som landskapet utanför mitt fönster, så känns vårt land för mej idag. det är krispigt, kärvt, kräver sin sisu. här finns skärpa och fokusering: vi vet att vi kan om vi vill. när det gäller. vi är stolta och sega och uthärdar (nästan) allt. när det är som bäst glimtar blekt vinterljus fram i det mest kompakta mörker.
på Självständighetsdagen firar jag friheten och gemenskapen. mitt ena ljus tänder jag ikväll i tacksamhet över den insats generationer för mej har gjort. utan dem inte denna fred, välfärd, utbildning eller sjukvård. utan dem ingen PISA, inget energikluster i Vasa, inget internationellt fredsmäklande. inga vackra klänningar och frisyrer på slottet.
ändå kan jag bara inte låta bli att fundera en smula på vart vi är påväg. vad ska vi ta oss till när samhällsklimatet hårdnar? när vi gapar efter så mycket att vi ibland mister hela stycket? när klyftorna mellan framgång och tomgång bara ökar? hur ska vi se till att alla - också kommande generationer - lever gott i Finland?
mitt andra ljus tänder jag ändå ikväll i försiktig hoppfullhet. jag tror att vi har något viktigt att lära av de generationer som gått före. när det gäller att vara uppfinningsrik. i att det är tillsammans vi är starka. om vi bryr oss, om vi går sida vid sida, om vi möts och inser att vi alla ändå är mer lika än olika.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar