket i naturen och hämta kraft. Att oftare lyssna inåt, att respektera vad den inre rösten vill säja. Att ta hand om sig själv - inte som ett självändamål, utan för att det gagnar helheten i livet. Att våga släppa gamla tankemönster och ta till oss nya."

Så tänker jag fortfarande. Att det ena ger det andra, ömsesidigt. Den här morgonens glimt av gemenskap, förundran och närvaro - stunden tillsammans, stunden i det gröna - ger mig kraft att möta världen, mod att stå emot den ohållbara trendighetens lockelser. Våga vara, snarare än göra eller äga. Och ibland är det rakt tvärtom; att valet att stå upp för hållbarheten (ekologiskt, socialt eller ekonomiskt) ger mig påfyllning inombords. Att beslutet att exempelvis sätta slantarna på ett växthus istället för att åka på semester till andra sidan jordklotet gör något med mitt inre. Att aktivt avstå en del av det som av konsumtionssamhället basuneras ut som nödvändigt eller eftersträvansvärt stärker min inre hållbarhet. Det ena och det andra, oupplösligt!

Växthusglädje

Veckorna går fort just nu! Det känns som att försommaren susar fram, även om stormvindarna ikväll påminner mer om höst. Allt växer så det knakar, både växter och ogräs, och jag hinner faktiskt inte riktigt med... Allra helst skulle jag bromsa tiden, låta dagarna lunka lite långsammare. Istället får jag så gott det går försöka fånga dem, se till att njuta lite extra av de där rofyllda stunderna jag har i det gröna.

Största glädjen just nu bjuder vårt växthus på. Jag fylls fortfarande av tacksamhet varje gång jag tittar ut och ser kupolen. Det känns nästan lite magiskt att den faktiskt står här på vår bakgård. I helgen lade S ett golv av betongplattor och det blev som ni ser superfint!

 

Ännu ska jag sätta kantstenar, så att odlingsbäddarna inte rasar, men sedan börjar växthuset vara så gott som färdigt inrett. Växer bra gör det ju redan. I min improviserade varmbänk kan vi nu skörda både basilika, mangold och sallat. Jag tror gott att jag kunde ha startat den ännu tidigare och fått en bra skörd redan i början av maj. Det får bli en lärdom att bära med till nästa odlingsår!

 

Tomaterna växer också fint. Vi satte tolv plantor, fyra sorter, och den mängden borde ge såpass stor skörd att vi kan ta tillvara en del av skörden med tanke på vintersäsongen. Nu i helgen tjuvade vi de plantor som ska tjuvas och satte vedaska som näring. Gräsklipp lär vara bra för tomater, så det ska vi strössla i bänkarna så småningom.

 

Gurkplantorna är på gång, men skulle behöva mer värme för att riktigt frodas.

 

So far so good, alltså. Det är en glädje att ta sin dagliga runda till växthuset och titta till växterna, vattna en skvätt och knycka upp lite ogräs. Kanske blir det någon paprikaplanta och chiliplanta också när sommaren tar fart på allvar. Och möjligen en vinranka. Sedan föreställer jag mig att det äntligen är dags att bara njuta - kanske i hänggungan Hanging Egg, som jag drömmer om att rigga upp i nocken...

Samtal om livet

Häromsistens hade Simon och jag besök av journalisten Ann-Sophie Sandström, som gör programmet Samtal om livet för Radio Vega. Hon ville göra ett avsnitt om oss och vår "aktivism" och det blev en lång session i soffhörnan här i vårt vardagsrum. Vi kom att tala om både det ljusa och det mörka i tillvaron, om det fantastiska i att som människa vara betydelselös och betydelsefull på samma gång, om engagemanget och om tröttheten... Det blev verkligen ett samtal om hela livet, inte alls bara om vårt gemensamma engagemang i hållbarhetsfrågor.

Jag är oerhört fascinerad av hur Ann-Sophie fick oss att klä våra tankar och känslor i ord, hur hon skapade en atmosfär där det var naturligt att tala också om det utmanande och bräckliga i tillvaron. Det som vi vanligtvis kanske inte ventilerar offentligt, men som så många ändå kan känna igen sig i. Av lyssnarreaktionerna att döma är det nämligen många av oss går runt och bär på känslighet och förändringslängtan, tankar om Det Goda Livet och drömmar om en grönare värld!

Icke minst är jag imponerad av hur Ann-Sophie lyckades med konststycket att klippa ner alla de där spretiga samtalstimmarna till en sammanhängande helhet som faktiskt har en röd tråd ;) I etern framträder nu för mig själv en berättelse där den inre och den yttre hållbarheten vävs av samma tråd. Den ena finns inte utan den andra. Och i mitt (våra) liv pågår arbetet med dem båda, ständigt. Vi blir aldrig färdiga och det är som det ska, eftersom livet är mera process än produkt.

PS. Om du vill lyssna, så hittar du programmet här.

Ekologisk bubbelkväll

Häromsistens hade vi ekomarthor vår traditionsenliga vårfest. Vårt motto är ju att kombinera ekotänk med vardagslyx och vi brukar dra lite extra på lyxfaktorn när vi samlas till vårfest. Den här gången ordnade vi knytkalas och bubbelprovning. Jag räknade just ut att vi varit veksamma i 6 år nu och det är ju verkligen värt att fira!

Sedan starten 2010 har antalet medlemmar gått från ett dussin till cirka 50. Vi har hunnit med en massa olika aktiviteter, allt från att göra eget shampoo till att engagera oss i mathjälp. Det jag uppskattar mest är att vi är en så brokig skara - i vår krets finns rum för att leva ekoreko på rätt många olika sätt. Och det är inga pekpinnar inblandade. Jag tror att det är en av orsakerna till att alla hittar sin egen tråd i verksamheten.

Nåja, nu var det alltså ekologisk bubbelkväll. I hyllan på ALKO finns numera glädjande stort utbud av ekologiska bubblor. Vi fick hjälp att välja ut några sorter i prisklassen 10-15 € per flaska och ordnade en liten provning. Vi hade också med en alkoholfri variant, som tyvärr inte föll mig i smaken, eftersom den smakade mest av grape och socker. För egen del dricker jag lika gärna en vanlig pommac...

Jag är inte särskilt kräsen när det kommer till riktigt festliga drycker. Lite förkärlek har jag dock för det italienska och min favorit blev faktiskt den italienska proseccon Pizzolaro Stefany. Den är lätt och rätt sprallig i smaken. Jag gillar att den är mer åt det torra hållet. Och att den kommer från ett vinhus som varit verksam i fem generationer och odlat vin enligt ekologiska principer sedan 1985!

Tyvärr har också ekologisk vinproduktion sina grumliga sidor. Ekologisk odling av druvorna verkar vara en sak och själva framställningen en annan. För min del väger det ändå tungt att man i stället för kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel använder mer naturliga ämnen, tex kopparsulfat och svavel för att hantera skadedjur. Men precis som med andra lyxvaror gäller det ju att inse att eko och hållbarhet är komplexa och relativa begrepp. Transporter, förpackning, arbetsförhållanden och dylikt inverkar förstås på helheten och jag önskar att man småningom kunde utveckla en form av footprint-markering också för den här typen av produkter.

Hursomhelst, vi hade en trevlig kväll med givande samtal och god mat. Än en gång fick jag vatten på min kvarn om gemenskapens betydelse för omställningsprocesser. Kanske fick någon av oss igen inspiration för att införa en hållbar vardagsvana - bubblig eller inte - eller kände tillhörighet till en grupp människor som också vill trampa upp nya stigar.

Bara så ni vet, just nu står det faktiskt en flaska av den där proseccon på kylning i vårt kylskåp... Hållbarhet i livet kan nämligen också vara något så enkelt som att veta när det är läge att bubbla!

PS. För den som undrar: Jag kände tydligen på mej att lejonen skulle fixa hockeysegern nyss ;)

Skickat via Blogsy

Orden och jorden - igen!

Kulet och mulet väder, men vårkänslor ändå!

Idag tog vi oss nämligen tid att plantera ut lite växter på friland. Det är förstås i tidigaste laget, men vi chansar. Går det som vi hoppas har vi en hel del egna pumpor, squash och frilandsgurka att skörda redan i juli...

