julefrid & julefröjd

nu begynner julen!

julgodiset är fixat, packat och klart.
granen står så grön och grann i stugan.
julbastun är på värmning.

vägen dit är en uppfriskande promenad i minus 20 grader genom ett snötyngt landskap. lagom med tid att landa i julens budskap.

julefrid och julefröjd, mina vänner!

Advent: nummer fyra...

lite lagom i förväg inför fjärde advent... några tankar om "goda julematen". den hållbara, ekologiska varianten.

julen är ju en mathögtid av stora mått. och skall väl så vara. själv är jag inte så brydd i traditionell julmat, men äter den gärna för sällskaps och stämnings skull. med åren har jag fått några favoriter på julbordet och glädjande nog har jag detta år insett att flera av dem faktiskt är riktigt hållbara val. när det gäller julmaten kan man generellt tänka på att inte köpa större mängder än vad som faktiskt går åt sej, att använda resterna effektivt eller frysa in dem på direkten, samt att komplettera måltiderna med mycket frukt, bär och grönt.

om man nu råkar höra till dem som tycker att kött är ett måste, så finns det ett och annat man kan tänka på. exempelvis att välja sådant kött som är ekologiskt, närproducerat eller vilt. för egen del avstår jag gärna skinkan till förmån för stek av älg eller får.

fisken hör till mina personliga favoriter på julbordet. där kan man komma ihåg de lokala fiskarna som är i säsong (lake och gös är fina alternativ), samt att i mån av möjlighet välja MSC-märkt fisk. överlag är fisk ett mer ekologiskt alternativ än kött, särskilt om den är fångad med bra metoder.

till julmaten i våra nejder hör av tradition rätter eller tillbehör gjorda på lokala råvaror i säsong; rödkål, grönkål, brysselkål, rotfrukter och potatis. gärna kan man ju öka deras andel på julbordet. själv ska jag försöka göra någonting rätt på grönkål denna jul.

och så det söta... eget julgodis, efterrätter och bakverk kan med fördel göras på ekologiska råvaror - i princip alla basvaror finns ju i ekologisk tappning numera. chokladen och kaffet kan köpas i både rättvis och ekologisk form, likaså mandlarna och nötterna och de torkade frukterna. och inhemska bär finns det gott om i frysdiskarna. en återkommande favorit i vårt hus är frysta tranbär med kinuskisås. för egen del kommer jag att satsa på att göra egen konfekt i form av dessa ekologiska tryfflar (15 st) till julaftonskvällen. receptet är hur enkelt som helst - och tryfflarna hur goda som helst:

100 g mörk ekologisk choklad
25 g ekologiskt rumstempererat smör
0,5 dl ekologisk vispgrädde
2 msk ekologisk flytande honung
ekologisk kakao
eventuell kaffe, likör eller motsvarande som smaksättning

hacka chokladen. koka upp grädden och honungen och häll över chokladen. rör till en slät massa. tillsätt smöret och rör ordentligt. om du vill smaksätta tryffeln gör du det nu med en msk eller två kaffe, likör eller dylikt. låt sedan massan svalna och stelna i kylskåpet en stund. forma sedan små tryfflar som du rullar i kakao och förvarar kallt tills det är dags att njuta.

faktum är att det nog är just detta sista som är det verkligt viktiga när det gäller jul och mat och hållbarhet: att verkligen njuta av allt det goda! att duka vackert och tända juleljusen. att ta sej tid för att umgås vid bordet. att värdera kvalitet framom kvantitet. och att minnas att Less Is More - också när det gäller julmat...

Advent: nummer tre...

små eller stora, kommersiella eller ej, stressmoment eller glädje... julgåvor är ett kapitel för sig. såhär inför tredje advent vill jag dela tio tips som kanske kan bidra till en jul med hållbara förtecken:

1. minimera antalet gåvor. kanske räcker det med ett paket med någonting som mottagaren verkligen önskat sig? kanske kan man samsas flera om en lite dyrare gåva? kanske kan ett par få en gemensam gåva? 

2. finns det nånting mottagaren verkligen behöver? alltså inte bara vill ha...

3. om mottagaren redan har "allt" kanske man kan ge en Annorlunda Gåva där givandets glädje når någon som verkligen behöver livets nödtorft? eller varför inte ge en bit finsk urskog och därigenom bidra till en grönare skönare värld? ett fadderskap som gåva kan göra stor nytta för barnet och ge mening åt den som får gåvan. checka olika miljö-, bistånds- och välgörenhetsorganisationer, som ofta har smidiga gåvoalternativ såhär i juletider.

4. köp en tjänst (istället för en produkt): besök hos fotvårdare, kosmetolog, massör eller frisör, kort till gym eller simhall... de immateriella gåvorna brukar vara uppskattade och bidrar samtidigt till den lokala ekonomin och sysselsättningen (och producerar minimalt med avtryck på naturen).

5. köp en vara som är lokalt producerad. mindre transporter, lokal ekonomi, originalitet är några av argumenten.

6. något gör något själv. snickra, sticka, virka eller sy. det du gjort själv får ofta ett annat värde för mottagaren, eftersom något av din själ finns med i gåvan. du har satsat tid och energi, laddat gåvan med goda tankar och din egen kreativitet. 

7. baka något som gåbortspresent istället för den traditionella konfektasken. då slipper du fundera över om chokladen i asken är ekologiskt och etiskt producerad.

8. ge en gåvoprenumeration på ett magasin med hållbar profil. själv kan jag rekommendera Huili, Camino, Effekt och Good News Magazine.

9. ge en bok - gärna från ett antikvariat - för böcker förändrar världen. den som läser reser i tanken, möter Det Andra, finner ofta nya och alternativa ord och begrepp, kanske till och med bättre sätt att förhålla sig till verkligheten.

och avslutningsvis:

10. årets vackraste tips fick jag häromdagen av en ekomartha: köp en snygg burk på loppis och gör en personlig etikett med texten GODA TING 2013. låt mottagaren samla sina goda minnen från det år som kommer på små papperslappar, dag för dag. ett sätt att konkretisera det goda i sitt liv.

själv har jag idag fixat små julgåvor i hållbar anda. jag har lyssnat på favoriten Sveriges Radio P1 (verkligen slow radio!) och gjutit ekologiska tvålar kryddade med kanel, kaffe, vanilj och stjärnanis. och jag hoppas den glädje jag kände under stöket kommer att kännas i händerna på dem som småningom använder tvålarna!

Advent: nummer två...

när jag idag på Anna-dagen tänder andra ljuset i adventsstaken är jag nyss hemkommen från den numera så gott som obligatoriska söndagspromenaden. i decimeterdjup snö i den Stora Skogen har vi pulsat fram, åkt kälke och gjort snöänglar. vi har hört svanar och småfåglar, sett spår av diverse smådjur och sett havshorisonten i magiskt decemberljus. det är i såna lägen synvändorna sker.

Anna-dagen lär ju ha varit en stor dag i bondesamhällets julförberedelser. för mej (som varken lutar fisk eller brygger öl) är det en dag av småpyssel. jag lyssnar på stämningsskapande musik, ägnar mej åt Årets Julklapp till gudbarn och andra - och det är verkligen INTE hörlurar eller vakuumförpackare! kanske, kanske ska jag till kvällen baka mina favoriter till småbröd - de kryddiga mandelskorporna - med tanke på helgens gå-borts-present-förråd.

men mest av allt tänker jag ändå idag på en av alla fina Anna jag känner. på hennes förmåga att vara närvarande, rak och äkta i våra samtal. på hennes mod när det gäller att förverkliga drömmar och på hennes integritet i förhållande till det som är normen. på hennes förmåga att ständigt utmana sej själv i utvecklingen som människa. och på hennes förhållande till det materiella.

och jag önskar att det andra ljuset i advent ska få stå just för detta: att julfirandet i första hand är allt det immateriella. att det är relationerna, upplevelserna och det sammanhang jag lever i. att det är i allt detta som maten och gåvorna och festerna vilar. och som tack för insikten och grattis till alla Annor - en av julfavoriterna...

Doha & strutsmentalitet

hur kan det komma sig att vi bara fortsätter sticka våra huvuden i sanden? jag bara undrar. det finns information så det räcker, vi vet ju egentligen att det inte går att fortsätta leva som vi gör - på lång sikt. hur man än vrider och vänder på fakta så står det helt klart att klimatmåttet faktiskt är rågat. inom en rätt snar framtid.

under kvällen avslutas FN:s klimatmöte i Doha, Qatar. trots ett dygns arbete på övertid blir resultaten uppenbarligen mycket blygsamma. trots att forskarkåren är tämligen enig om att vi har en allvarlig klimatförändring, på sannolika grunder förorsakad av mänskliga utsläpp av växthusgaser, med allvarliga konsekvenser främst för världens fattiga. det förefaller som om få politiker vågar se situationen sådan den är. få verkar inse att det finns mycket vi kan göra för att vända skutan i tid. eller är det bara få som vill fatta obekväma beslut i ekonomiskt osäkra tider? ironiskt nog är det nämligen just bland oss rika som oviljan att förbinda sig till gemensamma aktioner verkar vara störst. varken EU, USA, Japan eller Kina verkar vilja ta några nämnvärda steg för att hantera klimatproblematiken. att vår egen Ville Niinistö både ville och vågade hålla hög profil i sitt inlägg häromdagen är ändå glädjande. likaså att de nordiska länderna överlag haft höga ambitioner när det gäller förnyande av Kyoto, ett omfattande klimatavtal 2015 och en högre växel inför 2020.

för att understryka den konstruktiva riktningen rekommenderar jag idag ett TED Talk med Johan Rockströms: "Låt miljön leda utvecklingen" (från 2010).



här synliggörs både utmaningarna och möjligheterna vi står inför. klimatfrågan är ju bara en av de tröskelfrågor vi har att hantera. Rockströms poäng, som jag ser den, är att det (trots att läget är alarmerande och det lutar åt kris & katastrof om vi inte lägger om kursen) finns goda möjligheter till förändring. om vi bara vill och bryr oss och agerar! som en kompis mormor brukade säja: "Den som vet har ett ansvar att berätta" - och att handla, kunde vi kanske tillägga?

PS1. jag har hittat ett par bra redskap som ger en fingervisning om hurudan ens egen miljöpåverkan är: minplanet har en överskådlig variant av klimatkalkylator, waterfootprint har en kalkylator för vattenavtryck. på det stora hela svarar de på frågan om hur hållbart mitt liv just nu. jag hoppas även du vågar prova kalkylera dina avtryck. om vi slutar praktisera strutsmentalitet kanske vi kan skifta perspektiv och faktiskt förändra våra liv i mera hållbar riktning? och ändå fortsätta blomstra, både lokalt och globalt.

PS2. Kyotoprotokollet förlängs, trots allt! det var mer än jag vågade hoppas på... en symbolisk liten vink om att det finns en vilja någonstans. alltför liten i mångas ögon, och samtidigt en oerhört viktig plattform för fortsatta diskussioner. en signal om att det går att hitta gemensamma vägar.
 

Finland, Finland...

som landskapet utanför mitt fönster, så känns vårt land för mej idag. det är krispigt, kärvt, kräver sin sisu. här finns skärpa och fokusering: vi vet att vi kan om vi vill. när det gäller. vi är stolta och sega och uthärdar (nästan) allt. när det är som bäst glimtar blekt vinterljus fram i det mest kompakta mörker.

på Självständighetsdagen firar jag friheten och gemenskapen. mitt ena ljus tänder jag ikväll i tacksamhet över den insats generationer för mej har gjort. utan dem inte denna fred, välfärd, utbildning eller sjukvård. utan dem ingen PISA, inget energikluster i Vasa, inget internationellt fredsmäklande. inga vackra klänningar och frisyrer på slottet.

ändå kan jag bara inte låta bli att fundera en smula på vart vi är påväg. vad ska vi ta oss till när samhällsklimatet hårdnar? när vi gapar efter så mycket att vi ibland mister hela stycket? när klyftorna mellan framgång och tomgång bara ökar? hur ska vi se till att alla - också kommande generationer - lever gott i Finland?

mitt andra ljus tänder jag ändå ikväll i försiktig hoppfullhet. jag tror att vi har något viktigt att lära av de generationer som gått före. när det gäller att vara uppfinningsrik. i att det är tillsammans vi är starka. om vi bryr oss, om vi går sida vid sida, om vi möts och inser att vi alla ändå är mer lika än olika.

Brrrr...

När kvicksilvret ligger kring tjugo minusgrader märks det att man bor i gammalt hus. Den som annars talar varmt för att sänka inomhustemperaturen med någon grad, får så lov att erkänna att ens personliga gräns går vid sisådär sjutton grader (plus, alltså). Kallare än så vill man INTE ha det i huset där man bor.

Man tycker man har gjort endel: Luftvärmepumpen brummar, fönstren är tejpade, vedträna sprakar regelbundet i kakelugnen. Fårfällar, yllefiltar, sockor och tjocktröja är applicerade. Man vill ju liksom inte skruva upp batterierna i onödan, även om de går på "grön el" numera. Men det kan hända man blir tvungen. I något skede.

Tills dess härdar man ut och tänker att det gäller att ta konsekvenserna av sina val. Att stå upp för sina värderingar. Även om det känns lite kallt. Man brygger mer av sitt kryddiga te. Och längtar i ärlighetens namn en aning till sommarens soliga dagar.

Min dagliga glögg

dricker jag denna afton i extra trevligt sällskap = tillsammans med Ekomarthorna. kanske att jag i sann martha-anda stickar ett varv eller två på en julklapp. kanske att jag utbyter tips och tankar om hållbart julfirande. ett är dock säkert; att jag går därifrån med känslan att världen kan bli en mera hållbar plats. att vi faktiskt kan om vi vill. tillsammans.

ju längre tiden går, dess gladare blir jag över denna sköna grupp kvinnor i blandad ålder. över att vi träffas när andan faller på för att lära oss mera om hur ett hållbart vardagsliv kan kantas med guld. över att vi fortsätter att inspirera varandra till att göra kloka val mitt i vardagsrumban. över hur otroligt mycket klokskap och kunskap som finns bland oss.

genom våra träffar har jag fått otaliga insikter om hållbar livsstil. alltid helt utan pekpinnar, ofta med en stor portion humor. och jag blir allt mer övertygad om att detta är hållbart lärande när det är som bäst - i samtal, i handling, i gemenskap. genom små, små steg - ett i sänder.

ibland tänker jag att det kanske är just såhär de verkliga revolutionerna i världen sker? genom kvinnors nätverk i vardagen, genom många till synes små handlingar. genom att man dricker sin dagliga glögg i trevligt och klokt sällskap.

Advent: nummer ett...

så är den äntligen här - min absoluta favorit under det mörka halvåret! advent med sin förväntan och förberedelse. advent med gemenskap och tacksamhet över det pågående livet, ljuset som lyser mitt i mörkret. advent med sina tro-hopp-och-kärlek.

det är numera inte så mycket själva julafton som hägrar för mej. snarare är det just stämningen under vägen dit. den lätt uppskruvade tonen; långa att-göra-listor som blandas med oaser av tända ljus, glögg och pepparkakor. balansakten på slak lina.

för advent är som Jul med Ernst: det är som bäst när det är på gränsen till för mycket. men bara på gränsen... under de senaste åren har jag av olika anledningar tvingats upptäcka var gränsen med stort G går. var övermäktigheten kommer in och var tröttheten tar över. blivit bättre på att sovra i vad som är betydelsefullt och vad som inte är det. sakta låtit inredningsmagasinens bilder tona bort och de egna behoven tona fram. jag städar mindre, pyntar mindre, bakar mindre och lagar inte särskilt mycket mat. jag sänder färre idylliska julkort, köper färre klappar och satsar mindre på att stajla barnen och mej själv inför festerna. i gengäld får jag mer tid och ork och lust över för att umgås eller bara vara. för att tända ljus och begrunda. för att läsa eller skriva några rader. fortsätta på något skapande projekt jag för stunden njuter av.

när jag idag tänder det första ljuset i adventsstaken gör jag det med förhoppningen och föresatsen att kunna njuta av julförberedelserna. jag öppnar ögonen för Småfolkets upprymdhet över att klä den lilla lilla granen, jag ser hur de kavlar pepparkaksdeg och öppnar luckor i adventskalendrar och jag tänker att så vill jag också kunna vara i år. förundrad och fascinerad. när kvällen kommer värmer jag en glögg, plockar fram sticksömmen och lyfter blicken mot stjärnan i fönstret. ber att hon ska leda mej rätt genom adventstidens många krav och förväntningar, de självpåtagna och de ofrånkomliga. ber henne påminna mej om varför vi egentligen firar jul. igen en gång.

Köp inget!

Imorgon fredag firas den årliga Köp inget-dagen. Precis lagom inför julkommersen. Jag tänker sympatisera och låta bli att köpa något under 24 timmar. Ett shoppingfritt dygn kan kanske ge utrymme att tänka till när det gäller konsumtionsvanorna. En smula välbehövlig reflektion över vilken roll köpandet spelar i mitt liv för tillfället. Det är igen läge att ställa de tre frågorna:

Hur mycket köper jag?
Vad köper jag?
Varför köper jag?

Genom åren har min egen relation till köpandet faktiskt förändrats. Dels har jag gradvis minskat min konsumtion, dels har jag så sakteliga blivit en mera medveten konsument. Jag låter allt oftare bli att köpa en vara ifall den inte fyller de krav jag ställer. I bästa fall kan jag checka av någon eller flera av faktorerna etiskt, ekologiskt, hållbart och lokalt producerat (beroende på situation och vara, naturligtvis). Det verkar också som om mitt förhållningssätt till själva sakerna håller på att ändras.

Å ena sidan besväras jag numera ofta av mängden prylar i vårt hem - dessa mer eller mindre nödvändiga grejer som ligger i vägen, väntar på att plockas upp, borde sorteras eller föras bort. Prylarna som så lätt kommer i vägen för min tid för gemenskap, min tid för vila, eftertanke eller upplevelser. Länge levde jag i illusionen om att bara jag fann det optimala förvaringssystemet skulle prylproblemet ordna sig. Nu vet jag att det handlar om mindre mängd, snarare än mera system. Minskat köpande är absolut ett steg på vägen.

Å andra sidan är tingen numera också mer värdefulla för mig. Kanske för att de oftare är valda med eftertanke och omsorg, av högre kvalitet och lite färre till antalet. Jag vill omge mig med ting som tilltalar mig, både på ett etiskt och på ett estetiskt sätt. Som inte finns där för att visa vem jag är i fråga om "yttre" status, utan snarare för att påminna mig själv om en form av "inre" status. Som speglar mina värderingar - så långt det nu låter sig göras.

Kanske kunde man börja följa rådet från Klok Anfader: Man ska inte köpa det man behöver, bara det man inte kan vara utan...

Talvivaara och jag

Det händer ibland att jag känner mig omväxlande uppgiven, frustrerad och urförbannad över tingens ordning. Som nu över detta med Talvivaara, vars säkerhetsdamm läcker igen (fast denna gång "bara" max fem liter i sekunden). Hur kan det komma sig att vi ännu år 2012 betraktar naturen så respektlöst som vi gör? Att experter säjer sånt som att "ingen kommit till skada" - underförstått ingen människa har dött. Ännu. Bara några sjöar, lite fisk och sjöfågel.

Men vad vet vi egentligen om de långsiktiga konsekvenserna? Vad händer med vattensystem med förhöjda halter av allt från tungmetaller till uran? Vad händer med fiskar och djur och växter i området?

Det är inte så att jag tror att en paradisiskt orörd Urnatur längre kan vara alternativet. Jag bara önskar att vi som samhälle kunde se att den ekonomiska girigheten inte alltid är värd sitt pris. Ens i pengar. I mitt stilla sinne undrar jag hur mycket hållbar ekoturism man kunde ha skapat för de miljarder man hittills investerat i gruvdriften i Kajanaland. Eller hur många som kunde ha sysselsatts i lokalt baserade och småskaliga näringar med motsvarande summor som nu satts på att gång på gång reda upp i röran.

Dessutom har vi nu ett läge där stora arealer påverkas för tid och evighet. En gruva med en teknik som är så gott som obeprövad, med en ledning som ger intryck av att inte vara uppgiften riktigt mogen. Ett tvivelaktigt rykte för det Tusen Sjöars Land vi så gärna marknadsför i glassiga magasin för långväga turister.

För min del tycker jag det borde vara nog nu. Den som gång på gång förbrukat sitt förtroende och underlåtit att vidta ens de åtgärder som anses nödvändiga till och med av en mycket generös lagstiftning (som stundtals verkar ha mera ekonomiska än ekologiska förtecken) borde inte få fortsätta som om i stort sett inget hänt.

Vi är ju trots allt snart på väg in i 2013. Människan har utforskat både Mars och DNA. Så svårt ska det väl ändå inte behöva vara?

Sköna söndag

Det blir alltid som man tänkt sig. Åtminstone nästan...

Av önskningarna inför denna helg (se föregående inlägg) uppfylldes en del, andra inte. Och en del fina upplevelser jag inte hade kommit på att förvänta mig tillkom. Som någon form av bonus i ett läge där man gjort lite mer än man trodde sig om. Sådär som cheferna på stora företag, ni vet. För att så att säga hållas kvar på jobbet. I detta fall mest på November i Norden AB.

Först var det en brittisk/italiensk film. Sen var det en hel natts sömn. Sen var det en lång promenad i underbaraste skogen jag vet, men väninnan jag alltför sällan träffar. Med barn som orädda klättrar högt upp i tallarna, faller och ändå klättrar igen. Med skogsfika och havshorisont och fiskare som vittjar nät strax innan skymningen kommer. Och så en lagom stilla kväll i väntan på den som varit på resa och lärt sig mera om att beskydda det gröna livet.

Och fram växer faktiskt intrycket av en hållbar helg. I mörkaste november. Inte så pjåkigt.

Hållbar helg, tack!

Stilla önskningar för en hållbar helg i november:


1. Sova länge
2. Läsa senaste Good News Magazine
3. Göra höstgryta på älgstek och rotsaker
4. Elda i kakelugnen
5. Ta en tupplur
6. Brygga en espresso
7. Gå på barnfest
8. Njuta av friden när Småfolket somnat

Varken mer eller mindre.

Varannan vegetarisk?

vi har i familjen under olika perioder försökt oss på att införa fler vegetariska rätter på menyn. dock med varierande framgång. nu är jag på hugget igen - av flera skäl. här följer de viktigaste:

1. hälsan: jag behöver äta ännu mera grönsaker för att må bra!
2. klimatet: kött kräver resurser och genererar mycket koldioxid per portion jämfört med vegetarisk mat.
3. vattenförsörjningen: samma mängd vatten går åt för att odla ett kg gröda som mat som för ett kg gröda som foder. om jag äter kött tillkommer allt det vatten djuret ska ha...
4. för att maten ska räcka till alla på klotet: samma princip som ovan gäller också för andra "produktionsresurser" såsom mark, arbetsinsats, maskinparker etc... om alla ska ha kött i stora mängder räcker jordklotet inte till.
5. någon form av etisk/moraliska skäl.

låt mej förklara. visst bidrar det att jag aldrig varit någon stor köttfantast och att jag ofta tycker vegetariska rätter är både goda och sådär lagom mättande. men de största impulserna i vegetarisk riktning kommer denna höst från en film och en bok.

först var det Katja Gauriloffs omskakande dokumentär SÄILÖTTYJÄ UNELMIA (ungefär konserverade drömmar) som behandlar matindustrins mer oglamorösa sidor. den hade premiär i början av året och vi såg den häromveckan. den var grym, tankeväckande, informativ. synliggjorde både miljö och människor och djur i en matindustri som tappat bort respekten.

sedan blev det Jonathan Safran Foers välskrivna och upprörande reportagebok ÄTA DJUR. nånstans ekar ett stilla "rör inte min kompis" (som det hette på 80-talet), nånstans gnager insikten om att dagens köttindustri inte riktigt håller måttet. se och läs själva vid tillfälle!


just denna vecka står det därför kikärtsbiff, linssoppa, grönkålspaj, rödbetsbiff och rotsakssoppa på menyn. dessutom äter jag råkost (på varor som är i säsong) till de flesta måltider. fanatisk kommer jag inte att bli - jag tror att det är riktningen som är den viktiga. det blir älgstek, ekologisk metwurst och nötfärs ibland. små och stora får njuta av korv och franska.

men varannan vegetarisk - kan inte det vara nåt?

Ett år och en dag...

har jag befunnit mej i bloggosfären. det är värt att fira! en ny form av yttrandeglädje, ett nytt forum för små och stora tankar.

visst, jag uppskattar fortfarande köksbord och kafferum och väninnekvällar och ekomarthamöten. där kan jag också dela tankar och insikter och frågor. alltjämt skrivs det rad på rad i min gamla dagbok. ännu tecknar jag ner mina uppslag för att förbättra världen - och kanske i första hand mej själv - på post it-lappar och baksidor av kuvert. samtidigt; genom bloggen väger jag mina ord på ett nytt sätt och formulerar mej fram till nya insikter. de tankar jag tänker är inte bara mina - de delas och uppdateras tillsammans med andra. i bloggandet finns alltid en Du.

under det år som gått har jag med glädje sett att vi är många som är intresserade av Det Gröna Livet. jag har förstått att allt fler vill och vågar fundera på de frågor som gör livet hållbart inifrån och ut. om jag lyckats med att ge nån annan en gnutta inspiration, en ny tanke, ett uppslag till en liten förändring av en vardagsvana, då är jag mer än nöjd.

en dag kanske hållbar livsstil är vardagsmat och självklarhet och inget att orda om. men på vägen dit tror jag vi behöver våra forum där vi kan bolla hållbarhetsfrågorna. i en värld som spinner allt snabbare, där konsumismen svämmar över oss och där ytan ofta värderas högre än djupet, där behövs det rum för andra tankar, andra röster, andra ideal.

som varm och ödmjukt TACK till Dej som läst och läser vill jag dela en av de låtar som inspirerar mej att vandra vidare i hållbarhetens tecken. vi fortsätter...

  

Kura skymning

bara helt kort. jag tror det är veckans ekovink, faktiskt ;)

när lugnet lagt sej över hemmet och Småfolket sover och Storfolkets ena halva spelar kvällstennis med bästa kompisen. då rundar jag av kvällens prestationspass (föreläsningsförberedelser är ibland ett oändligt projekt) och kurar skymning. jag brygger mitt kamomillte i finaste ugglekoppen, tänder ljus i röda lyktorna, öppnar kakelugnens luckor och stirrar på flammorna en stund. vänder blicken inåt och låter lugnet breda ut sig. sen sjunker jag ner i soffan och öppnar min favoritbok (för tillfället FOUCAULTS PENDEL av Umberto Eco) och låter boken och kamomillen ha sin verkan.

ut ur vardagsbruset, in i litteraturens universum. magiskt!

glädjesorg

dagen idag är en dag av glädjesorg.

en dag då världen känns sorgsnare och ödsligare och kallare än vanligt. med ett hjärtskärande farväl till en kvinna som personifierade glädjen, livsmodet, värmen, omtanken, klokskapen och integriteten. som hade förmågan att genom sin blotta närvaro sprida liv och lust hos sina medmänniskor. vars minne jag ska bära som den dyraste skatt nära mitt hjärta så länge jag lever.

men också en dag då vardagen känns viktigare än vanligt. när den långa kramen är det största uttrycket för kärlek och förtroligheten vid tandborstningen är den finaste gemenskapen. när småfolkets galna dans på vardagsrumsgolvet rör vid själens bråddjup. en dag då faderskapet firas och samhällsfrågor avhandlas jämte kakrecept vid dukat kaffebord.

dagen idag är en dag med ödmjuk tacksamhet över människomötena i mitt liv. det är genom dem som trådarna i tröstetäcket stilla vävs.

veckans ekovink 4

denna vecka vill jag dela en förunderlig TEDtalk om kost & hälsa - mitt i mitt syrabasbalansexperiment som jag är.  det som här berättas är djupt berörande och fascinerande. och lärorikt och hoppingivande. och mera vatten på min kvarn...

som Terry Wahls själv säjer är hon kanske "kanariefågeln i kolgruvan". lyssna och begrunda. låt mitokondrierna få vad de förtjänar!

Syrabasbalans

när jag som ung övernattade hos farmor och farfar sov jag i ett rum där nattduksbordet dignade av gamla nummer av tidskriften HÄLSA. kanske var det där mitt intresse för ämnet föddes? jag socialiserades nämligen in i en släkt där man friskt blandade groddar och gräddtårta, om man säjer så. farmors huskurer, fastrarnas alternativmedicinska strövtåg och farbrödernas idoga friskusliv sådde frön som jag idag finner mej skörda. med tacksamhet och ödmjukhet. först i höst har jag på allvar insett vilken röd tråd av intresse och hur mycket tyst kunskap den delen av min uppväxt gett mej. jag kan se hur jag återkommer till de goda råden, hur jag söker mej tillbaka till rötterna, hur jag strävar till en hälsosam vardag.

kanske är det också därför jag nu ägnar mej åt ett litet experiment om syrabasbalans. i korthet går experimentet ut på att dra ned på sånt som försurar kroppen (t.ex. kaffe, svart te, mjöl & andra processade spannmål, socker, rött kött) och äta mycket mer av grönt, bär och frukt, samt lite mer av nötter, frön, baljväxter, fullkornsprodukter och syrade mjölkprodukter. målet är att proportionerna ska vara 25 % syrabildande - 75 % basbildande i kosten. motion i frisk luft, sömn och regelbunden avslappning är också faktorer som ska bidra till en bättre syrabasbalans i kroppen. ingen rocket science, alltså.

lunchen äter jag ibland ute och tar då det som bjuds (gärna husmanskost på lokala råvaror) men morgon, eftermiddag och kväll har jag så gott som alltid chansen att välja ett "hälsosammare" alternativ. inspiration hämtar jag bland annat från finaste Ilas blogg Morotsliv och från rawfoodrecept, samt ur den drös av hälsotidningar och böcker jag samlat på mej genom åren.

det behöver inte vara så krångligt: att byta ut ett smörgåsmellanmål mot raw food bollar uppskattas av hela familjen. att göra min egen morgongröt på groddat bovete, frön och bär kräver visserligen en aning planering (läs blötläggning) kvällen innan, men att dricka ljummet citronvatten eller örtte kräver nästan ingen ansträngning alls. största utmaningen är middagen. tillsvidare ska jag lösa den genom att bara äta en större portion råkost och undvika snabba kolhydrater. blir jag riktigt inspirerad prövar jag kanske på att göra en grön smoothie. några stordåd tänker jag inte utföra.

utvärdering följer om sisådär ett par veckor...

PS. teorin om syrabasbalans är både omstridd och outforskad, men mätt med bondförnuft verkar den ändå kunna bidra till bättre hälsa. grundtanken är att om vi har fel pH försvåras cellernas arbete med allt från att föra bort slagg till att ta upp syre och näring. och det påverkar förstås både kropp och själ negativt. med en bättre pH-balans får kroppen tillbaka förutsättningarna för att fungera som den ska. till nytta och glädje, alltså. speciellt i mörka november!

Hållbarhetsetik

ibland vävs trådarna i livet oplanerat tätt samman. mina fundror kring välmående i novembermörker genomlyses idag av teorier om hur man inom pedagogiken kan arbeta med värdegrundsfrågor - både hos barn, studenter och varför inte även hos pedagoger. vilka värden lyfter vi fram? hur gör vi det? och, framför allt, varför? alla strävar vi ju efter Det Goda Livet - i en eller annan form.

ju mer jag läser desto mer inser jag att ett grundläggande och återkommande begrepp är RESPEKT. för andra människor, för djur, för natur - för allt levande, men kanske också för de "döda ting" vi har omkring oss. och jag tänker såhär: är inte slit-och-slängsamhället byggt på det (oftast omedvetna) synen att allt har ett pris, men inget ett värde? om att det finns ett grönare gräs att sukta efter? oftast i form av en pryl som går att köpa...

om jag däremot lär mig vara varsam, om jag lär mig ta vara på och värdera också mina slitna prylar och pryttlar kan jag dra ner på min materiella konsumtion. om jag lär mig respektera mina (och andras) grundläggande behov av utmaningar, vila, rörelse, bra kost etc. kan jag leva Det Goda Livet både i materiell och immateriell bemärkelse. om jag hittar valven i mitt inre slipper jag bygga skrymmande kostsamma slott i det yttre.

jag tror att hållbarhetsetiken behöver tid för att gro. att den föds i samtal mellan människor som har tid att både lyssna och se varandra. i återkommande möten med litteratur som berör eller konstverk som provocerar. kanske byggs den i de rum där tillit och ödmjukhet får finnas - där frågorna är fler än svaren. där atmosfären andas förtroende, kreativitet och samarbete.

Aristoteles menade att vi behöver förena både kunskap, färdighet och ett slags praktisk klokskap (med etiska dimensioner) för att leva väl. jag börjar ana att han var något viktigt på spåren. och jag undrar stilla: var finns rummen där vi kan samtala om det som finns bortom soffkuddar, södernresor och muffinsrecept?

veckans ekovink(ar) 3

nu närmar vi oss november och för vissa (läs jag) börjar ljusbristen bli påtaglig. det verkar som om jag inte är särskilt ensam om min upplevelse. under kafferasten på mitt jobb diskuteras nämligen olika sätt att förebygga vintertrötthet. följande handfasta råd framgår ur erfarenhetsbanken:

* tänd lamporna (full lysrörsbelysning i samtliga utrymmen - och då hoppas vi såklart att lamporna är både energisparande och sorteras rätt när de ger upp)
* släck lamporna (tänd levande ljus istället)
* boka en södernresa i oktober/november (känns dock INTE särskilt hållbart med tanke på flygsträckan)

på tågperrongen träffar jag Trevlig Bekant med rötterna i Mellaneuropa, som konstaterar att att det mörka halvåret i Norden nog måste vara gjort för att gå i idé: sova mer, stressa mindre, ägna sej mer åt mys och pys och mindre åt prestation. jag tror definitivt att hon har rätt! men nu har vi ju inte alltid möjlighet att göra så; paradoxalt nog är det för många av oss just under vinterhalvåret vårt arbetsliv är som mest aktivt och krävande.

några kvällar senare ringer God Vän och vi kommer osökt in på ljusbristtemat. efter vårt samtal kan jag tillägga några tips på min "klara november"-lista:

* boka en kroppsbehandling av valfritt slag (massage, skönhets, shiatsu...)
* yoga regelbundet
* promenera en halvtimme i dagsljus varje dag
* träffa goda vänner oftare

och nu undrar jag: hur gör du för att klara av den mörka årstiden på ett hållbart sätt? kom gärna med ett tips!

veckans ekovink 2

dagens tips: kokosolja.

för alla med torr eller atopisk hud brukar besvären öka när vintern är i antågande. vill man då inte smörja in sig i kemikalier - och det vill man ju inte! - kan man köpa sig en burk ekologisk kallpressad kokosolja i närmaste matbutik. använd som handcreme, nattcreme, body lotion eller varför inte som hårinpackning. en bekant använder till och med kokosoljan i stället för deodorant.

för den som eventuellt har brist på essentiella fettsyror är kokosoljan ett bra val också i kosten. ett par matskedar om dagen lär göra gott åt både hjärnan, ämnesomsättningen och immunförsvaret. en kompis rör ner kokosoljan i te på morgonen, en annan rör den i gröten, en tredje blandar den i sina smoothies.

själv älskar jag att använda kokosoljan i små raw food-bollar. dem kan jag göra till exempel av följande ingredienser:

en näve mandlar (finhackade)
1 dl havreflingor
5 finhackade dadlar
0,5 dl kokosolja
3 msk raw kakaopulver
äkta vanilj
kanel

kör ihop till en smulig massa som formas till små bollar och rullas i kokosflingor eller kakaopulver, så har du ett mellanmål som är både gott och nyttigt! om du och de dina inte orkar äta upp alla bollar samma dag, står de sig fint i kylskåp ett par tre dagar...

till mellandagens lov

igår hade jag en mellandag - en halvledig dag mellan helg och arbetsvecka.

det är märkligt hur mycket gott en sådan dag kan göra. att bara arbeta i sin egen takt med tvätt, med brödsmulor, med oringda telefonsamtal, halvgjorda kursförberedelser och med olästa artiklar. att gå en kort promenad mitt på dagen och att plocka in några äpplen ur det av höststormen sargade trädet.

efter veckor med ribban högt känns det underbart få lägga ribban så lågt att ingen egentlig ansträngning är nödvändig. på något märkligt sätt finner jag en lagom lunk och får - paradoxalt nog - rätt mycket gjort. till och med såpass att jag kokar en sats linssoppa och bakar speltmuffins och därigenom blir snäll mot både miljö, plånbok och hälsa.

sen tar jag småfolkets eftermiddagsgnäll med jämnmod och orkar engagera mej i både större och mindre bryderier. och åter en gång slås jag av att det är tiden och tempot som är roten till det goda i mitt liv.

veckans ekovink 1

te (och kaffe, för den delen) är en vara som många av oss konsumerar dagligen och stundligen. sortimentet i affärerna har de senaste åren till min stora glädje utökats med både ekologiska och fair trade varianter, men faktum kvarstår: tebladen (eller kaffebönorna) skeppas från andra sidan jordklotet och har därigenom en hel del miljöpåverkan.

denna vecka ska jag därför prioritera att brygga te på växter ur vår egen trädgård. det blir mynta, som lugnar och svalkar, och citronmeliss, som sägs förbättra sömnen. blir jag riktigt ivrig kanske jag brygger en kopp på några kvistar oregano för att hålla förkylningarna stången. samtliga örter har inom traditionell medicin rykte om sig att vara välgörande och hälsobringande, men bör förstås inte konsumeras i stora mängder (speciellt inte under graviditet).

ovannämnda växter kan med fördel odlas på en liten plätt eller i kruka också i vårt klimat. som ögonfröjd och som nyttoväxt. de kan konsumeras färska eller torkade. garanterat utan tillsatser, utan transporter - och producerade av stolta odlare med självförsörjningsfaktorn lite mer på plus.

Ti arbeit i lag

Som Lars Huldén skriver: det är en lycka att arbeta tillsammans med dem man hör ihop med - på sätt eller annat. Idag sker det i form av en Skördemarknad på Rosenlundsbacken i Jakobstad.

Som frivillig första gångens talkoande i caféet sätter jag mej på cykeln i arla morgonstund. Trampar genom en höstruggig, halvsovande stad för att koka skördesoppa. Parkerar mitt klimatsmarta fordon mot en stenmur från 1700-talet och blickar ut över den färgsprakande trädgården. Morgondiset exploderar i en regnbåge av gult, orange, rosa, rött, grönt och violett. 

Inne i orangeriet är det varmt och lugnt. Och kreativt kaos - i ordets allra bästa bemärkelse. Det ska bjudas på soppa, bröd, bullar och muffins med chokladfrosting. Pajer och äppelkakor ska paketeras in för försäljning och växelkassor ska räknas. Varor ska bäras ut till marknadsstånden på gården. Kaffebord ska dekoreras och serviser dukas fram. Utan en aning om huruvida besökarna för dagen blir femton eller femtio eller kanske etthundrafemtio.

Min beundran för talkovännerna är total! En helt vanlig lördag mitt i hösten skapar de detta rum för möten: med människor, med smaker och dofter, med lokalproducerade färska råvaror, med historiens vingslag och visioner för framtiden. Bakar bullar och säljer pumpor, svettas inomhus och huttrar utomhus. Yngre som äldre. Finsk- som svenskspråkiga.

När jag tar en paus och äter min skördesoppa blickar jag ut från orangeriet. Jag ser barnvagnar, damer och herrar med grå tinningar, bebisar i bärselar och medelålders kvinnor i stilrena kläder. De talar med varandra, de ler och de nickar. De ser närvarande ut, om ni förstår vad jag menar. Och jag tänker att detta måste vara den hållbara livsstilen materialiserad. Just där och då blir livet koncentrerat till här och nu. Till samvaro och närvaro.

Och konturerna för min egen hållbarhet tecknas tydligare.

Bindvävsyoga - jee!

Som ni vet är det högt tempo i mitt arbetsliv just nu. Utöver att jag försöker andas djupare, ägnar jag mej därför åt bindvävsyoga på Yogaways i Jakobstad. En gång per vecka. En och en halv timme. Och det gör verkligt gott!

I bindvävsyogan dröjer man länge i varje position - ett par minuter minst. Det är en lugn träning, som bidrar till att tänja ut både musklerna och de hinnor som omger dem. På så sätt förbättras flödet och omsättningen i hela kroppen. Slagg och spänningar åker ut, lugn och ro åker in. Med hjälp av dynor och filtar stöder man upp kroppen där det behövs, så att avslappningen kan bli total - det ska vara bekvämt och skönt att låta bindväven bli mjuk igen.

När jag ligger där på min yogamatta är det som att kroppen landar i sig själv igen. Tankarna svävar i det vilsamma mellanrummet mellan medvetet och omedvetet. Andningen blir mitt ankare igen. Kroppen får bestämma vad den behöver. Det är som att nolla läget och samtidigt ladda sej själv med ny energi - rena rama självläkningen. Och jag sjunger åter långsamhetens lov!

Nu är goda lakan dyra

det var såhär: jag skulle handla underlakan. gärna ekologiska, gärna bambu eller hampa, gärna rättvisemärkta... och det blev en knepig ekvation att lösa.

först tittade jag runt i affärerna i staden där jag bor. inget napp.

så surfade jag ut på nätet. hade hört att Finlayson har anammat Cradle to cradle-konceptet och det hade dom - men det gällde tillsvidare bara handdukar. vackert så! några genuint ekologiska sängläder hade dom inte. ännu.

jag surfade vidare och fann finska PICCU, som hade underlakan i ekobomull för enkelsängar. sydda i Finland, dessutom. för 39 € per lakan. det var ju alltid något. men till saken hörde att det var dubbelsängens underlakan som skulle uppdateras. jag fick söka vidare. efter ett tag gav jag upp min önskan om lakan i bambu eller hampa. och fann svenska EKOGARDEROBEN och deras utbud av lakan i ekologisk bomull: både smala och breda, för 399 respektive 599 kronor styck. det blev affär!

det är inte så att jag klagar över priset - jag kommer att sova med relativt gott miljösamvete på dessa lakan. men visst är det väl underligt att dom ekologiska är så svåra att luska fram, att dom är ungefär 3 gånger så dyra som "vanliga" lakan och att dom ska fraktas hem till mej i minut - istället för till en affär i parti?

Andas djupare!

Det är lugnt på bloggen. Som alltid när tempot ökar på jobbet blir det färre inlägg. Jag försöker ju lära mej prioritera.

Just i höst har jag några få hektiska veckor. Detta är en av dem. Ibland går det inte att sakta ner den yttre agendan, hur gärna jag än skulle vilja. Det är ansvar och åtaganden som självklart inte står och faller med mig, men som skulle bli alldeles för invecklade att skjuta på eller lämna därhän. Känn det som, åtminstone. Och ibland kommer det ett eller annat uppdrag som verkligen behöver fångas i flykten. Bara för att jag vill och kan.

Då känns det viktigt att istället sakta ner den inre agendan. Att andas djupare, gå lugnare, göra bara en endaste grej i taget. Läsa lång saga för mina barn, dricka en kopp te mitt i röran, cykla till jobbet klara höstmorgnar.

Because I´m worth it - som dom säjer i reklamen!

Krusbärssaft

idag blev vår krusbärssaft klar. ett riktigt lyckokast. den är röd och god och underbar!

glasflaskorna är återbruk, märkningen sker med målartejp och kulspetspenna. eftersom jag inte satt till något konserveringsmedel (förutom sockret) bör den drickas inom kort. en del av satsen åkte dock i frysen i platsflaskor. på så sätt klarar vi oss med aningen mindre socker än receptet nedan (som är världens enklaste att genomföra) påbjuder:


KRUSBÄRSSAFT

5 liter röda krusbär
7 dl kokande vatten
7 dl socker per liter saft

skölj bären och krossa dem. häll över det kokande vattnet. låt stå i tre dygn i kylskåp.

sila saften och mät upp hur många liter du har. koka hastigt upp i stora kastrullen, tillsätt sedan socker (7 dl per liter) och rör tills sockret löst sej. skumma av och häll upp på flaska.


jag säjer som mommo brukade:
jag känner mej rik den här tiden på året!

Klädbekymmer

Jag bara måste få ventilera min irritation över ett trivialt litet bekymmer - ett klädbekymmer. Jag tycker varje säsongsbyte är lika utmanande. Jag har så himla svårt att hitta kombinationer av plagg som känns bekväma, snygga, funkar i olika sammanhang - och som dessutom är hållbara i många bemärkelser. Klädbutikerna svämmar ju inte direkt över av långsamt, etiskt och ekologiskt mode.

Igår gjorde jag ett försök att styra upp höstklädseln lite. Under ett par timmar i Vasa mötte jag så gott som bara frågande och/eller besvärade miner hos de biträden jag vågade mig på att närma mig med min undran om ekologiska alternativ... Ända tills jag stegade in på MISIO på Kyrkoesplanaden och åter en gång fick glädjas åt deras vettiga koncept med vintage på kvalitetskläder, skor och accessoarer. Fast om jag (som nu) söker något specifikt blir det ändå svårt. När jag plötsligt faktiskt behöver både ett par blusar, en polo, ett par stövletter och (kanske) en kappa. Några få, men irriterande svårfunna, basplagg.

Visst, jag kan sy om något av det jag har i klädskåpet. Jag kan fynda second hand (om jag tar mig lite mera tid). Jag kanske kan handla över nätet - med lite tur råkar det jag köper i så fall passa. Jag kan i värsta fall ge upp litegrann och tänka att jag helt enkelt bara köper något av bra kvalitet och låter det stanna länge i garderoben istället...

Ändå kan jag inte låta bli att undra: Varför ska det vara så komplicerat? Kan det inte bara finnas en klädkedja som tycker det är självklart att jobba utifrån hållbarhetstanken? När ska det bli självklart att det som bjuds ut till försäljning är rättvist och reko för miljö och människor?

PS. Sen kom jag hem och satte mig framför TV-nyheterna och råkade se ett inslag med Paola Suhonen (hon med IVANA Helsinki) som argumenterade för lokalt mode och tänkte att det kanske finns lite hopp i modesvängen ändå :)

Skogslugnet goes vardagsrumban

skog, hav, strand, klippa
mossa, stig och blåbärsris
getpors, solvarm tallskog, grusväg efter regn
havsbrus, hackspett och humlesurr

nu laddar jag in alla sommarminnena, tackar Moder Jord för goda vibrationer och bär med mej skogslugnet in i vardagsrumban.

Skördesoppa

Nu växer det så det knakar... Och jag gläder mej åt att kunna hämta middagsmat ur eget land - åtminstone några dagar i veckan!

Inför Veneziansk* bjuder jag på min favoriträtt för tillfället: skördesoppa med de vackraste ekologiska bondbönor man kan tänka sig. Bönor har länge varit en favorit i min trädgård: rosenböna för ögonfröjd, purpurböna för sommarsallader, olika sorters haricot verts att frysa in. Men inget slår den fina bondböna jag fick möjlighet att odla i år! Allt tack vare generösa eko-odlaren Cia i Sundby, som sålde utsädet :)

I en SKÖRDESOPPA tager man vad man haver i landet (eller på torget eller i lokalbutiken):

potatis
morötter
lök
squash
bondbönor

Sedan sköljer man och delar i lagom stora bitar, fräser i lite rypsolja och tillsätter vatten och buljong (jag har hittat en ekologisk variant i pulverform som både smakar bra och saknar tillsatser, från Renee Voltaire). Låter koka en dryg kvart, puttar i bondbönorna som får koka fem-tio minuter och smakar sedan av med örter och kryddor.

En klick creme fraiche, ett gott bröd och lite ost och ett glas ekologiskt rött vin tar skördesoppan till festligare höjder. Särskilt medan augustiskymningen sänker sej och vi firar av sommaren som gått och förbereder oss för hösten!

* Sista lördagen i augusti firas i trakterna runt Jakobstad en så kallad Veneziansk afton med eldar, lyktor, marshaller, ljus och raketer (för den som inte har några dubier angående ekologi och etik i tillverkningen...). Med fördel sker firandet på en sommarstuga, ofta utan el och rinnande vatten. Klädkoden innefattar nästan årligen yllesockor och kofta.

Sensommarskönheten

Hur har din sommar varit? Fick du den vila och påfyllning du behövde? Kände du sommarvinden i håret och solvärmen mot huden? Hann du kanske till och med ha lite långtråkigt någon dag när regnet öste ner? Jag hoppas det.

Själv har jag haft välbehövligt långledigt. Varvat ner (och i ärlighetens namn ibland också upp) och pysslat med plötsligt påkomna mer eller mindre angelägna projekt, latat mej, plockat blåbär, skördat våra första bondbönor och badat i det mer än lovligt kalla havet några gånger. Jag har låtit klimatfrågan vara fortsatt olöst och komplicerad, men samtidigt fört många små samtal om den hållbara vardagen. Vad den är - och kunde vara - för just mej. Och åter en gång konstaterat att det är de många små vardagshandlingarna jag vill göra annorlunda. Mer om det här.

Mycket har jag funderat över detta med sommarförväntningarna här uppe i kalla Norden. Under några få veckor ska vi vara så lyckliga, så vältränade och så solbruna om benen. Vi ska njuta och umgås och ladda batterierna inför en hel lång vinter. Vi ska maxa upplevelserna och samtidigt varva ner. Vi besvärjer regnmolnen och de kyliga nätterna och bokar våra resor till solen om värmeböljan ser ut att utebli. Eller är det bara som jag tror?

För egen del älskar jag augusti. De mörka och (ibland) varma kvällarna, trädgårdens alla gåvor, känslan av mättnad och mognad i naturen, återgången till vardagens rytm. I år ska jag försöka ta vara på sensommaren. Vila i rutinerna och andas in den höga klara luften. Ta in alla augustiljusets färger.

Visst, min väckarklocka kommer att ringa 07.00, mitt jobb kommer att kräva engagemang och närvaro som förr, familjen ska ha middagsmat på bordet varje dag. Men tänk om det är just där som sensommarskönheten ligger gömd: mellan väckarklocka och Veneziansk? Jag börjar tro det.

Sommarpaus

Nu blir det sommarpaus på bloggen. I sju veckor ska jag enbart leva sommarliv med familjen. Efter visst övervägande har jag bestämt mej för att vila helt från blogg och FB och mejl under semestern.

Min tid vill jag istället ägna åt att samla krafter och bygga upp de livsreserver som gått förlorade under de senaste årens turbulens. Lamporna VILA och PÅFYLLNING blinkar igen ihärdigt på kontrollpanelen - som för de flesta arbetande småbarnsföräldrar, kan jag tro - och det är dags att bryta de vanliga mönstren. Mina semesterförväntningar är höga, men bara på några få saker: Jag vill sova mycket, läsa några romaner, äta grön och god mat, och röra mej i naturen. Och varva familjetiden med egen tid.

I övrigt trycker jag på "hold" och låter saker bero tills medlet av augusti. Tar dagarna som de kommer, utan MÅSTE eller BORDE eller ens KUNDE. Doftar på blommorna under korkeken. Och återvänder till vardagen, hoppeligen med batterierna laddade med hållbar energi, nånstans kring Alfons...

Sommarlovslunch

är det nån annan än jag som alltför snabbt tröttnar på detta med "mat två gånger om dagen" i sommarlediga barnfamiljer? fantasin när det gäller speciellt lunchen tryter efter typ en vecka.. barnen vill allra helst äta pasta med korv sju dagar i veckan, själv vill jag oftast äta sallad och omelett. gärna ska kockandet ta ingen tid alls, så att vi snabbt kommer tillbaka ut på gården och kan fortsätta med pyssel och lekar.

nu kastar jag ut min fråga i cyberrymden: hur gör ni, kära läsare? har ni några tips på enkel, bra och omtyckt vardagslunch för tre sommarlediga damer?

alla goda råd mottages med tacksamhet :)

Odlardygn

igårkväll var jag med vårt ekomarthagäng på talko på Aspegrens trädgård. vi försöker ju få till en självförsörjande helhet på våra 20 kvadratmeter odlingslott och nu har det mesta kommit i jorden: bönor av allehanda slag, kålplantor, tomater, äggplanta, potatis och rotfrukter, kryddor... och de smultronplantor vi ärvde av förra odlarna blommar nu näpet! igår gjorde vi en halvsvajig böntunnel av vide, som störbönorna småningom ska få klättra på och barnen springa genom.

varje gång vi träffas lär jag mej nya odlarknep. igår var det att avhärdningen från fönsterbrädet till utelivet kan underlättas väsentligt genom att helt enkelt bara förse de små förodlade plantliven med odlingsväv. inget vaktande av timmar och minuter, inget flyttande fram och tillbaka mellan sol och halvskugga, eller in och ut... bara ut i friska luften och odlingsväv över. hur kan jag ha missat det odlarknepet förut? det låter ju så självklart när man hör det!

idag ska så mina kålplantor (grön och violett grönkål, samt broccoli) ut i djupsängen och föres med odlingsväv. mina späda tagetes vågar jag mej på att föra raka spåret ut i trädgårdslandet och luktärterna ska jag staga upp mot uthusväggen. med duk över! den odlingsram som familjen samfällt snickrade ihop i helgen ska bli hemvist åt squash och bönor på höjden. fast först måste jorden grävas och varvas med både kompost och gödsel.

har jag ork och tid ska jag hämta en libbsticka, lite chokladmynta och backtimjan, samt en orange blomma jag inte vet namnet på från mina odlarvänner och därmed öka mångfalden i trädgården här hemma, både i färg och form och doft.

ja, ni hör... det kan bli ett odlardygn utan like. och jag gillar. skarpt!

Tvära kast

efter en vecka i metropol med kulturell påfyllning och en rejäl dos av urbant tempo och luft, har jag nu landat i lugnet. svårt drabbade som småfolket är av björkpollenallergi, är vi för några dagar hänvisade till ett liv inom hemmets fyra väggar. ganska skönt, om jag ska vara ärlig! vi får kvalitetstid tillsammans och jag hinner bearbeta intrycken från resan.

dessutom hinner jag hoppeligen med lite grönt pyssel: här finns lådor fulla med småplantor som ska härdas och planteras om i större krukor inför utesäsongen och trädgårdsland som vill inspekteras. jag är mäkta stolt över att denna vår ha klarat det som ofta är min första stora utmaning: omskolningen lyckades nämligen utan större förluster. nu gläds jag stort åt 6 tomatplantor, 1 gurkplanta, 2 squash, 4 chili och massor av fina kålplantor! bävar lite inför det som brukar bli den andra stora utmaningen: härdningen till utomhuslivet. idag ska jag dock trotsa rädslorna och lyfta ut plantorna några timmar i det tacksamt mulna vädret.

nu kan jag grunna vidare på om det månne funkar att ha lekstugan som ett slags provisoriskt växthus för tomaterna (tills jag lyckas skruva ihop ett "tomatskåp" av gamla fönster). jag kan ta en tur till trädgårdslandet och glunta in under växtduken och glädjas åt pyttesmå spirande gröna skott där jag sådde frön för ett par tre veckor sedan. (lite mera värme skulle dock inte skada med tanke på tillväxten!) och slutligen; nu kan jag slå på stort och planera kvällens middag på tunna skott av egen sparris, en sallad på egen ruccola och lokal fisk kryddad med färska egna örter. som en skön föraning av en kommande självförsörjande sommar...

kanske är det just för de tvära kastens skull som jag uppskattar mitt (gröna) hemmaliv så mycket? mot asfaltdjungel blir det egna trädgårdslandet så uppenbart värdefullt. från jord till bord - utan krumelurer. mot trendighetens glassiga kyla känns jord under naglarna som ett mycket ärligt visitkort. kanske uppstår perspektiv och insikt just i kontrasterna? jag vill leva med fötterna i myllan, men skulle aldrig kunna avstå från alla de upplevelser där min egen vardag utmanas och blir främmande för en stund. jag behöver storstadsbrus för att få syn på det gröna gräset på "egna" sidan...

Kopplingar

Jag har underhållningsläst NEDKOPPLAD av Susan Maushart. Och lärt mej endel om den nya teknikens följder. Både för det uppväxande släktet "digitala infödingar" och för oss äldre "digitala invandrare". Fått mer vatten på min kvarn av självupplevd fragmentarisering, diskutabel multitasking och förödande tempohöjning. Forskarna är tämligen eniga, menar Maushart: vi blir mer splittrade, mindre fokuserade, mer ytliga och mindre reflekterande, mindre nära (fast med fler människor) i takt med alla skärmar vi umgås med...

Nu är inte detta någon tungläst forskningsöversikt. Snarare rakt tvärtom: det är som att läsa en tonårsmammas dagbok och roat skräckslagen inse att där kommer vi väl alla att småningom vara. Mitt i teknikrumban. Med svårigheter att hålla takten och förstå tonarten. I värsta fall med ökande mellanmänskliga avstånd i den närmaste kretsen.

Mausharts familj gör ett Experiment och lever utan skärmar (TV, spelkonsoler, mobiler, IPods och IPads) i ett halvår. På kuppen blir deras gemenskap tajtare: de äter, samtalar, spelar spel, läser böcker och allmänt bara ÄR tillsammans. Lite som Thoureau i WALDEN, fast anno 2009 och i Australien. När teknikdimmorna lättar börjar de uppenbarligen se varandra och umgås igen. Vackert så!

Själv vet jag inte om jag skulle kunna hålla en så lång teknikfasta. Däremot är jag övertygad om att mindre vore bättre. Mina medievanor har under de senaste åren förändrats: det blir allt mindre radio och TV, men i gengäld mera dator och Internet. Facebook och bloggosfären är nya, snabba inslag. Däremot står sej böckerna väl i konkurrensen. Det är nästan så att jag värnar mer om Långsam Läsning nu än någonsin tidigare. Både i fråga om facklitteratur, tidskrifter och skönlitteratur.

Om några dagar kopplar jag dock helt av från det virtuella livet för en dryg vecka. Jag åker neråt kontinenten och kopplar till det reella livet. Utforskar det långsamma och gröna. Och kanske återkommer med en reflektion. Au revoir!

Ett långt nu

Jag har en ny favoritsajt i den filosofiska fåran. Som fascinerar och förbryllar och får mej att tänka till. I detta fall på det här med tiden: The Long Now Foundation.

Jag fascineras av denna ambassadör för det långsiktiga perspektivet. Av mängden seriösa människor som så aktivt och mångbottnat arbetar med dessa frågor. Av att någon vill och vågar förmedla att det finns alternativa sätt att se på tid - mitt i vårt hetsigt accelererande flöde. De utmanar mej till att jobba vidare med min egen tidsförståelse och se över hur jag förhåller mej till tiderna i mitt eget liv.

På sistone har jag grunnat endel på bilden nedan.

Vilken rytm har vi i västvärlden? Vilka tempon väljer jag att följa i mitt liv? De snabba, ofta ytliga - eller de långsammare, med potential för mera djup? Själv finner jag som ni vet en vila i slow-rörelsen. Jag tror också att en hel del av de utmaningar vi ser runt om oss handlar just om tempon som kolliderar. Det konsumtionsinriktade tempot är sällan (eller kanske aldrig) förenligt med naturens eller kulturens tempo, till exempel.

Och sen är det namnet: Det Långa Nuet. Det finns en lyster och en lockelse, nästan någonting magiskt över det. Är det bara jag som drömmer om det? En obruten tidslinje. Som inte hackas sönder av teknologi eller information eller allmänt för många aktiviteter. Som bär rum för eftertanke, vila och närvaro. Ett riktigt långt nu.

Kompostliv

I vår har familjen fått tillökning. Häromveckan blev hon vår: Biolan 220. En snabbkomposterande fröken som förhoppningsvis kan bidra en gnutta till att göra vår vardag ännu mera hållbar. Sedan barnen växte upp till individer med egen vilja vid matbordet har mitt samvete tyngts av den mat vi slänger varje vecka. Sommartid har vi förstås komposterat skal av grönsaker och frukt i trädgårdskomposten. Nu får vi möjlighet att ta tillvara också grötrester, brödkanter, äggskal och annat smått och gott som ofrånkomligen blir över i hushållet. Året om!

På en månad har vår kompostfröken fått upp farten riktigt bra. Temperaturmätaren indikerar att nedbrytning pågår. Vi matar henne med rester och mutar henne med strö, rör om i geggan, ställer in luftreglaget och väntar med spänning på att vi ska få tömma henne på den första satsen kompost. Det lär bli om några veckor. Särskilt såhär i såningstider tänker jag att hon är en viktig symbol för både kretslopp och någon form av lokal logik. Att det är vackert att vi småningom inte behöver bära hem påsar med köpistorv, utan kan sköta jordförbättringen med egna medel.

Småfolk 1 hittade häromdagen feta maskar i en grop och uppmuntrades av sin far att mata kompostfröken med dem. Sagt och gjort. Jag vet inte vad maskarna tyckte om dealen, men dottern var nöjd. Småfolk 2 tycker att det är ett litet äventyr i sej att besöka kompostfröken med dagens dos av rester, tömma kärlet, kika ner och se hela härligheten. På köpet hoppas jag att de båda får med sej kretsloppstanken. I smått och kanske senare i stort.

Själv känner jag att det är naturligt att aldrig någonsin mata vår kompostfröken med e-koder eller besprutade skal, att ge henne bara äkta, giftfri vara. I komposten från henne ska ju nästa säsongs grödor odlas. Att kompostlivet har sitt eget tempo är också en glädje och en lärdom. Kompostfröken jobbar i egen stadig takt, hennes kompost ska eftermogna i lugn och ro. Därigenom hjälper hon mej att leva lite långsammare och att förstå att allt hänger ihop.

Kanske är kompostfilosofin också tillämpbar för oss människor? Om vi matar oss med bra saker, låter processer ta den tid de behöver så hinner vi mogna och bli till näring, för oss själv och för andra. Jag tror nästan det.

Food Inc

här en puff för en bra dokumentär om avigsidorna med "matindustrin" (som ju i sig är ett helt sjukt ord i sammanhanget). jag snubblade över den häromkvällen och fick vatten på min kvarn när det gäller fördelarna med småskaligt och lokalt och ekologiskt! reprisen går inkommande lördag 12.5 kl 12.35 på YLE1, annars kanske man kan leta fram den på nätet och ladda ner...

förvisso samma grundläggande fakta och filosofi som i Jonathan Safran Foers ÄTA DJUR och allt det Mats-Eric Nilsson skrivit i DÖDEN I GRYTAN, men de tål verkligen upprepas. och ju fler vi blir som frågar efter eller rättare sagt kräver (!) hållbar mat, desto bättre.

kanske invänder någon nu att "det där gäller ju USA och säkert har vi det bättre i Europa, speciellt i Skandinavien". tyvärr, jag är själv inte så säker längre. också här jagas lägsta pris och mesta vinst. också här är det stora bolag som spelar med större delen av matkakan. också här lever djur på små ytor och pumpas fulla med hormoner. också här besprutas grödor med sk. växtskyddsmedel som egentligen i klartext är gifter...

och oberoende, hur jag än vänder på steken, så kan jag inte bortse från att både min egen hälsa och miljön på jorden har fördel av att jag äter mindre, men bättre mat! så jag låter insikterna sjunka in och funderar vidare på hur vår familj ska ta ätandet till nästa nivå i hållbarhetstrappan.

De e mycke nu

Känner du igen dej?

Här är det mycket nu. Familj, jobb, trädgård, träning... Eftersom jag lovat mej själv att aldrig blogga om jag inte har något att säja och att bloggen inte ska bli ett stressmoment låter jag vänta med nästa "riktiga" inlägg.

Titta in nästa vecka och det blir något om permakultur, The Long Now Foundation eller slow science. Den som läser får se...

Långsamt mode

lite på Stockholmstemat, faktiskt. och därtill en fortsättning på det där med livstempot i gårdagens inlägg. idag finner jag mej själv funderandes på temat långsamt mode (slow fashion).

hela den konventionella modevärlden snurrar ju kring tanken på snabba förändringar. den bygger på våra behov av att passa in eller sticka ut i lagom doser. på att skapa oss identitet - istället för att bara vara de människor vi är. den är ett fruktansvärt exempel på slöseri med resurser, både i fråga om vatten, energi och kemikalier. arbetsförhållandena för många av dem som producerar snabba kläder åt oss i västvärlden är undermåliga. den billiga toppen på lågpriskedjan har egentligen betalts genom någon annans arbete - troligen en kvinna eller ett barn i ett land där lagstiftningen inte riktigt når upp till nordisk standard, om man säjer så... den dyra toppen i fina affären kanske (men bara kanske) har kommit till under bättre förhållanden, men bidrar förmodligen samtidigt till den globala konsumtionshysterin och göder ofta redan välbärgade aktieägares plånbok.

det är svårt att se hela bilden. vem vet hur sanningen om modeindustrin ser ut? samtidigt finns det redan idag transparenta och hållbara alternativ. genom att lära oss mera om långsamt mode och kanske till och med sträva efter att följa den filosofin kan vi bidra en gnutta till att omforma modevärlden. genom att hantera våra klädbehov på ett genomtänkt sätt kan vi se till att de mer hållbara alternativen får luft under vingarna. själv försöker jag just nu i första hand köpa färre plagg, i andra hand välja kläder av ekologiska eller naturmaterial (linne, hampa, ull) och märken som tydligt redovisar en etiskt hållbar produktion. det är mitt första steg på det långsamma modets väg.

här kan du läsa och lära mer om alternativet Slow Fashioned. gör det! och sen undrar jag: vilket blir ditt första steg?

Om tidsperspektiv

The Secret Powers of Time


letade forskningsartiklar och hamnade på en föreläsning om tid. se och begrunda! Då, Nu eller Sen?

Minisemester: grön

I helgen hade jag glädjen att tillbringa en stor del av min tid i Stockholm, närmare bestämt på Söder. Vilken kick! Nu ska det inte stickas under stol med att en utvakad själ som jag inte har alltför höga krav på livet. En hel natts sömn och lite egen tid i skön miljö räcker långt. Men också: Jag är alldeles tagen av den ekorekofaktor som för närvande präglar kvarteren söder om Slussen.

För det första: Maten. Möjligheten att handla och äta ekologiskt, vegetariskt, fair trade. Jag kan inte annat än önska att någon ville öppna en filial till Cajsa Warg i Jakobstad. Dofterna, de vackra hyllorna, bara vetskapen om att allt i butiken är genomtänkt och utgallrat med tanke på att det ska vara gott, klokt, sunt... Helt fantastiskt. Vill man ägna sej åt grön buffé med vacker utsikt över mot Djurgården kan man gärna söka sej till Hermans på Fjällgatan 23 B. Raw food-efterrätterna är i en klass för sej och bör icke försakas.

För det andra: Kläderna och skorna. Second hand finns det gott om, därtill många små affärer med vad jag skulle kalla slow fashion. Inte alltid ekologiska eller fair trade, men dock naturmaterial och genomtänkt produktion. Fortfarande är det svårt att få tag i helt ekologiska kläder och skor, men jag anar nya möjligheter runt hörnet. Själv tänker jag att det allra viktigaste är att handla mindre, men bättre. Färre plagg, som håller längre och står sej i garderoben - oberoende av slit & släng och säsongsmode. Sen kan man välja vilken faktor man tycker känns okej för plånboken. En trevlig ny bekantskap är dock Pink India (som beaktar både arbetsförhållanden och miljöfrågor) och säljs på Götgatan 42. Även svenska KUS och Matilda Wendelboe känns fina och har båda webbutiker. Två nya skomärken med bra profil listar jag också: Naturalista och Think! ska jag fråga efter på hemmaplan när jag hinner.

Därtill otaliga små kvartersbutiker, hantverksbodar, ateljéer. Caféer där man bara kan slå sej ner och njuta av atmosfären och se folket ströva förbi. Det är inte utan att jag ägnar mej åt lite magiskt tänkande. Vi har ju faktiskt redan ett Södermalm i Jakobstad. Tänk om...

Grön inspiration

Somliga dagar känns mer gröna än andra. Somliga mindre. Då behövs en kick, lite vägkost för att hållas kvar på den inslagna vägen, utmanas och utvecklas som hållbar individ. Lite grön guldkant, helt enkelt.

Själv återfann jag nyligen webbmagasinet Living Green som är en lättsmält men inspirerande sida där jag finner nya trådar för den hållbara vardagen. Lite som en grön guide i damtidningsformat... Kändisar som väljer gröna alternativ, inlägg om skönhet, mode, kost och hälsa. Underavdelningarna är många, bloggarna likaså. Det är högt och lågt i salig (grön) röra.

Visst är det viktigt med seriösa och faktaspäckade referenser. Ibland. Samtidigt måste en hållbar livsstil få vara ett attraktivt val. I en brusande medievärld kanske det hållbara alternativet ibland mår bra av att paketeras i en form som får ett stänk av stjärnglans? Fortfarande saknar jag faktiskt magasinet EcoQueen som fanns för några år sen. Självklart är det problematiskt om konsumtion bara ersätts med grön konsumtion, om tekniken tvättas skenbart grön. Självklart handlar det om att vi behöver förändra vår livsstil i grunden och minska vår totala belastning av jordklotets resurser. Jag vill ändå tro att det går att behålla vardagslyxen inom ramen för en hållbar livsstil.

Så nu kastar jag ut frågan: Var får du dina gröna kickar ifrån?

Zombiehjärna

Jag och min hjärna jobbar i otakt idag. Jag ville sova inatt, men hjärnan ville på nåt sätt vara rastlöst vaken. Inte för att lösa några världsproblem eller så... Bara liksom vägra somna om efter att familjen gått på pottan, gosat ner sej i stora sängen, snarkat, gnisslat tänder och rört på sej sådär som dom gör på nätterna ibland.

