Advent: nummer ett...

så är den äntligen här - min absoluta favorit under det mörka halvåret! advent med sin förväntan och förberedelse. advent med gemenskap och tacksamhet över det pågående livet, ljuset som lyser mitt i mörkret. advent med sina tro-hopp-och-kärlek.

det är numera inte så mycket själva julafton som hägrar för mej. snarare är det just stämningen under vägen dit. den lätt uppskruvade tonen; långa att-göra-listor som blandas med oaser av tända ljus, glögg och pepparkakor. balansakten på slak lina.

för advent är som Jul med Ernst: det är som bäst när det är på gränsen till för mycket. men bara på gränsen... under de senaste åren har jag av olika anledningar tvingats upptäcka var gränsen med stort G går. var övermäktigheten kommer in och var tröttheten tar över. blivit bättre på att sovra i vad som är betydelsefullt och vad som inte är det. sakta låtit inredningsmagasinens bilder tona bort och de egna behoven tona fram. jag städar mindre, pyntar mindre, bakar mindre och lagar inte särskilt mycket mat. jag sänder färre idylliska julkort, köper färre klappar och satsar mindre på att stajla barnen och mej själv inför festerna. i gengäld får jag mer tid och ork och lust över för att umgås eller bara vara. för att tända ljus och begrunda. för att läsa eller skriva några rader. fortsätta på något skapande projekt jag för stunden njuter av.

när jag idag tänder det första ljuset i adventsstaken gör jag det med förhoppningen och föresatsen att kunna njuta av julförberedelserna. jag öppnar ögonen för Småfolkets upprymdhet över att klä den lilla lilla granen, jag ser hur de kavlar pepparkaksdeg och öppnar luckor i adventskalendrar och jag tänker att så vill jag också kunna vara i år. förundrad och fascinerad. när kvällen kommer värmer jag en glögg, plockar fram sticksömmen och lyfter blicken mot stjärnan i fönstret. ber att hon ska leda mej rätt genom adventstidens många krav och förväntningar, de självpåtagna och de ofrånkomliga. ber henne påminna mej om varför vi egentligen firar jul. igen en gång.