I växthuset har tomaterna och basilikan huserat i ett par veckor redan. De har rotat sig jättefint, men skulle nog behöva mer värme för att riktigt ta fart. Basilikan och mangolden är på gång och några potatisblad börjar kika fram i min improviserade varmbänk. Snart ska vi sätta också gurkplantor och paprikaplantor i växthuset. Det får bli köpeplantor eftersom vi inte riktigt var ute i tid med den sådden.

Växthuset är ju ännu under arbete. Inom kort borde vi få till ett golv av betongplattor, som hjälper till att magasinera värme och jämna ut temperaturskillnaderna mellan dag och natt. Plus hindra ogräset att slå rot, förstås. Och sedan grunnar vi på om vi ska ha någon form av kanter mellan golv och odlingsbänkar - och i så fall i vilken form.

På det hela taget är det i varje fall väldigt välgörande med lite odling som motvikt till det akademiska livet. Tankarna klarnar när händerna arbetar, det är vilsamt för sinnena med spirande grönska, fågelsång och doft av jord och duggregn. Jag har skrivit om odlandets välsignelser förr och jag upprepar mig: orden och jorden - båda lika viktiga för att jag ska känna mig som en hel människa!

 

Skickat via Blogsy

Vårskrik!

Jag, som trodde att den här våren skulle bli lugn och behaglig, fick tänka om... Det blev hektiskt värre. Massor med inspirerande jobbgrejer, ett manus som ännu skulle revideras, lite miljöpedagogikstudier - och vårt vårbruk! Ingen bloggtid alls. Inte många lediga stunder. Inte mycket till vila. I varje fall inte tillräckligt.

För en vecka sedan kände jag att det var läge för ett vårskrik, fast inte av den där fantastiska sorten som Ronja Rövardotter ägnar sig åt. Den som är full av liv och lycka över allt som spirar. Nej, snarare ett frustrerat och irriterat skrik. Den sortens skrik som ligger under ytan och pyr när dygnets timmar inte riktigt räcker till och de egna resurserna känns oerhört begränsade i förhållande till allt som ska uträttas. Dessvärre.

Fortfarande tycker jag det känns lite pinsamt att erkänna det offentligt. Att jag trillar dit, i stresshjulet, av och till. Trots att jag borde veta bättre tar jag på mej uppdrag och förivrar mig och bara inte kan säja nej till allehanda - bara för att det är så himla roligt. Ibland dessvärre också av pliktkänsla eller för att jag är oklar över konsekvenserna av att avstå. Och så sitter jag där... Plötsligt en dag känns allt det där roliga och inspirerande inte alls lika roligt och stimulerande, utan mest som krav och bördor.

Jag vet ju att det akademiska livet är som det är. Ändlös prestation, aldrig vila på lagrarna, ständig jakt på pengar för projekt och skrivande, en aldrig sinande ström av förändring och utveckling. Och mycket av det där är jag ok med. Till och med inspirerad av, tidvis. Samtidigt, var finns det rum att lyssna inåt, att balansera aktiviteten med vila, att reflektera? Spontaniteten och intuitionen blir lätt åsidosatta när jobbresor skär av ens fritid, när läsning av examinationer och skrivande av artiklar alltid är på hälft. Och när familjelivet dessutom snurrar på med allehanda aktiviteter. Det är då som själen liksom börjar göra sig påmind. Högre och högre. Tills jag lyssnar.

Och jag lär mej, om än ytterligt långsamt... Jag lär mej att skapa fler luckor i kalendern. Jag lär mej att tacka nej, att avsätta tid för vila. Jag lär mej att hämta kraft från naturen. Jag lär mej att jag inte behöver vara överallt hela tiden. Jag lär mej att reservera tid för pay back time och göra det som ger mej påfyllning. Jag lär mej att ta mej tid för en lunch med en vän. Jag lär mej att njuta av små saker i stunden. Jag lär mej att bara vara - igen och igen. Jag lär mig att lyssna till själen.

Och så en dag är det där andra vårskriket faktiskt där! Det som är kraft och glädje. Det som är förundran och tillförsikt på samma gång. Och jag tänker att aldrig aldrig mer ska jag glömma balansen. Att alltid alltid ska jag minnas att värna om pauserna och påfyllningen. Att denna dagen faktiskt är ett liv.

Skickat via Blogsy