Nu säjer hjärnan stop. Den vill inte alls läsa tenter eller förbereda föreläsningar. Den vill ha uppåt-tjack som kaffe och choklad. Den vill bläddra i trädgårdsböcker och ta en tupplur. Helst en lång.

Och jag får inkännande råd från vänner som vet berätta att detta går över. Att zombiehjärna inte är en kronisk diagnos, bara en visserligen plågsam men ändå övergående fas i många småbarnsföräldrars liv. Som kan förebyggas med varm mjölk och honung eller kamomillte eller varma sköna kvällsbad. Som kan lindras av goda samtal med människor med öppna hjärtan.

När fasen gått över kanske jag kan skriva en överlevnadsguide för andra drabbade? Under titeln "Hellre zombiehjärna än zombiehjärta"...

Odlariver

Utanför fönstret är det kompaktgrått idag. Ändå: Någonstans kvittrar fåglar och man nästan ser hur snön smälter - kristall för kristall. Äntligen har vi haft flera dygn med plusgrader och jag vågar börjar tro att våren är här! Det finns fler tecken. Som att småfolket och jag inledde odlingssäsongen häromkvällen.

Jag: "Vad skulle ni vilja odla i sommar?"
Småfolk 1: "Gurka. Jag tycker bara om gurka."
Småfolk 2: "Tomater. Fast dem är jag allergisk mot... Kanske morötter. Och potatis."
Jag: "Hmm. Nånting mer? Hur sku det vara med bönor?"
Småfolket i kör: "Jaaa! Bönor" (Se där: Vi har ju faktiskt indoktrinerat dem med att läsa "Castor odlar" (bönor) i flera år nu...)

Sagt och gjort. Vi sökte oss mot plantskolan där småfolket gick igång och genomsökte hyllorna på allehanda trevliga fröpåsar, medan jag själv försökte styra upp det hela till en rimlig omfattning. Min akilleshäl är nämligen att jag är bra på att köpa frön och så dem, lite sämre på att skola om och riktigt illa brukar det kunna gå i det skede de små stackars gröngölingarna ska härdas. Men det är en annan historia...

Väl hemma blev det sårumba och nu pryder årets första förodlingsomgång det gula skåpet i vardagsrummet. Det första vi gör när vi vaknar är kollar hur mycket fröna har växt över natten, vilket hittills förstås inte är så mycket :) Och jag ler inombords när jag ser vår lilla brokiga samling med grällorange gräddförpackningar, tömda glasslådor och ett urgammalt fulgrönt plastdrivhus som plötsligt blivit föremål för sånt intresse och omsorg. Shabby. Not so chic. Men odlarivern materialiserad. Våren ÄR verkligen här!

Sakta

Jag jobbar på att hinna ikapp mej själv. Inte på det traditionella viset. Snarare tvärtom, faktiskt.

De senaste åren har handlat mycket om att leverera. Trots trötthet. Trots sorg. Trots den allmänna ohågsenhet som kan bli konsekvensen av de två föregående. Länge levde jag med tanken om att situationen kunde lösas om jag bara blev ännu lite mera effektiv, strukturerad, organiserad. Och visst - det handlar ibland om att välja eller kanske framför allt välja bort. Om goda vardagsrutiner som lämnar rum och ork för det spontana. Om fokusering och koncentration.

Ändå märkte jag gradvis att min approach bara drev upp ett ännu högre tempo. Diskhögen, tvättkorgen, alla leksakerna på golvet. Texter, artiklar och föreläsningsunderlag. Kontakter hit och dit, alla människor jag ville och borde träffa. Alla böckerna jag ville läsa och filmerna jag ville se. Resorna jag ville göra. Det syntes ju aldrig något slut. Jag blev aldrig klar, hur mycket jag än stretade på. 

Så jag har tänkt om. Nu har jag börjat träna på att göra saker sakta. Att göra en sak i taget. Eller till och med inte göra dem alls, ibland. Att vara här och nu - inte ständigt steget före. Jag försöker använda vardagsbestyren som redskap: se färgerna och dofterna och smakerna i maten jag gör, vara närvarande i samtalen med mina vänner, känna vinden och det snöblandade regnet mot kinden.

Det går väl "sådär". Det är lätt att falla in i effektivitetstänkandet igen. Men kanske är summan av de goda energierna i universum faktiskt större om jag väljer långlunchen i stället för att sitta naglad framför PowerPoints och kurslitteratur? Och helt säkert mår min familj bättre av en mor och maka som läser saga eller spela chokospel eller bara är, hellre än en som har hushållsläget under total kontroll. Så jag "mårar åpå" som man säjer här i trakten. Sakta leder också någonstans.

Stilla veckan

Livets ytterligheter tränger sej på: intvinnad i glädjen över dotterns födelsedagsiver finns sorgetråden över en väns mor som gått bort. I villervallan i hjärtat ryms både tårarna och skratten.

Dagen idag bär minnen av varma kloka fina mödrar som fått lov att lämna i förtid. Kvinnor som öppnat sina hjärtan och berört många i sin vardagsvandring. Mitt mellan Förgängligheten och Evigheten. Tårarna bränner och det river i hjärtat. Ändå vet jag nånstans att sorgen över det vi mist ytterst vilar innesluten i glädjen över det vi fått.

Stilla veckan ligger framför. Jag tar det som en uppmaning att sänka tempot och läsa påskberättelsen med nya ögon. Också där finns glädjen och sorgen, livet och döden, ljuset och mörkret. Det ena aldrig utan det andra. 

Effekt

Har tack vare sambon hittat ett nytt magasin som för tankarna framåt. Det är klimatmagasinet Effekt (kan delvis läsas också på Effektbloggen).

Jag vet, jag vet. Det kanske vore dags för lite ren underhållning, förströelse, tidsfördriv... något som inte kräver nånting alls av de små grå. Men jag bara kan inte låta bli att dras till tuggmotstånd. Ibland undrar jag om det är riktigt hälsosamt? Efter visst övervägande tror ju ändå att svaret är ja. I en värld som matar mej med lättsmälta ideal och mönster för att vara en god och inte alltför kritisk konsument behövs dessa utropstecken. Artiklar och åsikter som ställer svåra frågor och pekar på möjliga svar utanför huvudfåran. Röster som synliggör andra vägar, mitt i vardagen.

I senaste numret av Effekt inspireras jag särskilt av omställningsrörelsen. När den snabba och billiga energin är på upphällningen får vi ju troligen ställa om oss från det onyanserade tillväxttänkandet och söka nya framkomliga vägar. Vägar som är farbara och hållbara för framtiden. Vägar där vårt välmående höjs, de sociala klyftorna minskar och belastningen på miljön minskar. Mitt i krisen (det finns dom som talar om Peak Everything - inte bara Peak Oil) kan vi skapa något nytt. Kanske något bättre. Men vad?

Längst under bottnar min tanke i det faktum att vårt välmående inte alls är direkt kopplat till ett ständigt ökande ekonomiskt välstånd. För att leva lyckliga behöver vi inte överanvända naturresurser eller driva girighetens paradigm. Vi behöver kärlek, omsorg, kreativitet och kultur. Vi behöver blomstrande lokalsamhällen med närdemokrati och levande kontakt mellan människor.

En Transition Town, någon?

Askes anno 2012

Har i helgen påbörjat läsningen av Patrik Hagmans OM KRISTET MOTSTÅND. En verklig pärla, kan jag konstatera i ett tidigt skede. Mycket food for thought!

PH skriver om askesen som både (1) tron på att människan är formbar och (2) ett sätt att genom kroppsliga handlingar verkligen förändras och (3) som ett offentligt ställningstagande. Genom att välja annorlunda i det lilla omskapar jag bilden av mej själv. För mej själv och för världen. Där och då öppnas mina ögon.

När jag under fastetiden väljer att minska min användning av socker och vitt mjöl så mycket som möjligt handlar det alltså inte bara om en "yttre" hälsa, utan också om en "inre" hälsa. Jag vill försöka få perspektiv på kulturen av "snabba kickar" och jag vill låta min kropp vänja sej av från blodsocker-slaveriet den hamnat i. Genom att göra mitt beslut offentligt låter jag i bästa fall var och en som hör om det (om så bara för en flyktig sekund) själv reflektera över sitt eget förhållande till socker och vitt mjöl.

PH menar att det är de många små handlingarna som kan vara omvälvande i större perspektiv. Och visst ligger det något i det: jag ser ju att min fasta är besvärlig för mej just i sociala sammanhang. Delvis har det förstås att göra med min egen svårighet att "motstå" söta frestelser som ett sätt att umgås, men lika mycket med att vi har ett njutarsamhälle där vi liksom rutinmässigt uppmuntrar varandra till att Unna Oss. På alla plan. Relationer bekräftas genom smakande på kakor och flödande beröm över kockens kulinariska kapacitet. Gemenskap skildras i böcker och på film som den långa goda middagen enligt kontinentalt mönster. Som "goda medborgare" ska vi ju helst unna oss det mesta, både snabb mat och snabba prylar. Måttfullhetens dygd har vi glömt och gömt på vägen.

I en kultur som matar (sic!) på med att vi ständigt ska vilja ha mer framstår mitt lilla beslut att välja bort kaffebrödet eller efterrätten kanske både tråkmånsaktigt, präkigt och nästan lite osocialt. I belysning av PH:s text inser jag att det också kan betraktas om ett val att inte gå i ledband, att försöka forma sin egen väg - oberoende av reklam och rådande konsumtionsideal. Fastan får mej att förhålla mej på ett nytt sätt både till det som är rutinmässigt i mitt liv och i vår kultur. Jag grunnar vidare och trevar: kanske är det rentav en form av kristet motstånd?

Vårtecken

Äntligen!

I morse doftade det vår utanför dörren: en oslagbar kombination av smält snö och is och gatudamm. I träden på kyrkbacken jubelkvittrade fåglarna. Månne de längtat lika galet mycket som jag? Blåmesen - vår återkommande gäst i holken - syntes redan häromdagen svirra runt och söka virke till sitt rede. Lillfröken avbröt sig mitt i Bolibompamorgon, tittade ut genom fönstret och utropade "Mamma, det är nog våren som kommer!"

Själv tycker jag att undret bara växer med åren. Tänk att det faktiskt vänder! På riktigt. Att vi nu går mot tider där ljuset och värmen dominerar, att det snart spirar grönt i alla vrår. Jag pustar ut och dubbelgillar!

Kemikalier igen

Det ser ut att bli kemikalietema på bloggen denna vecka. Igår visades nämligen en fin dokumentär om kemikalier och cancer: EN VANDRING UPPFÖR FLODEN. Ett otroligt fint porträtt av forskaren/journalisten Sandra Steingraber som själv lever med cancer och kämpar för att få ut kunskaperna om hur olika carcinogena ämnen påverkar oss genom luft, vatten och mat. Dokumentären ligger alltså på Arenan den närmaste veckan. Se den!

Osökt undrar jag hur det ser ut i det finska lantbruket. Vilka "växtskyddsämnen" är det våra grödor badar i? Vilka bekämpningsmedelsrester finns i maten jag äter? Är det säkert att reningen av vårt dricksvatten tar bort tillräckligt mycket av de skadliga partiklarna? Och jag funderar på varför industriernas utsläppsgränser i första hand bestäms utifrån ekonomiska intressen, snarare än ekologins eller hälsans... Varför gäller inte försiktighetsprincipen i användningen av de 80.000 kemikalier vi människor har runt oss numera?

Samtidigt tänker jag att detta är ännu en anledning till att välja ekologiskt odlat, att avstå från kemikaliestinna rengöringsprodukter och kosmetika, att som aktiv och medveten konsument stöda de producenter och bolag som vill välja en annan väg. Att gång på gång höja sin röst i dessa frågor. Att arbeta för detta som en mänsklig rättighet. Tänk er ett tillägg till FN-konventionen: En Artikel 31 där "var och en är berättigad till ett liv fritt från skadliga kemikalier" - eller åtminstone har möjligheten till ett informerat val.  

Kemikaliekunskap

Häromkvällen såg jag en utmärkt, skrämmande och tillika mycket tankeväckande dokumentär på YLE5: KEMIKALIECOCKTAIL av och med Patrik Skön.

Se den via Arenan ännu idag!

Jag vet att många ryggar tillbaka inför jobbiga nyheter och helst vill slippa ta till sej fakta av det här slaget. Samtidigt tänker jag att om vi har mer kunskap har vi åtminstone en liten, liten chans att påverka situationen t.ex. genom välja bort endel av dessa skadliga och ännu outforskade ämnen. Själv har jag skippat de vanliga städmedlen och diskmedlen till förmån för ekologiska varianter. Jag väljer naturlig hårvård och hudvård så långt det är möjligt. Jag är glad att vårt hem är renoverat till viss del med återbruk, att barnen ärvt mycket urtvättade kläder, att mängden plastleksaker är förhållandevis liten.

Samtidigt är det omöjligt att undvika alla risker. Onödigt att bli hysterisk. När jag själv för ett år sedan såg Stefan Jarls film UNDERKASTELSEN (som visas på YLE5 kl 22 på torsdagkväll) kände jag mej först bara oändligt uppgiven och oroad av det faktum att jag varit soffliggande en hel graviditet på en nyinköpt hörnsoffa, som förmodligen var genomimpregnerad med bromerade flamskyddsmedel. Småningom följde ilskan över att vi som konsumenter inte ens får tillgång till relevant information för att göra övervägda val. Och tidsnog insåg jag att det ändå finns något jag kan göra: att hålla mej informerad, att inte väja undan, att bli en "krävande kund".

Du har också chansen att se båda! Valet är ditt, bollen är kastad... Och vill du veta mer om hur du undviker problemen kan du klicka in på Morotsliv där Ila ger god råd för vardagslivet :)

Kvinnoglädje

lång paus pga sportlov i fin terräng med fjäll och renar. i fint sällskap med tre generationer. i fina sysslor som bastubad, romanläsning, skidåkning. i fri reflektion.

där i tystnaden och ensligheten i spåret processar jag det faktum att jag de senaste sex åren fött två döttrar, mist en mor och en älskad faster, vakat cirka tusen nätter, skrivit en avhandling och renoverat ett hundraårigt hus. fäller en tår över pärsen, tycker mej förstå mej själv pånytt. andas djupt och stakar vidare. tackar min kropp för att den tålmodigt burit mej genom trötthet och stress och sorg. men, framför allt, gläds åt att kraften finns där igen.

vart efter dagarna går landar jag i att liksom låta vardagen lysa. gläds åt döttrarnas kreativitet i leken. åt att kvällstid för en stund kunna förflytta mej till Kerala och de uråldriga kunskaperna om livet. åt att få gå till färdigt dukat bord och åt den omsorg som visas oss. kanske är det faktiskt så enkelt som att glädjen växer ur närvaron i de vardagliga ögonblicken? i gemenskapen och i enkelheten.

just denna kvinnodag vilar jag i tacksamheten över att jag är född i ett fredligt land, till jämlikhet och systerskap. jag önskar mej och mina medsystrar att vi kunde släppa våra stundtals orimliga krav på oss själva i fråga om vikt och utseende och kläder och prestationer och stylade hem och snärtiga livsstilar. den verkliga kvinnoglädjen står att finna på annat håll. i tillgång till gratis utbildning. i kejsarsnitt som utförs med tio minuters varsel. i den subjektiva rätten till dagvård.

om en stund ockuperar jag TV-soffan och ser dokumentären "Där mitt hjärta slår" (på SVT2, med repris både lördag och söndag) om ett kvinnoöde av andra mått än mitt. i tacksamhet och ödmjukhet. och med hjärtat hos alla de kvinnor som förmår känna livsglädje under omständigheter långt mindre generösa än mina.

Grounded

Igårkväll var jag på trädgårdsklubb. Ja, det är precis vad det låter som. Tillsammans med en bunt andra damer kommer jag nämligen under detta år att tillbringa en del av min fria tid på Rosenlundsbacken - i Aspegrens trädgård. Under kunnig handledning ska vi dels göra talkoarbete, dels tillsammans ta hand om en egen liten odlingslott. Vi ska planera, förså/fröså, sköta om och förhoppningsvis sedan också skörda både glädjen och frukten av våra mödor. Den bakomliggande tanken är att lära oss mera om hur en självförsörjande hemmaträdgård kan byggas upp. Och, icke minst: glädjen i "Ti arbeit ilag" (att arbeta tillsammans) för att tala i Lars Huldénska ordalag.

Ute andas jag vår i luften. Den första aningen av takdropp, trots minusgrader och snö och sportlov. Inne drömmer jag redan om kronärtskockor, gurkor, paprikor och tomater. Skissar för mangold, spenat, bönor... Funderar på att testa vad som händer när man påtar ner en rad med kikärter i odlingslådan - kanske kan vi bli självförsörjande för en dag eller två :) Läser på om läkeväxter och tänker att det vore fint att odla en eller annan ört som lyfter utvakade och utmattade småbarnsmammor i karriären till nya höjder.

Jag är övertygad om att odlandet för min del är rena rama terapin. Samtidigt som trädgårdsdrömmarna spirar och handen rör sej över skissblocket får själen ny fart. Det ligger  en djup symbolik i detta med att så och skörda, att livet kommer och går, att allt är cykliskt. När jag påtar ner frön och skolar om, när jag härdar växter för utelivet, gräver land eller rensar ogräs rotar jag mej själv igen. Jag landar med fötterna och händerna i myllan efter timmar av intellektuellt arbete och blir grounded, som det så fint heter.

Lära och leva. Det är liksom själva poängen. För att växa behöver de frön vi sådde igår lagom mycket av mörker och ljus, värme och kyla. Kanske är det så med oss människor också? För att växa till oss behöver vi både regn och solsken, varma dagar och kalla. Och, som min doppräst en gång sa: "Vi behöver ha huvudet i himlen och fötterna på jorden".

Prinsessyra

Idag skjuts det salut - en svensk liten prinsessa har kikat ut... Vi gratulerar! Och funderar.

Tänk att vara ett barn som ett helt land har längtat efter, talat om och spekulerat kring i dagar, månader och år! Ett barn vars hela väsen kommer att vara i ett ständigt pågående blickfång. I mediernas lins, i folkhemmets fokus, under forskarnas lupp - både nu och i framtiden. Detta stora lilla underverk. Jag kan inte låta bli att tänka att det jag önskar henne mest av allt är lite lugn och ro. Möjligheten att bli den hon innerst inne är. Sköna slappa stunder utan förväntan på att liksom vara någonting speciellt. Rätten att helt enkelt bara vara sig själv.

Mer än många andra barn hoppas jag att just detta barn ska få vara bångstyrig, ostyrig och full av upptåg. Precis som hon "Lilla Prinsessan" (av Tony Ross). Hon som inte vill gå och lägga sig, som inte vill kamma håret. Som är envis, frågvis och charmerande i sin egensinnighet. Och som vill ha TVÅ födelsedagar!

Måtte hon inte få allt hon pekar på. Måtte hon få all kärlek och respekt och de gränser hon behöver. Måtte hon leva lycklig i vardaglig, förutsägbar och kärleksfull omsorg. I alla sina dagar!

Och därimellan kommer fastan

Denna dagen mumsar vi bulle, men i morgon blir det andra bullar. Åtminstone för min del. Jag har nämligen bestämt mej för att iaktta påskfastan. Denna vackra tradition vi har mellan askonsdag och långfredag. Ifjol gjorde jag en lättvariant och avstod så gott jag kunde från socker. Nu känner jag mej redo för en lite större utmaning: jag ska undvika både socker och vitt mjöl.

Nu kanske någon undrar varför. Befogad fråga. Jag ser flera anledningar. Jag vill testa mina gränser lite. Jag vill utmana mej själv att gå från insikt till handling. Jag vill komma bort från en ond cirkel av sötsug, trötthet, viktuppgång och allmän obalans i kroppen. Jag vill prova på att delta i det som generationer gjort före mej: avstått från något för att få något annat. Jag vill också praktisera en del av den kristna tradition jag lever i, skifta fokus för en tid.

Inspirationen fick jag häromveckan genom att läsa om kyrkans ekofasta. På www.ekofasta.fi kan du själv läsa mer om olika alternativa sätt att iaktta en fasta som är bra både för miljön och för dej själv. Kanske vill du också skifta fokus för en tid? Dra ner på onödig konsumtion? Ta dej fram till fots så ofta det går? Oftare kocka vegetariskt? Det finns många vägar till Rom...

Lev mer på mindre

Kikade nyss in på Lundagårds blogg och såg till min stora glädje att nu finns denna boken snart i handeln:

Lev mer på mindre

Kloka österbottniska kvinnor har än en gång gjort ett supersnyggt jobb!

PS. Om du inte läst Maria Österåkers bok Kvinnor och Kakor längs Kyro älv vill jag gärna rekommendera den också. Den är som ett samtal vid fammos eller mommos köksbord. Om Livet. Med någon som verkligen vet hur man lever hållbart och kan vara förnöjsam under blygsamma omständigheter... Och som bonus: en titt i recepthäftet anno 1900-nånting.

Rätt riktning

Jag kan bara inte låta bli - jag måste lägga upp lite glada nyheter...

Min Planet är en sajt med fin och riklig info för den som vill leva mera hållbart. Själv har jag gjort klimatsmartkalkylatorn och fått veta både hur många klot jag gör av med och hur stort mitt ekologiska fotavtryck är, med min nuvarande livsstil. Och dessutom fått en rad goda tips på hur jag kan fortsätta minska min miljöpåverkan genom konkreta vardagshandlingar.

Finast av allt är ändå de sju punkterna om hur vi faktiskt lever allt mer miljövänligt - klicka och läs under "Sju saker som blivit bättre". Enligt artikeln har vi de senaste åren blivit bättre på second hand, köper mer miljösmart mat, cyklar mer, ökar vårt engagemang i miljöfrågor, köper grönare el & värme, reser mera kollektivt och väljer oftare naturlig hudvård. Inte så illa. Visserligen gäller detta Sverige, men jag har en stark känsla av att motsvarande tendens finns också här i Finland.

Självklart finns det ännu mycket att göra. Men ändå: läs och bli inspirerad du också!

Alla hjärtans dag

Före och efter. Inom och utom. Överallt finns de. Våra små och stora änglar. I blickar som ser oss, öron som hör oss, händer som rör oss. I korta medmänskliga möten och i livslånga relationer.

Dagen till ära delar jag en favoritlåt.

Måtte detta bli en dag när du känner att dina änglar är nära!
Utan dem vi älskar är allt annat inget.

Meatfree monday

Imorgon är det måndag och jag tänker haka på detta med köttfri måndag. För miljön, för hälsan, för djuren, för ekonomin... Genom att införa en vegedag i veckan minskar vår familj sin miljöbelastning, får i oss ännu lite mera grönsaker och nyttigheter, sparar lite vardagstid, samt lär Småfolket att grönt är gott (förhoppningsvis).

Morgondagens middag får bli min favoritlinssoppa. Receptet räcker till fyra.

hacka en lök
hacka en vitlöksklyfta eller två
fräs lökhacket i en matsked rybsolja
tillsätt en tärning buljong och en halv liter vatten
häll ner 2 dl gröna/röda linser och låt koka tio minuter
slå på en burk krossade tomater
krydda med timjan, salt och peppar
låt puttra en stund, späd med vatten om den verkar för tjock
mixa soppan slät 
servera med en klick creme fraiche och gott bröd till!